Hon rodnade, slog ner blicken och log.
"Jag gör inget" sa jag och fortsatte betrakta henne. Hennes kinder, hennes mun, hennes nervösa leende. "Vad menar du?" fortsatte jag.
Hon tittade upp. Vi fick ögonkontakt.
"Det där, det där du gör. Du försöker förföra mig med din blick."
"Vaddå? Vad är det som får dig att tro det?" frågade jag och vägrade bryta ögonkontakten.
"Du har nått lurigt i din blick."
"Har jag?" sa jag och log. "Vad menar du med det?"
"Och ditt leende."
"Vad är det med mitt leende?"
Hon slog ner blicken igen. Jag kände mig ganska nöjd.
"Funkar det?" frågade jag.
Hon svarade inte.
Jag tror att jag har kommit på hemligheten med fantastiskt hångel och sex. Eller kanske inte hemligheten. Jag tror inte att det är det bästa rådet i alla lägen, det finns många tillfällen där min tumregel bara är korkad, men jag tror att det skulle funka ganska bra för ganska många. Nog med brasklappar, här kommer min tes:
- Ju mer du hånglar utan att hångla desto bättre blir hånglet.
- Ju mer du har sex utan att ha sex desto bättre blir sexet.
För mig handlar det om att dela en upplevelse och ju mer energi jag lägger på den upplevelsen desto mer känner jag att jag får tillbaka. Ju mer av mig själv jag ger bort och delar med mig av, desto bättre och starkare känns den upplevelsen. Det är i alla fall min lilla teori.
Om du har andra teorier så vill jag gärna höra. Jag är nyfiken på hur andra resonerar om sånt här. Jag tror inte att det finns någon silverkula som fungerar för alla hela tiden. Hur tror du att det hänger ihop? Vad fungerar för dig?
