Mitt hjärta vill spela ljuv musik

Mitt hjärta är uppspänt i ett tomrum. Det är uppspänt mellan massa tunna trådar. De är som strängar på en lyra och de håller mitt hjärta på plats. När någon kommer åt en tråd börjar den vibrera lite. Jag kan höra ljuv musik och det kittlar i hela kroppen. Rör någon en annan tråd börjar det bubbla inom mig och jag känner hur fjärilarna dansar i magen. Rör en tredje och min kropps fylls av en varm symfoni som gör det svårt att sitta still.

Mitt hjärta slår hårt och skickar pulser ut i de spända trådarna. Dricker jag alkohol späns de så mycket så att en del brister. Kvar är bara de tjockaste trådarna, de vars krokar sitter djupt i mitt hjärta. De får en speciell lyster av alkoholen, så det gör inte så mycket att jag blivit av med de flesta av de tunnare trådarna.

Då kommer du. Du dansar fram mellan trådarna med en machete över axeln. Du följer musiken, dina rörelser förföriska och gudomliga. Du snuddar till en tråd och sätter den i rörelse. Jag vibrerar av lycka och ser dig dansa vidare runt mitt hjärta. Du hugger av ett rep och mitt hjärta skakar till. Jag blir lite orolig, men det är spännande också. Vad ska hända härnäst?

Helst av allt vill jag att du ska spela på fler strängar. Jag önskar mig mer än enskilda toner. Jag har mer att ge, mina trådar kan skapa fantastisk musik och jag vill att du ska försöka skapa den med mig.

Du ler och dansar vidare. Du ser så glad ut. Du rör lätt vid ännu en tråd, den skickar en puls av värme genom mitt bröst. Lika plötsligt vänder du dig och med en svepande rörelse har du kapat tre ytterligare trådar.

Jag känner mig kluven. Jag vill att du ska fortsätta. Jag vill att du ska få höra hur häftigt det kan låta om någon spelar på alla mina strängar. Men du får inte ha av alla trådar. Det finns inget skyddsnät. Blir jag av med alla kommer mitt hjärta falla ner i avgrunden, i tomheten, i oändligheten.

Jag funderar på om jag kanske inte bara vill att du ska ta ett ordentligt tag om en tråd och bara fira in mig till en tryggare plats. Där jag befinner mig nu är det perfekt resonans. Strängarna kan vibrera fritt och skapa de mest underbara ljuden, men det är inte direkt säkert. Kanske är det inte värt det? Det kommer inte att låta lika bra på en tryggare plats, men jag riskerar inte avgrunden.

Du slår an en sträng mer bestämt. Hela jag bubblar av lycka och du blir alldeles studsig. Du skuttar runt och tjoar, sprudlande av glädje. Då slår an sträng efter sträng samtidigt som du hugger av tråd efter tråd. Du är så inne i din dans. Du är så glad. Så lycklig. Allt går så snabbt.

Du hugger av en tråd till, mitt hjärta faller. Det är bara en tråd kvar och mitt hjärta hänger och dinglar över avgrunden. Jag flämtar till. Det som kändes så underbart för bara en liten stund sedan känns rätt uppgivet nu. Jag söker ögonkontakt. Dina ögon är inte glada längre. De är sorgsna.

”Förlåt” säger du och jag funderar på vad jag ska svara.

Det är inte ditt fel. Du kan inte hjälpa. Du har dansat och haft roligt, du har följt ditt hjärta precis som jag. Jag ser på dina ögon att du inte kan dra upp mig, du kan inte rädda mig. Det är inte din uppgift, det är inte din roll. Du är inte klar med din dans, du måste fortsätta.

”Förlåt mig” säger du och torkar tårarna från kinden med baksidan av handen.

Du hugger av den sista tråden och det känns som att marken försvinner under mina fötter. Du snyftar till, vänder dig om och dansar vidare i mörkret. Mitt hjärta faller ner i avgrunden. Ner i oändligheten. I tomheten. Din röst blir svagare och svagare. Snart är den borta helt. Du är borta och jag är på väg mot botten.

Jag undrar hur länge jag kommer falla. Jag undrar hur det kommer att kännas att träffa botten. Kanske är det någon som fångar mig på vägen? Kanske är det du? Jag ler och sluter ögonen. Jag hoppas att det är du.