Hur hon hamnat i hissen hade hon ingen aning om. Det var ingen vanlig hiss, inte som den i Gray’s Anatomy, den där det alltid händer så spännande saker.
Väggarna och golvet var av svart marmor och det fanns inget tak. Det var en stor hiss, så stor att den inte kändes trång trots att det stod ett tjugotal personer i den. De mörka väggarna sträckte sig uppåt längre än hon kunde se och det var en glipa på över en decimeter mellan golvet och väggarna.
Plötsligt började hissen sjunka. Den sjönk långsamt till en början och hon tittade på de andra i hissen. Ingen verkade orolig. Hissen började falla snabbare och snabbare. Då och då föll den fritt en liten bit så hon lättade från golvet och kunde känna magen i halsgropen.
Hissen föll snabbt nu. Golvet började kränga åt än det ena, än det andra hållet, och det blev svårt att hålla sig kvar på hissgolvet. Hon kände sig en öl på en bricka på väg att serveras på en pub i Wales.
Av någon anledning kom hon att tänka på vad en av medresenärerna sagt precis innan hissen börjat falla. ”Det är inget vanligt barn, man kan tro det, men det är det inte.” Hon hade sett frågande på mannen när han sa det, undrat vad han pratat om. ”Akta dig för barnet” hade han fortsatt och sen hade hissen börjat falla.
Hissen fortsatte falla. Det kändes som att falla mot jordens mitt och hon undrade om det någonsin skulle ta slut. Hon försökte greppa tag i någon för att inte slungas av. De gled fram och tillbaka på hissgolvet men hissen ville inte sluta falla. Hon kände hur hjärtat slog kraftigare och kraftigare i hennes bröst. Hennes andning var stressad. Hon hade inte riktigt tillräckligt med blod i huvudet. Nej, det var svårt att fokusera. Blicken svartnade. Hon försvann.
”Jag måste ha förlorat medvetandet” tänkte hon när hon satte sig upp. Det hade hunnit bli kväll och hon satt ensam mitt på ett stort fält. Det var torrt och öde så när som på ett ensamt träd med nakna grenar som försökte hålla sig vid liv i det ogästvänliga landskapet. Hon kände inte igen sig, men ändå var platsen bekant på något sätt. Hon la sin hand mot marken, den var varm och sträv mot handflatan, och tryckte ifrån för att resa sig.
Något lät bakom ryggen på henne och hon vände sig men det fanns ingenting där. Det var något som inte stämde, något skumt. Hon tittade upp mot himlen. Det var stjärnklart och ändå så mörkt att hon inte kunde avgöra vilket håll hon borde gå åt. Hon hörde ljudet igen. Den här gången var det lite tydligare, det var någon som sjöng. Hon vände sig och försökte lokalisera ljudet, men hon kunde inte se var det kom ifrån. Hon var tvungen att förlita sig på sin hörsel.
Hon började gå mot sången. Hon gick och gick. Sången blev först starkare för att sedan bli svagare igen, som att personen som sjöng rörde sig bort ifrån henne. Hon hittade en stig som tycktes följa sången eller kanske var det personen som sjöng följde stigen. Längs sidan av stigen låg det högar som kastade märkliga skuggor. Hon fortsatte följa stigen och sången. Högarna kom allt tätare och blev allt större, men de var så långt ifrån stigen att hon inte kunde urskilja vad de var gjorda av.
”Hallå!” ropade hon ”vart är du på väg? Var är vi?” Hon fick inget svar. Hon började jogga för att hinna ikapp sången men det hjälpte inte. Hon började springa men sången försvann snabbare än hon hann kunde springa. Hon fick panik. Hon tog i så hon fick blodsmak i munnen. Det började värka i bröstet men det spelade ingen roll. Hon fortsatte springa. Stigen började slutta nedåt, marken blev mer ojämn och högarna vid sidan av stigen verkade komma närmre och närmre.
Hon snubblade till på något som låg över stigen och var nära att trilla framlänges men lyckades återfå balansen i sista sekund. Hon tappade takten och stannade stapplandes. Lungorna kändes som om de var fyllda av frätande gas. Hon stod med händerna på knäna och försökte hämta andan. Vad var det för konstig sång hon hade hört? Vem var det som sjöng? Hon såg sig omkring igen. Var hade hon hamnat?
Det hon snubblat på var inte en rot som hon först hade tänkt. Hon tappade luften. Det var inte en gren heller. Hon stapplade till. Det var en arm, en människoarm. Hon gick fram och tittade på den. Den var blodig. Hon följde blodspåren med blicken, över stigen, mot närmsta hög. Nej, det kunde inte vara sant. Det kan inte vara. Hon gick fram mot högen vid sidan av stigen. Det var inte bråte eller grenrester, det var högar av människor. Sönderslitna människor.
Hon hörde sången igen.
”Hissen den går ner, ner, ner. Det kommer fler, fler, fler. ”
Rösten var nära nu, den kom uppifrån högen som hon stod vid.
”Vad vill du? Vem är du?”
”Dopp-di-dopp, dopp-di-dopp. När kommer detta ta stopp?”
”Va? Ehh.. vad.. VAD I HELVETE ÄR DET SOM PÅGÅR?!”
”Dipp-do-dipp, dipp-do-dipp. Jag är rätt så hipp.”
Det var en liten pojke, inte äldre än sju eller åtta år som kom skuttandes ner för högen av kroppsdelar. Han nynnade glatt för sig själv. Hon visste inte hur hon skulle hantera det. Hon tog ett steg mot honom men ångrade sig snabbt.
”Har fröken kommit hit, önskar hon sig slit?”
Han var klädd i gråa trekvarts-shorts och en mjölkvit v-ringad t-tröja. I ena handen höll han ett verktyg som med klor som såg ut som ett trädgårdsverktyg som man rensar ogräs med, men klorna var mycket större och såg mycket vassare ut är i trädgårdsutförandet. I andra handen höll han en röd klump.
”Dunk-da-dunk, ta en klunk.” trallade han och torkade munnen med baksidan av handen. ”Dunk-da-dunk. Dunk-da-dunk.”
Han höll upp handen med klumpen framför ansiktet och sjöng ännu en gång. ”Dunk-da-dunk. Dunk-da-dunk.”
Hon tittade på klumpen i hans hand. Det var inte vilken sorts klump som helst. Det var ett hjärta. Ett hjärta som fortfarande bultade.
”Ja-a, du, det är rätt, kom nå så, vi tar ett bett” sa pojken och räckte fram hjärtat till henne.
Hon staplade bakåt och försökte få ögonkontakt men pojkens blick var helt tom. Det glada och livfulla hon anat i sången syntes inget av i hans ansikte. ”Det är lätt, ett bett, ett bett” fortsatte han utan att minsta tillstymmelse till känsloyttring i ansiktet.
Hon backade försiktigt utan att släppa honom ur sin blick. Hans kalla ansikte gick inte att läsa. Hon vågade inte vända honom ryggen utan fortsatte baklänges ner mot stigen. Hon kom ner på stigen mycket fortare än hon väntat och pojken följde inte efter. Han hade förlorat intresset och skuttat vidare upp på nästa hög av likdelar.
Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon tittade tillbaka åt det håll hon kommit ifrån. Stigen ringlade sig upp för slänten. Upp mot det där fältet, men fanns det verkligen något att hämta där? Hon tittade åt andra hållet. Några hundra meter bort försvann stigen bakom en krök, men himlen var lite ljusare där borta. Förmodligen fanns det hus som förstörde natthimlen. Hus kändes som ett gott tecken. Hon började gå vidare längs stigen.
När hon kom till kröken där stigen svängde av insåg hon att de där husen måste ligga ganska långt borta, men det var inget hon kunde göra något åt nu. Hon fortsatte gå. Pojken kunde hon inte höra längre och för en stund så tänkte hon att tystnaden var obehagligare sången. Det var knäpptyst, sånär som på hennes egna fotsteg. Hon hörde varje andetag, varje hjärtslag. I vanliga fall var hon ganska bra på att skrämma upp sig själv helt i onödan, nu kändes det befogat.
När hon gått längs stigen i en evighet som kan ha varit åtta minuter eller kanske 45, hon hade helt förlorat tidsuppfattningen, fick hon syn på några hus. Husen hade stora hål där granater och automatvapenseld hade träffat dem och det såg inte ut att ha bott någon i husen på flera år. Hon vandrade in bland husen och kom så småningom fram till ett torg. Mitt på torget hade någon byggt ett stort bål som sprakade och fräste och kastade ett brandgult sken över husen runt torget. På andra sidan bålet stod en byggnad som var större än de andra, säkert ett kommunhus eller något liknande.
På det stora husets vägg var en man upphängd. Eller han var inte upphängd direkt, han hängde inte i något, han satt bara fast på väggen. Hur han satt fast kunde hon inte avgöra. Hans hals var avskuren på två ställen och det kändes som att hans huvud borde trillat ner på marken, men det hade det inte gjort.
Hon gick fram och tittade på mannen. Han var klädd i en vit labbrock och hade ett par bruna manchesterbyxor och fotriktiga tofflor. På marken under honom låg en tidning ihopskrynklad. Hon vecklade upp den och läste framsidan.
”Forskare löser livets gåta” var rubriken tillsammans med en bild på mannen, klädd i samma labbrock, men med huvudet bättre fastsatt. Hon bläddrade vidare i tidningen för att hitta artikeln.
Det visade sig att mannen utvecklat en metod att få celler att nollställa sig. De nollställda cellerna kunde sedan injiceras med specialutformade proteiner som kunde sätta igång en snabb celldelning vilket hade resulterat i levande foster.
Hon gick in i byggnaden. Bakom receptionen hittade hon en lista på vilka som jobbade i vilket kontor. Hon hittade forskarens namn listan. Han hade tydligen sitt labb i källaren. Nyfiket bestämde hon sig för att leta upp labbet. Hon tog en ficklampa som låg vid receptionen receptionen och satte av mot källaren.
Det var mörkt, fuktigt och dammigt i källaren. Hon kunde höra hur det droppade från något rör och det kändes obehagligt att utforska en främmande byggnad på natten. Hade hon varit hemma hade hon aldrig gjort det, verkligen inte. I vanliga fall vågade hon inte ens gå ner i källarförrådet själv, det hade gått så långt att hon försökte komma med en ursäkt när hon hade besök, bara för att hon skulle få sällskap ner till källarförrådet. Nu var dock hennes nyfikenhet starkare än rädslan.
Till slut hittade hon labbet. Mitt i labbet stod en stor reservgenerator. Efter att ha kollat tankmätaren (den var nästan full) och sparkat frustrerat på generatorn fick hon igång den. Hon följde kablarna till ett stort säkringsskåp där hon hittade en huvudströmbrytare. Den sprakade till lite när hon slog till den. Lysrören i taket började flimra, det började surra om frysarna, provrören började rotera och datorerna drog igång.
Hon undrade hur många det var som arbetat i lokalen, den var mycket större än hon hade föreställt sig och det fanns många apparater hon inte kände igen trots att hon brukade följa sjukhusserierna på teve.
Någon hade kladdat tre stora whiteboard-tavlor fulla av formler och illustrationer. Mitt på en av tavlorna hade någon skrivit: ”ÄR DET MÖJLIGT?” med stora röda bokstäver. Hon gick fram till tavlan för att se om hon kunde klura ut vad det var som var eller inte var möjligt. Illustrationerna visade hur man går tillväga för att nollställa en cell, men det verkade vara mer än så.
Hon var inte säker, men det såg ut som att forskaren hade utvecklat en metod att en helkroppsundersökning utifrån ett enda cellprov. Teorin bakom tekniken stod förklarad på tavlan. Celler kan kommunicera med varandra med hjälp av signalämnen och speciella receptorer, hittills har man trott att den här kommunikationen varit mycket enkel, men det verkade som att mannen upptäckt något häpnadsväckande. Det skulle kunna vara rätt, det skulle inte vara första gången konsensus varit fel, tänkte hon, när mina föräldrar var små trodde man fortfarande att små barn inte hade någon känsel.
Varje signalämne som träffar en receptor lämnar ett avtryck och beroende på frekvens och sammansättning av signalämnena så ändrar cellen vilka egna signalämnen den skickar ut och i vilken frekvens. Om mannens teori var korrekt skulle det innebära att information om cellers tillstånd skulle kunna propagera sig genom kroppen vilket skulle kunna göra en en-celling helkroppsundersökning möjlig.
Förutom teorin fanns det också ritningar och instruktioner på hur man skulle gå tillväga för att bygga en maskin som klarade av att utföra scanningen. Hon tittade på ritningen och såg sig sedan om i rummet. Hon hittade den direkt. Maskinen var inte större än en vanlig bakmaskin. Den var kopplad till en dator med en stor monitor. På tangentbordet låg det ett handskrivet brev. Hon tog upp brevet och började läsa.
”Hur kunde det gå så illa? Hur kunde det bli såhär?” inleddes brevet. Hon satte sig ner vid skrivbordet och fortsatte läsa. ”Mitt mål var att hitta en lösning på frågan om åldrande, men jag kunde inte ana att det skulle få sådana konsekvenser. Jag har rört mig i en moralisk och gen-etisk (hon suckade lite när hon läste det ordet, så typiskt nördigt att ordvitsa tänkte hon) gråzon alldeles för länge, så pass länge att jag blivit mer och mer osäker på var gränserna går. Det var en risk jag kände att jag var beredd att ta men i efterhand önskar jag att jag varit lite mer konservativ. Priset jag fått betala, priset vi alla kommer att få betala, för mina upptäckter är alldeles för högt. Jag önskar att jag hade handlat annorlunda men det är försent nu. Jag är rädd att jag öppnat Pandoras ask.”
Hon la ifrån sig brevet. Vad menade han? Vad var det han hade gjort? Kanske skulle hans cellprovsmaskin kunna ge svaren. Hon letade fram ett litet fältkitt innehållande några sprutor, lite förband och en skalpell och sprang tillbaka ut till mannen som satt fast på väggen.
Efter att ha dragit ut ett podium hon hittat i foajén lyckades hon komma upp tillräckligt högt för att kunna ta ett blodprov av mannen som hängde på väggen. Trots att hon var så nära kunde hon inte se hur han gjorde för att hänga där. Det var nästan som att gravitationen inte verkade på honom men han satt definitivt fast. Hon ryckte honom lite i benet utan att han rörde sig nämnvärt.
Med blodprovet i högsta hugg begav hon sig tillbaka till labbet i källaren. Gränssnittet för testet hade inte kunnat vara enklare (och det blev inte svårare av att någon hade skrivit ut en lathund):
På originalbilden var huvudet redan skiljt från resten av kroppen. Hon zoomade in på halspartiet. Varför var halsen avskuren två gånger? Vad uppnår man med det? Såren var knivskarpa och helt olika de lemlästade kropparna som hade legat i högar längs stigen. Nej, det här var gjort med en precision och kraft som hon bara hade sett i gamla dokumentärer om japanska Samurai-krigare.
Datorn blippade till. Den hade hunnit extrapolera ett dygn bakåt i tiden. Hon drog nervöst tidsmarkören bakåt och mannens hals blev hel igen. Extrapoleringen gick mycket snabbare nu, det kändes som att det som tagit tid var att läsa in hela kroppen, själva tidsextrapoleringen fick nämligen upp farten ordentligt. Först veckor åt gången, sen månader. Hon drog markören fram och tillbaka. Mannen hade gått ner en massa i vikt de senaste månaderna, det var tydligt.
Extrapoleringen hade laddat in de senaste tolv åren. Hon drog tillbaka markören så långt det gick och ändrade vyn så hon såg en helkroppsröntgenbild av mannen, sen tryckte hon på ”Play”.
Hon kunde se hur kroppen blev tjockare och tjockare, hur fötterna svällde upp och började bli ojämnt belastade (en anledning att införskaffa fotriktiga tofflor kanske?). Hon ökade hastigheten på uppspelningen. Mannens vikt gick upp och ner om vartannat, efter nyår för elva år sedan måste han ha köpt ett gymkort för hans kroppsfett minskade medan muskelmassan ökade. Han slutade träna efter några månader och fettprocenten ökade igen.
Hon ökade hastigheten på uppspelningen ytterligare. År tio svischade förbi, år nio också, i mars för åtta år sedan fick han en tumör i magen. Hon saktade ner hastigheten och zoomade in magpartiet. Tumören växte snabbt. Hon zoomade in ännu mer. Det såg inte ut som någon tumör. Det var något annat. Hon drog tidsmarkören framåt i tiden. Tumören växte och det gjorde dess form tydligare. Det var ingen tumör. Det var ett foster. Hon drog fram markören tills fostret försvann i slutet av december. Det kan inte vara möjligt tänkte hon.
Hon tittade upp på whiteboard-tavlan igen. ”ÄR DET MÖJLIGT?” stod skrivet i rött. Var det detta han menat? Hade han använt sig själv som värd för sitt eget experiment när ingen annan ville? Hade fostret överlevt? Om fostret överlevt borde det vara lite mer än sju år gammalt.
Och vad var det som hade gått så fel? Vad hade hänt som fått mannen att skriva det där brevet. Hon drog tidsmarkören längre framåt. Mannen började gå ner i vikt igen. Hon ändrade tillbaka till en helkroppsvy. Mannens hud fylldes av blåmärken och sen rivmärken. Hon bytte tillbaka till röntgenvyn. Flera knäckta revben. Det här var för tre år sedan, då barnet måste ha varit fyra år. Hon fortsatte att följa kroppens utveckling. Plötsligt, för drygt ett halvår sedan, slutade det komma fler blåmärken eller skärsår och mannens utveckling blev mer normal. Vad hade hänt? Var det barnet som hade skadat honom? Vad var det som gjorde att han slutade? Hade barnet förts bort? Eller försvunnit? Var fanns barnet nu?
Hon han knappt tänka tanken innan generatorn skar. Den gnisslade till och stannade tvärt i ett moln av avgaser. Lysrören flimrade flämtande och slocknade. Datorn också. Det blev kolsvart och helt tyst sånär som på droppandet från korridoren. Var la jag ficklampan? Hon fumlade med händerna över skrivbordet. Den var inte där. Tänk. Var la jag den? Vid generatorn?
Hon reste sig upp och tog några trevande steg mot generatorn. Hon var nästan framme när hon avbröt sig. En rysning gick längs hennes ryggrad. Hon lyssnade noggrannare. Sången blev starkare och starkare och ekade i korridoren utanför labbet.
”Dopp-di-dopp, dopp-di-dopp. När kommer detta ta stopp?”
Hon kunde höra det skrapande ljudet från metallredskapet han drog mot väggen.
”Dopp-di-di, dopp-di-da. Var kan hon nu va?”
Väggarna och golvet var av svart marmor och det fanns inget tak. Det var en stor hiss, så stor att den inte kändes trång trots att det stod ett tjugotal personer i den. De mörka väggarna sträckte sig uppåt längre än hon kunde se och det var en glipa på över en decimeter mellan golvet och väggarna.
Plötsligt började hissen sjunka. Den sjönk långsamt till en början och hon tittade på de andra i hissen. Ingen verkade orolig. Hissen började falla snabbare och snabbare. Då och då föll den fritt en liten bit så hon lättade från golvet och kunde känna magen i halsgropen.
Hissen föll snabbt nu. Golvet började kränga åt än det ena, än det andra hållet, och det blev svårt att hålla sig kvar på hissgolvet. Hon kände sig en öl på en bricka på väg att serveras på en pub i Wales.
Av någon anledning kom hon att tänka på vad en av medresenärerna sagt precis innan hissen börjat falla. ”Det är inget vanligt barn, man kan tro det, men det är det inte.” Hon hade sett frågande på mannen när han sa det, undrat vad han pratat om. ”Akta dig för barnet” hade han fortsatt och sen hade hissen börjat falla.
Hissen fortsatte falla. Det kändes som att falla mot jordens mitt och hon undrade om det någonsin skulle ta slut. Hon försökte greppa tag i någon för att inte slungas av. De gled fram och tillbaka på hissgolvet men hissen ville inte sluta falla. Hon kände hur hjärtat slog kraftigare och kraftigare i hennes bröst. Hennes andning var stressad. Hon hade inte riktigt tillräckligt med blod i huvudet. Nej, det var svårt att fokusera. Blicken svartnade. Hon försvann.
”Jag måste ha förlorat medvetandet” tänkte hon när hon satte sig upp. Det hade hunnit bli kväll och hon satt ensam mitt på ett stort fält. Det var torrt och öde så när som på ett ensamt träd med nakna grenar som försökte hålla sig vid liv i det ogästvänliga landskapet. Hon kände inte igen sig, men ändå var platsen bekant på något sätt. Hon la sin hand mot marken, den var varm och sträv mot handflatan, och tryckte ifrån för att resa sig.
Något lät bakom ryggen på henne och hon vände sig men det fanns ingenting där. Det var något som inte stämde, något skumt. Hon tittade upp mot himlen. Det var stjärnklart och ändå så mörkt att hon inte kunde avgöra vilket håll hon borde gå åt. Hon hörde ljudet igen. Den här gången var det lite tydligare, det var någon som sjöng. Hon vände sig och försökte lokalisera ljudet, men hon kunde inte se var det kom ifrån. Hon var tvungen att förlita sig på sin hörsel.
Hon började gå mot sången. Hon gick och gick. Sången blev först starkare för att sedan bli svagare igen, som att personen som sjöng rörde sig bort ifrån henne. Hon hittade en stig som tycktes följa sången eller kanske var det personen som sjöng följde stigen. Längs sidan av stigen låg det högar som kastade märkliga skuggor. Hon fortsatte följa stigen och sången. Högarna kom allt tätare och blev allt större, men de var så långt ifrån stigen att hon inte kunde urskilja vad de var gjorda av.
”Hallå!” ropade hon ”vart är du på väg? Var är vi?” Hon fick inget svar. Hon började jogga för att hinna ikapp sången men det hjälpte inte. Hon började springa men sången försvann snabbare än hon hann kunde springa. Hon fick panik. Hon tog i så hon fick blodsmak i munnen. Det började värka i bröstet men det spelade ingen roll. Hon fortsatte springa. Stigen började slutta nedåt, marken blev mer ojämn och högarna vid sidan av stigen verkade komma närmre och närmre.
Hon snubblade till på något som låg över stigen och var nära att trilla framlänges men lyckades återfå balansen i sista sekund. Hon tappade takten och stannade stapplandes. Lungorna kändes som om de var fyllda av frätande gas. Hon stod med händerna på knäna och försökte hämta andan. Vad var det för konstig sång hon hade hört? Vem var det som sjöng? Hon såg sig omkring igen. Var hade hon hamnat?
Det hon snubblat på var inte en rot som hon först hade tänkt. Hon tappade luften. Det var inte en gren heller. Hon stapplade till. Det var en arm, en människoarm. Hon gick fram och tittade på den. Den var blodig. Hon följde blodspåren med blicken, över stigen, mot närmsta hög. Nej, det kunde inte vara sant. Det kan inte vara. Hon gick fram mot högen vid sidan av stigen. Det var inte bråte eller grenrester, det var högar av människor. Sönderslitna människor.
Hon hörde sången igen.
”Hissen den går ner, ner, ner. Det kommer fler, fler, fler. ”
Rösten var nära nu, den kom uppifrån högen som hon stod vid.
”Vad vill du? Vem är du?”
”Dopp-di-dopp, dopp-di-dopp. När kommer detta ta stopp?”
”Va? Ehh.. vad.. VAD I HELVETE ÄR DET SOM PÅGÅR?!”
”Dipp-do-dipp, dipp-do-dipp. Jag är rätt så hipp.”
Det var en liten pojke, inte äldre än sju eller åtta år som kom skuttandes ner för högen av kroppsdelar. Han nynnade glatt för sig själv. Hon visste inte hur hon skulle hantera det. Hon tog ett steg mot honom men ångrade sig snabbt.
”Har fröken kommit hit, önskar hon sig slit?”
Han var klädd i gråa trekvarts-shorts och en mjölkvit v-ringad t-tröja. I ena handen höll han ett verktyg som med klor som såg ut som ett trädgårdsverktyg som man rensar ogräs med, men klorna var mycket större och såg mycket vassare ut är i trädgårdsutförandet. I andra handen höll han en röd klump.
”Dunk-da-dunk, ta en klunk.” trallade han och torkade munnen med baksidan av handen. ”Dunk-da-dunk. Dunk-da-dunk.”
Han höll upp handen med klumpen framför ansiktet och sjöng ännu en gång. ”Dunk-da-dunk. Dunk-da-dunk.”
Hon tittade på klumpen i hans hand. Det var inte vilken sorts klump som helst. Det var ett hjärta. Ett hjärta som fortfarande bultade.
”Ja-a, du, det är rätt, kom nå så, vi tar ett bett” sa pojken och räckte fram hjärtat till henne.
Hon staplade bakåt och försökte få ögonkontakt men pojkens blick var helt tom. Det glada och livfulla hon anat i sången syntes inget av i hans ansikte. ”Det är lätt, ett bett, ett bett” fortsatte han utan att minsta tillstymmelse till känsloyttring i ansiktet.
Hon backade försiktigt utan att släppa honom ur sin blick. Hans kalla ansikte gick inte att läsa. Hon vågade inte vända honom ryggen utan fortsatte baklänges ner mot stigen. Hon kom ner på stigen mycket fortare än hon väntat och pojken följde inte efter. Han hade förlorat intresset och skuttat vidare upp på nästa hög av likdelar.
Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon tittade tillbaka åt det håll hon kommit ifrån. Stigen ringlade sig upp för slänten. Upp mot det där fältet, men fanns det verkligen något att hämta där? Hon tittade åt andra hållet. Några hundra meter bort försvann stigen bakom en krök, men himlen var lite ljusare där borta. Förmodligen fanns det hus som förstörde natthimlen. Hus kändes som ett gott tecken. Hon började gå vidare längs stigen.
När hon kom till kröken där stigen svängde av insåg hon att de där husen måste ligga ganska långt borta, men det var inget hon kunde göra något åt nu. Hon fortsatte gå. Pojken kunde hon inte höra längre och för en stund så tänkte hon att tystnaden var obehagligare sången. Det var knäpptyst, sånär som på hennes egna fotsteg. Hon hörde varje andetag, varje hjärtslag. I vanliga fall var hon ganska bra på att skrämma upp sig själv helt i onödan, nu kändes det befogat.
När hon gått längs stigen i en evighet som kan ha varit åtta minuter eller kanske 45, hon hade helt förlorat tidsuppfattningen, fick hon syn på några hus. Husen hade stora hål där granater och automatvapenseld hade träffat dem och det såg inte ut att ha bott någon i husen på flera år. Hon vandrade in bland husen och kom så småningom fram till ett torg. Mitt på torget hade någon byggt ett stort bål som sprakade och fräste och kastade ett brandgult sken över husen runt torget. På andra sidan bålet stod en byggnad som var större än de andra, säkert ett kommunhus eller något liknande.
På det stora husets vägg var en man upphängd. Eller han var inte upphängd direkt, han hängde inte i något, han satt bara fast på väggen. Hur han satt fast kunde hon inte avgöra. Hans hals var avskuren på två ställen och det kändes som att hans huvud borde trillat ner på marken, men det hade det inte gjort.
Hon gick fram och tittade på mannen. Han var klädd i en vit labbrock och hade ett par bruna manchesterbyxor och fotriktiga tofflor. På marken under honom låg en tidning ihopskrynklad. Hon vecklade upp den och läste framsidan.
”Forskare löser livets gåta” var rubriken tillsammans med en bild på mannen, klädd i samma labbrock, men med huvudet bättre fastsatt. Hon bläddrade vidare i tidningen för att hitta artikeln.
Det visade sig att mannen utvecklat en metod att få celler att nollställa sig. De nollställda cellerna kunde sedan injiceras med specialutformade proteiner som kunde sätta igång en snabb celldelning vilket hade resulterat i levande foster.
Hon gick in i byggnaden. Bakom receptionen hittade hon en lista på vilka som jobbade i vilket kontor. Hon hittade forskarens namn listan. Han hade tydligen sitt labb i källaren. Nyfiket bestämde hon sig för att leta upp labbet. Hon tog en ficklampa som låg vid receptionen receptionen och satte av mot källaren.
Det var mörkt, fuktigt och dammigt i källaren. Hon kunde höra hur det droppade från något rör och det kändes obehagligt att utforska en främmande byggnad på natten. Hade hon varit hemma hade hon aldrig gjort det, verkligen inte. I vanliga fall vågade hon inte ens gå ner i källarförrådet själv, det hade gått så långt att hon försökte komma med en ursäkt när hon hade besök, bara för att hon skulle få sällskap ner till källarförrådet. Nu var dock hennes nyfikenhet starkare än rädslan.
Till slut hittade hon labbet. Mitt i labbet stod en stor reservgenerator. Efter att ha kollat tankmätaren (den var nästan full) och sparkat frustrerat på generatorn fick hon igång den. Hon följde kablarna till ett stort säkringsskåp där hon hittade en huvudströmbrytare. Den sprakade till lite när hon slog till den. Lysrören i taket började flimra, det började surra om frysarna, provrören började rotera och datorerna drog igång.
Hon undrade hur många det var som arbetat i lokalen, den var mycket större än hon hade föreställt sig och det fanns många apparater hon inte kände igen trots att hon brukade följa sjukhusserierna på teve.
Någon hade kladdat tre stora whiteboard-tavlor fulla av formler och illustrationer. Mitt på en av tavlorna hade någon skrivit: ”ÄR DET MÖJLIGT?” med stora röda bokstäver. Hon gick fram till tavlan för att se om hon kunde klura ut vad det var som var eller inte var möjligt. Illustrationerna visade hur man går tillväga för att nollställa en cell, men det verkade vara mer än så.
Hon var inte säker, men det såg ut som att forskaren hade utvecklat en metod att en helkroppsundersökning utifrån ett enda cellprov. Teorin bakom tekniken stod förklarad på tavlan. Celler kan kommunicera med varandra med hjälp av signalämnen och speciella receptorer, hittills har man trott att den här kommunikationen varit mycket enkel, men det verkade som att mannen upptäckt något häpnadsväckande. Det skulle kunna vara rätt, det skulle inte vara första gången konsensus varit fel, tänkte hon, när mina föräldrar var små trodde man fortfarande att små barn inte hade någon känsel.
Varje signalämne som träffar en receptor lämnar ett avtryck och beroende på frekvens och sammansättning av signalämnena så ändrar cellen vilka egna signalämnen den skickar ut och i vilken frekvens. Om mannens teori var korrekt skulle det innebära att information om cellers tillstånd skulle kunna propagera sig genom kroppen vilket skulle kunna göra en en-celling helkroppsundersökning möjlig.
Förutom teorin fanns det också ritningar och instruktioner på hur man skulle gå tillväga för att bygga en maskin som klarade av att utföra scanningen. Hon tittade på ritningen och såg sig sedan om i rummet. Hon hittade den direkt. Maskinen var inte större än en vanlig bakmaskin. Den var kopplad till en dator med en stor monitor. På tangentbordet låg det ett handskrivet brev. Hon tog upp brevet och började läsa.
”Hur kunde det gå så illa? Hur kunde det bli såhär?” inleddes brevet. Hon satte sig ner vid skrivbordet och fortsatte läsa. ”Mitt mål var att hitta en lösning på frågan om åldrande, men jag kunde inte ana att det skulle få sådana konsekvenser. Jag har rört mig i en moralisk och gen-etisk (hon suckade lite när hon läste det ordet, så typiskt nördigt att ordvitsa tänkte hon) gråzon alldeles för länge, så pass länge att jag blivit mer och mer osäker på var gränserna går. Det var en risk jag kände att jag var beredd att ta men i efterhand önskar jag att jag varit lite mer konservativ. Priset jag fått betala, priset vi alla kommer att få betala, för mina upptäckter är alldeles för högt. Jag önskar att jag hade handlat annorlunda men det är försent nu. Jag är rädd att jag öppnat Pandoras ask.”
Hon la ifrån sig brevet. Vad menade han? Vad var det han hade gjort? Kanske skulle hans cellprovsmaskin kunna ge svaren. Hon letade fram ett litet fältkitt innehållande några sprutor, lite förband och en skalpell och sprang tillbaka ut till mannen som satt fast på väggen.
Efter att ha dragit ut ett podium hon hittat i foajén lyckades hon komma upp tillräckligt högt för att kunna ta ett blodprov av mannen som hängde på väggen. Trots att hon var så nära kunde hon inte se hur han gjorde för att hänga där. Det var nästan som att gravitationen inte verkade på honom men han satt definitivt fast. Hon ryckte honom lite i benet utan att han rörde sig nämnvärt.
Med blodprovet i högsta hugg begav hon sig tillbaka till labbet i källaren. Gränssnittet för testet hade inte kunnat vara enklare (och det blev inte svårare av att någon hade skrivit ut en lathund):
- Stoppa in cellprovet i ”matberedaren” (det var ingen matberedare, men av någon anledning påminde det henne om att laga mat).
- Tryck på ”On”.
- Invänta att datorn svarar: ”Test bearbetas, vill du öppna programvaran?”
- Svara: ”Ja”.
- Vänta och hoppas att resultatet är givande.
På originalbilden var huvudet redan skiljt från resten av kroppen. Hon zoomade in på halspartiet. Varför var halsen avskuren två gånger? Vad uppnår man med det? Såren var knivskarpa och helt olika de lemlästade kropparna som hade legat i högar längs stigen. Nej, det här var gjort med en precision och kraft som hon bara hade sett i gamla dokumentärer om japanska Samurai-krigare.
Datorn blippade till. Den hade hunnit extrapolera ett dygn bakåt i tiden. Hon drog nervöst tidsmarkören bakåt och mannens hals blev hel igen. Extrapoleringen gick mycket snabbare nu, det kändes som att det som tagit tid var att läsa in hela kroppen, själva tidsextrapoleringen fick nämligen upp farten ordentligt. Först veckor åt gången, sen månader. Hon drog markören fram och tillbaka. Mannen hade gått ner en massa i vikt de senaste månaderna, det var tydligt.
Extrapoleringen hade laddat in de senaste tolv åren. Hon drog tillbaka markören så långt det gick och ändrade vyn så hon såg en helkroppsröntgenbild av mannen, sen tryckte hon på ”Play”.
Hon kunde se hur kroppen blev tjockare och tjockare, hur fötterna svällde upp och började bli ojämnt belastade (en anledning att införskaffa fotriktiga tofflor kanske?). Hon ökade hastigheten på uppspelningen. Mannens vikt gick upp och ner om vartannat, efter nyår för elva år sedan måste han ha köpt ett gymkort för hans kroppsfett minskade medan muskelmassan ökade. Han slutade träna efter några månader och fettprocenten ökade igen.
Hon ökade hastigheten på uppspelningen ytterligare. År tio svischade förbi, år nio också, i mars för åtta år sedan fick han en tumör i magen. Hon saktade ner hastigheten och zoomade in magpartiet. Tumören växte snabbt. Hon zoomade in ännu mer. Det såg inte ut som någon tumör. Det var något annat. Hon drog tidsmarkören framåt i tiden. Tumören växte och det gjorde dess form tydligare. Det var ingen tumör. Det var ett foster. Hon drog fram markören tills fostret försvann i slutet av december. Det kan inte vara möjligt tänkte hon.
Hon tittade upp på whiteboard-tavlan igen. ”ÄR DET MÖJLIGT?” stod skrivet i rött. Var det detta han menat? Hade han använt sig själv som värd för sitt eget experiment när ingen annan ville? Hade fostret överlevt? Om fostret överlevt borde det vara lite mer än sju år gammalt.
Och vad var det som hade gått så fel? Vad hade hänt som fått mannen att skriva det där brevet. Hon drog tidsmarkören längre framåt. Mannen började gå ner i vikt igen. Hon ändrade tillbaka till en helkroppsvy. Mannens hud fylldes av blåmärken och sen rivmärken. Hon bytte tillbaka till röntgenvyn. Flera knäckta revben. Det här var för tre år sedan, då barnet måste ha varit fyra år. Hon fortsatte att följa kroppens utveckling. Plötsligt, för drygt ett halvår sedan, slutade det komma fler blåmärken eller skärsår och mannens utveckling blev mer normal. Vad hade hänt? Var det barnet som hade skadat honom? Vad var det som gjorde att han slutade? Hade barnet förts bort? Eller försvunnit? Var fanns barnet nu?
Hon han knappt tänka tanken innan generatorn skar. Den gnisslade till och stannade tvärt i ett moln av avgaser. Lysrören flimrade flämtande och slocknade. Datorn också. Det blev kolsvart och helt tyst sånär som på droppandet från korridoren. Var la jag ficklampan? Hon fumlade med händerna över skrivbordet. Den var inte där. Tänk. Var la jag den? Vid generatorn?
Hon reste sig upp och tog några trevande steg mot generatorn. Hon var nästan framme när hon avbröt sig. En rysning gick längs hennes ryggrad. Hon lyssnade noggrannare. Sången blev starkare och starkare och ekade i korridoren utanför labbet.
”Dopp-di-dopp, dopp-di-dopp. När kommer detta ta stopp?”
Hon kunde höra det skrapande ljudet från metallredskapet han drog mot väggen.
”Dopp-di-di, dopp-di-da. Var kan hon nu va?”
