Joel och de flygande bävrarna

Joel tog ett steg tillbaka och betraktade sitt mästerverk. Det hade tinnar och torn, en vallgrav och en stor trädgård med fruktträd av alla sorter. Det var en varm sommar kväll och skymningsljuset kastade ett rosaskimrande sken över slottet som speglade sig i sjön.

”Det är helt perfekt” tänkte han ”precis som jag föreställt mig.”

Han slog igen boken, la tillbaka kritorna på sin plats och gick ut i badrummet för att borsta tänderna. Den magiska världen, slottet, trädgården, sjön. Allt hade han byggt upp i sin fantasi och nu hade han förverkligat den. Joel tänkte ta med sin ritbok med slottet till skolan för att visa sina vänner dagen därpå. Han log vid tanken att få visa alla, att få bjuda in dem i hans magiska värld.

Dagen därpå packade Joel noggrant ner sin ritbok i ryggsäcken. Ritboken var gammal och nött, inte världens finaste men den hade karaktär, det hade Joels mamma sagt när hon gett den till honom. Han åt sin havregrynsgröt och tog en näve russin som han la i ena byxfickan. ”Det blir en bra belöning när jag visat upp mitt slott” tänkte han.

Joel var tvungen att springa för att inte missa skolbussen. Det var höst och hålen i vägen var fyllda med jordigt vatten. Han satte sig längst bak i bussen och tittade ut ur bakfönstret. Vägen var krokig och bussen skakade sig fram på den dåliga vägen. Det började regna och husen försvann i fjärran ett efter ett.

Allt kändes grått och Joel vände sig om. Han tog försiktigt upp ritboken ur ryggsäcken. Ritboken var lika grå och sargad som världen där utanför bussen. Joel slog upp första uppslaget. Färgerna anföll honom, det kändes som att kliva ut i solen en sommardag. Han bläddrade försiktigt vidare i boken. Varje sida var mer färgglad än den föregående och Joel kände hur han fylldes av glädje och energi.

Bussen stannade framför skolan. Joel var någon annanstans. Han red över ett fält på en blå långhårig jätteödla med rosa luddiga öron.

”Vi är framme nu! Du måste kliva av!” skrek busschauffören argt från andra änden av bussen och Joel slungades tillbaka till verkligheten. Han slog ihop sin bok och la försiktigt ner den i ryggsäcken igen. Sen gick han ut ur bussen.

Att korsa skolgården var den jobbigaste delen på hela dagen. Den kändes som en oändlig djungel fylld med faror. Joel såg killarna som stod och spelade basket. De var så stora, säkert dubbelt så stora som Joel. Han såg tjejerna som hoppade hopprep, de var inte så farliga tänkte Joel, förutom när de fnissade. Joel hade svårt för fnissande.

Joel hade nästan lyckats ta sig över hela skolgården när han fick syn på vaktmästaren som stod och lagade ringklockan. Den som hade slutat fungera dagen därpå efter att någon skjutit en fotboll på den. Joel gillade inte vaktmästaren. Han höll till i ett rum i källaren och om man råkade ha sönder något på skolan blev man instängd i det där rummet i åtta dagar och åtta nätter. Det visste alla. Joel ville absolut inte bli instängd i något rum i källaren på skolan. Vaktmästaren hade säkert inte ens någon teve.

Han kände pulsen öka, hur hjärtat bultade som om det ville ta sig ut ur bröstet. Joel gjorde sitt bästa för att ignorera vaktmästaren och fortsätta till skolhuset så snabbt det bara gick. När han tog tag i dörren hörde han ett märkligt ljud. Han vände sig om för att se vad det var som kunde orsakat lätet och insåg precis vad det var.

Den gick knappt att urskilja i allt regn, trots sin storlek. En flygande bäver stod bara några steg bakom Joel. Flygande bävrar är osynliga när de blir blöta. Då går de bara att urskilja genom att de lämnar torra fotspår efter sig på den blöta marken. Just den här bävern måste ha stått och stampat lite på stället. Joel tittade på bävern. Han kunde inte riktigt vara säker, men förmodligen tittade bävern tillbaka på Joel.

Plötsligt hörde Joel ett swooshande ljud och på några sekunder hade den torra fläcken på skolgården försvunnit. Joel log, det kunde bara betyda en sak. Flygande bävrar kan egentligen inte flyga, men de kan skutta väldigt långt. De tar spjärn med sina bakben och skjuter ifrån så de flyger iväg som en projektil, det måste ha varit det som gjort det swooshande ljudet, sen använder de sin stora svans som en fallskärm för att segla dit de vill komma. Finurliga rackare, de där bävrarna.

Ganska övertygad om att inget mer intressant skulle inträffa på skolgården den här morgonen gick Joel in. Han visste att han inte skulle få visa upp sin ritbok förrän efter lunch. Men han hade inte bråttom och förresten så fick han syn på en orange bokfladdermus som hade irrat in sig i biblioteket. Det gjorde honom så glad att det kändes som att tiden bara slukades (fast det kanske den gjorde också, det finns historier om att germanska tidsslukare ska ha slukat hela dagar när de försökt imponera på en viss sorts hermeliner, men ingen har kunnat bekräfta dessa rykten).

”Vad är det där?” frågade en flicka som satt längst fram i klassrummet. Hon pekade på en grön varelse med sex ben som Joel ritat i sin bok. Joel stod framme vid svarta tavlan och hade precis berättat för klassen om bengaliska fisapor. De är snabba små rackare som älskar fisar. De springer fram och ger en lite massage på ens mage så man inte kan hålla fisen inne längre, men de rör sig så snabbt så det mänskliga ögat inte kan uppfatta dem.

”De där ska du akta dig för” svarade Joel och sträckte lite på sig. Han visste bättre än någon annan varför gröngölingar inte var något att leka med. ”Du ser den gröna färgen? Den använder de för att gömma sig i buskar, sen snor de ens ryggsäck när man går förbi”.

”Du hittar på” sa en kille som satt längst bak i klassrummet. ”Visst hittar du på? Det där finns bara i din fantasi!”

Joel tittade på killen och på sin ritbok och så på killen igen. Var det på riktigt eller bara något han hade hittat på? Nej, det var på riktigt. Det måste vara på riktigt. Han hade ju bara ritat av det han sett. Varelserna han träffat och platserna han besökt. Allt fanns på riktigt. Joel var inte någon barnrumpa som bara hade livlig fantasi. Nej, han var en upptäcktsresande som noga dokumenterat sina resor i en främmande värld.

”Du är ju helt knäpp! Vet du inte skillnad på fantasi och verklighet?” det killens bänkpartner som pratade.

Joel kände hur marken började skaka. Det här var inte bra, inte bra alls.

”Var lugna är ni snälla” sa Joel ”vi måste alla behålla lugnet.”

”Behålla lugnet? Vad snackar du om?”

Joel försökte använda en så låg stämma som möjligt och pratade långsamt och artikulerat.

”De… är… på väg. Om vi är alldeles tysta och stilla kommer de att gå sin väg utan att skada oss. Ni måste tro mig.” fortsatte han.

Klassen var tyst i ungefär tre sekunder. Sen exploderade den i skratt. ”Han är ju helt knäpp!”, ”Han måste ha slagit huvet eller nått”, ”Nej, han har alltid varit sådär.”

Golvet skakade, bänkarna skakade, svarta tavlan skakade. Joel kände hur han började skaka av rädsla, regnet piskade mot fönsterrutorna, klassen hånskrattade.

En stor skugga uppenbarade sig utanför fönstret. Skuggan tycktes sippra in genom gliporna i fönsterna och rinna ner som en tung rök över klassrumsgolvet. Snart skulle den sluka alla i klassrummet och då skulle det vara för sent. De skulle föras till underjorden där de skulle förslavas för all framtid.

Joel kände hur tårarna började rinna ner längs hans kinder. Vad hade han gjort? Vad hade hänt? Hur kunde det sluta såhär?

En tår träffade hans bok och exploderade i ett sken av vitt ljus.

”Joel, du måste hjälpa oss” hördes en röst från det vita skenet.

”Hjälpa er? Hur då?” snyftade Joel fram.

”Rör vid ljuset, rör vid ljuset så ska vi förklara allt”

Joel sträckte fram handen för att röra vid ljuset. Ljuset kändes varmt, men det brände honom inte. Det vita skenet sveptes kring honom. Han stod där i en stor vit tomhet. Det gick en sekund och så en till. Marken kändes mjuk. Joel tittade ner och upptäckte att han stod på en stor grön äng. Han tittade upp. Framför honom var slottet med alla tinnar och torn och framför slottet stod två rosa katter med morrhår av guld.

”Välkommen Joel! Vi har saknat dig!” sa katterna i kör.