Anton DINGAR 25!

Anton dingade 25 idag (eller, ja, igår egentligen). Jag fick prova en schysst tröja som han fått i present något år tidigare. Det togs bilder och jag hoppas att jag kan publicera de på bloggen senare idag eller imorgon. Till dess får ni hålla till godo med en liten sammanfattning av kvällen.

Presenten
Jag, Ajla och Stefan bestämde oss för att gå ihop och ge Anton tre gemensamma presenter. Present ett fick han lova att aldrig öppna, present två fick han öppna under förutsättning att han klarade av att hantera present tre.

Present tre var ett gratulationskort med Nalle Puh på och några färgglada tuschpennor. Först efter att han visat att han klarade av att fylla i innanför linjerna, och därmed visat att han respekterar Puh, fick han öppna present nummer två.

Present nummer två var en hink med 3,25 kilo honung. Mycket fin honung från en gård i Sörmland. Puh hade blivit så avundsjukt.

Present nummer tre fick Anton inte öppna, och innehållet är och förblir hemligt.

Taxiresan
Vi åkte taxi från Anton in till stan. Taxichaufförn tyckte att han började bli gammal, men han verkade inte så gammal. Jag tog chansen att ställa några frågor, nedan följer svaren.

• En taxichaufför som kör natt kör cirka 30 mil per natt.
• Ett nattskift kan vara över 12 timmar.
• En normal arbetsvecka är cirka 60 timmar lång.
• De flesta som jobbar natt jobbar fem dagar i veckan, vissa hela 7 dagar i veckan.
• Nuförtiden måste man göra fyra test för att bli taxichaufför (utöver de man måste göra för att ta körkort), utanför Stockholm räcker det med tre test.

Jag frågade om taxichauffören hade några tips på hur man ska köra bra när man skjutsar någon, och om han kör annorlunda utan kunder. Han svarade att han inte är lika noga med hastighetsbegränsningen när han kör själv och att det viktigaste när man skjutsar någon är att se till att man har säkerhetsbältet fastspänt.

Han berättade också att han försöker att hålla en så jämn hastighet som möjligt så det inte blir ryckigt för passagerarna och att han försöker undvika att smårycka i ratten när han kör. När han kör folk från Arlanda på natten försöker han köra så jämnt det går och om de somnar vet han att han kört bra.

Ambassadeur
”Om jag kommer in? Jag kommer knappt ut!”

Ambassadeur är ett dansställe på Kungsgatan (precis brevid Rigoletto där jag känner mig mycket mer bekväm). Jag har aldrig varit ute och festat i närheten av Stureplan tidigare så för mig var allt nytt. Några saker jag la märke till:

• För att ta sig in var man tvungen att vara på ”listan”. Den där ”listan” verkade vara hur lång som helst, för alla som köade var med på den och kön sträckte sig över 50 meter.
• Garderoben lämnade mycket att önska. Det var mycket trafik med personer som skulle lämna och hämta jackor och det blev väldigt rörigt. Varför har inte ställen med garderob designat den på ett sådant sätt att man kan lämna jackan och hämta den på olika ställen? På det sättet skulle flödet av människor in och ut ur lokalen kunna hållas isär och det skulle minska kaoset och behovet av arga vakter som upprättar köer på olämpliga ställen.
• Musiken var förvånansvärt varierad (allt från Low med Flo Rida till Jävel på kärlek med GES) men behovet av att mixa ihop låtarna gjorde att mycket blev för mycket techno och för lite av originallåtarna. Och trots att många låtar fullkomligt slaktades för att göra de mer dansvänliga och lättare att mixa med varandra så var många övergångar pinsamt dåliga.
• Temperaturen, i alla fall i de större rummen, var perfekt. Lite för kallt om man bara stod still och chillade och lite för varmt om man dansade. I de mindre rummen var det både för varmt och för dålig luft, något som återigen skulle kunna åtgärdas med lite bättre planering.
• Garderobsituationen gjorde att det inte gick att ta sig ut, det fick mig att tänka på Björn Gustavssons kommentar om White Room: ”Om jag kommer in? Jag kommer knappt ut.”

Jag hade roligt på Ambassadeur. Jag dansade och tjoade och sjöng med och måste ha förlorat ganska mycket vätska för jag blev helt galet varm. Tyvärr var sällskapet inte lika på som jag var och vi gick därifrån redan efter en timme (då hade jag velat ta ett glas vatten och dansa vidare en timme till).

Limerick
Vi skulle bara ta en öl och sitta och prata på Limerick, Stockholms första genuina Irländska pub. Jag tog en vatten (äntligen!) och hittade en plats vid ett bord. Någon utmanade någon annan till en ölhävning ur glas. Ajla påpekade, mycket riktigt, att man inte häver öl ur glas utan ur flaska, men det kunde inte hjälpas. Då ingen antog utmaningen, och jag bara hade vatten, bad jag att få låna Ajlas öl så det kunde bli lite action.

Jag förlorade ”hävningen” men det var roligt ändå (och ganska jämnt) och jag har blivit lovad chans till revansch nästa gång vi ses.

Sen blev det fajt. Ingen i vårt sällskap var inblandad men vi var i närheten och var tvungna att skydda vår öl från att bli utspilld. När fajten var över hade vi lyckats norpa en extra stol i alla förvirring. Det kändes bra.

Åka kollektivt
Eftersom jag fick åka hem själv tänkte jag att jag skulle försöka hitta någon att prata med på tunnelbanan. Vid Hötorget klev det på ett gäng som satte sig i fyra-gruppen bredvid mig (där satt det redan en tjej som inte tittat upp från sin mobil sedan jag klev på). En kille i gruppen, iklädd ett par brandgula Converse, pekade ner på sina skor och förklarade att den bruna fläcken måste vara bajs från toaletten. Tjejen med mobilen tittade inte upp. Jag avbröt och frågade om det där brukade fungera, att prata bajs på tuben, men bajskillen anklagade mig för att vara avundsjuk eftersom mina skor var rena.

Vid t-centralen blev en fyra ledig snett över från där jag satt så gruppen flyttade dit, sen fylldes vagnen. Jag hörde hur bajskillen fortsatte att skryta om sina bajsskor för de som satt i fyran bredvid. Eftersom tåget var vid Gamla Stan tänkte jag att jag lika gärna kunde resa mig. Jag gick fram till bajskillen och tittade på gänget med tjejer som försökte låta bli att lyssna på hans historia om skon och sa: ”skryter han om sina bajsskor igen? Det har han gjort hela kvällen.” De verkade glada att bli räddade från bajskillen. Vi pratade lite mer (bajskillen anklagade mig återigen för att vara avundsjuk) och sen var det dags för mig att kliva av.

På slussen stod en tjej och väntade på bussen. Hon hade läderhandskar och som hon trädde ett par ylletumvantar över. Jag frågade om det fungerade bra, vilket hon påstod att det gjorde. Hon såg frusen ut men påstod att hon bara frös. Bussen stannade 50 meter innan hållplatsen för att släppa av folk, vilket fick ett helt gäng av de som väntade på bussen att springa mot bussen, som naturligtvis fortsatte till hållplatsen efter att han släppt av sina passagerare.

Jag och dubbelvantstjejen var en av de få som inte fick sittplats. När någon klev av vid Henriksdal frågade jag om hon skulle åka långt och erbjöd henne platsen. ”Schysst!” svarade hon och log. Innan jag skulle av sa jag att jag skulle prova det där med dubbla hanskar och så önskade jag henne god natt. Hon log. Det kändes bra.