Hennes sköna läppar

Jag vet inte hur länge jag försvann. Det kan ha varit någon sekund, kanske flera minuter. Världen slukades. Alla människor, kylan, bakgrundssorlet, allt var bara bortblåst. Jag kände ingen stress, ingen oro. Inget tyngde mig. Det var underbart.

Det var som om världen slitits i stycken och jag hamnat mitt i revan. Det fanns ingen tid. Inget rum. Allt jag såg var hur hon pratade. Hennes stora mörka ögon var sökande, som om hon letade efter orden och försökte organisera sina tankar samtidigt som hon förklarade.

Min blick vandrade försiktigt nedåt. Jag kände mig som en upptäcktsresande på väg för att finna nya kontinenter. Varje ansiktsdrag var en ny upplevelse, varje detalj skulle kartläggas.

Hennes läppar rörde sig långsamt när de formade orden. De gick ihop för att bilda ett m, trycktes ihop och sviktade perfekt mot varandra. Jag har aldrig sett så mjuka läppar tidigare. När hon öppnade munnen igen klibbade läpparna ihop ett ögonblick, precis som läpparna gör när man avslutar en kyss.

Jag visste att det enda jag kunde göra för att bryta förtrollningen var att sluta titta, men jag ville inte. Jag bet mig i läppen för att hindra min kropp från att agera på egen hand och fortsatte betrakta henne.

Jag ville röra hennes läppar. Få känna hur de kändes. Hade jag kunnat hade jag sträckt ut handen för att bara få nudda, för att få uppleva. Jag bet ihop igen, ännu hårdare den här gången. Hennes läppar såg så mjuka ut, så fantastiska. Jag tror inte på någon högre mening med livet, men jag insåg att det finns en högre mening med kyssar och jag betraktade dem i den stunden.

Fjärilar började göra piruetter i magen, jag kunde känna hjärtat bulta i mitt bröst, jag fylldes av glädje och värme. Jag gjorde mitt bästa för att sitta still. Jag bet ännu hårdare i läppen. Fick inte förlora kontrollen.

Till slut var det bara för mycket. Jag satt och flinade med hela kroppen och gjorde mitt bästa för att bita ihop, men jag kunde inte hålla emot längre. Jag slog ner blicken.

Revan slöts och världen blev hel igen med ett brak. Jag var tillbaka i verkligheten. Tillbaka med alla människor, i kylan, i vimlet, med bakgrundssorlet. Jag kände stress och oro men också värme. En liten eld brann fortfarande i mitt bröst.

En liten eld med hopp om livet. En liten eld som lyser upp i vintermörkret. Som värmer i vinterkylan. Om jag lägger handen på mitt bröst så kan jag fortfarande känna den, den där elden. Jag gillar den. Jag gillar den verkligen, så mycket att jag till och med gett den ett namn. Jag kallar den Lycka.

Förförisk blick och fantastiskt hångel

"Vad håller du på med?"
Hon rodnade, slog ner blicken och log.
"Jag gör inget" sa jag och fortsatte betrakta henne. Hennes kinder, hennes mun, hennes nervösa leende. "Vad menar du?" fortsatte jag.

Hon tittade upp. Vi fick ögonkontakt.
"Det där, det där du gör. Du försöker förföra mig med din blick."
"Vaddå? Vad är det som får dig att tro det?" frågade jag och vägrade bryta ögonkontakten.
"Du har nått lurigt i din blick."
"Har jag?" sa jag och log. "Vad menar du med det?"
"Och ditt leende."
"Vad är det med mitt leende?"
Hon slog ner blicken igen. Jag kände mig ganska nöjd.
"Funkar det?" frågade jag.
Hon svarade inte.

Jag tror att jag har kommit på hemligheten med fantastiskt hångel och sex. Eller kanske inte hemligheten. Jag tror inte att det är det bästa rådet i alla lägen, det finns många tillfällen där min tumregel bara är korkad, men jag tror att det skulle funka ganska bra för ganska många. Nog med brasklappar, här kommer min tes:

• Ju mer du hånglar utan att hångla desto bättre blir hånglet.
• Ju mer du har sex utan att ha sex desto bättre blir sexet.

Detta kräver att du är fokuserad och närvarande och kan leverera när det väl kommer till själva hånglet eller sexet. Är du det och kan du det så tror jag att min tes håller.

För mig handlar det om att dela en upplevelse och ju mer energi jag lägger på den upplevelsen desto mer känner jag att jag får tillbaka. Ju mer av mig själv jag ger bort och delar med mig av, desto bättre och starkare känns den upplevelsen. Det är i alla fall min lilla teori.

Om du har andra teorier så vill jag gärna höra. Jag är nyfiken på hur andra resonerar om sånt här. Jag tror inte att det finns någon silverkula som fungerar för alla hela tiden. Hur tror du att det hänger ihop? Vad fungerar för dig?