Colombiansk sockerchock

Idag fick vi finbesök på jobbet. Den Colombianske ambassadören kom och hälsade på och vi bjöd på kaffebröd (det är tydligen så man gör när man får finbesök).

Jag satt artigt med på fikat och tog en sockrad kringla som vägde som en Big Tasty. Det pratades en massa. Vi pekade på en stor karta över Sydamerika och sen pratade vi ännu mer.

Jag föreslog att Colombia ur elektricitetsinfrastruktursynpunkt borde betraktas som två olika delar (en bergig del där majoriteten av befolkningen bor och där det finns riklig tillgång på elektricitet tack vare vattenkraft och en landsbyggd med mycket färre folk och sämre möjligheter att få fram elektricitet) istället för att se hela landet som en enhet. Den colombianske ambassadören höll med mig.

Jag tog en bit av en wienerbrödslängs för att fira. Sen tog jag en bit till, och en till, och två till, och sen fyra till, till slut var det bara två bitar kvar och de vågade jag inte äta upp. Mycket socker blev det. Jag gick för att hämta en kamera, var alldeles stirrig.

"Vad har hänt med dig?" frågade min kollega.
"Inget... eller... kringla... vetelängd..." fick jag fram medan jag irrade fram och tillbaka på kontoret.
"Letar du efter nått?"
"Ja, kameran som jag la på skrivbordet."

Min kollega gick fram till skrivbordet, det var tomt sånär som på skärm, tangentbord, mus och kamera.

"Den ligger ju här"
Jag stirrade.
"Du borde inte äta mer socker"
Jag nickade.

När jag kom tillbaka till fikarummet hade ambassadören hittat någon konstig choklad som tydligen används för att göra varm choklad, sån som man dricker. Chokladbitarna var lite större än prinskorvar och mycket hårdare. Ambassadören räckte fram en bit till mig och sa att jag borde smaka. Förrutom choklad var de även spetsade med socker.

Jag tvekade och frågade om det var meningen att jag skulle äta chokladen som den var. Ambassadören svarade att nej, det gör man inte i vanliga fall, men när han var liten så brukade de gå in i affären och... jag är inte riktigt säker på nästa del, jag antar att han försökte antyda att han snattat godis när han var yngre för han började liksom smyga runt i fikarummet.

Vid det här laget var jag ganska stirrig av allt socker jag ätit så jag är inte helt säker på att jag tolkade ambassadören rätt. Hur som helst kändes det som att jag borde äta chokladen, så det gjorde jag. Den var mycket, mycket söt.

Jag blev ännu stirrigare och började skaka lite. Vid fototillfället senare hade jag svårt att hålla kameran stilla. Jag tog en bild och en till och en till. De frågade varför jag tog så många bilder... "Sugar rush..." fick jag fram och tog ytterligare en bild.