Sprak, sprak, sprak

Kommer du ihåg hur det var när allt var nytt? När du fick en sån där konstig känsla i magen bara era ögon mötte varandra? När det liksom kittlades och sprakade när ni rörde varandra?

Du snuddade vid hennes axel och kände hur värmen spreds i hela armen. Hon rörde lätt vid ditt ben och du ryckte nästan till av nervositet. Luften vibrerade, som en varm sommarkväll med stora oroliga moln. Det skulle kunna börja åska och blixtra när som helst, varje medveten eller omedveten kontakt skicka en urladdning.

Kan vi någonsin vänja oss vid den där känslan? Hur kommer det sig att trots att jag känt den där handen i min nacke så många gånger, trots att det borde kännas som vardag, som vanligt, så pirrar det nästan lika mycket varje gång? Jag är tillbaka till den där första gången. Den där nervösa, trevande, magiska gången.

Jag kommer ihåg hur det var när allt var nytt. När jag fick en sån där känsla i magen när våra ögon mötte varandra. När det liksom kittlades och sprakade när vi rörde varandra. Det är inte så mycket som ändrats sen dess. Det är lite mindre nervöst, på ett bra sätt, men lika spännande.

Jag vet fortfarande inte hur jag kommer att reagera på din beröring, precis som jag inte vet hur du kommer att reagera på min. Det finns så mycket jag inte vet, så mycket som måste undersökas, som måste utforskas. Och det är väl det som gör det intressant, att vi inte riktigt kan veta. Att vi fortfarande måste samla mod till oss, ta ett djupt andetag och kasta oss ut. Kasta oss ut och hoppas på det bästa.