Sista dagen med Emelie

Emelie sitter i köket och gör klart det sista hon behöver göra på datorn innan hon beger sig tillbaka till Spanien tidigt imorgon. På sängen ligger hennes nästan färdigpackade väska, i hallen hänger hennes jacka.

Snart kommer det bara att vara jag som är kvar. Hennes sida av sängen kommer att vara tom och kall, hennes jacka kommer att hänga i en hall i Gijón, hennes skor kommer inte göra slaskspår på golvet. Det känns så konstigt.

Det kändes konstigt när hon plötsligt var borta en dag. Hon var borta och hon kom aldrig hem. Dagar blev veckor, veckor månader. Jag skapade mig en bild av henne, av hur hon är, vem hon är. Ett minne, mitt minne av henne.

Jag gick och tänkte och saknade och föreställde mig hur det skulle kännas när hon skulle komma tillbaka. Men det är så svårt att föreställa sig. Inte ens nu, när hon är så nära, när jag skulle kunna se henne om jag bara tog ett steg ut i köket, inte ens nu är min bild av henne helt rättvis.

Vi är så mycket mer i verkligheten, så mycket mer än vi kan föreställa oss. Vi är skarpare. Våra ögon mer glittrande. Våra leenden fyllda av mer liv. Vår doft mer verklig.

Därför kändes det konstigt när Emelie plötsligt kom tillbaka. Plötsligt var hon där. I verkligheten. Skarp. Fantasi-Emelie och Verklighets-Emelie möttes på något sätt i mitt huvud och det var omtumlande och förvirrande och fantastiskt och märkligt och overkligt på samma gång.

Egentligen skulle jag nog vilja ha kvar en bit av den verkliga Emelie. Det behöver inte vara något stort. Bara något som är på riktigt och inte bara finns i mitt huvud. Något som jag kan ta fram och klämma eller dofta eller se.

Något som jag kan ta fram när Emelies sida av sängen känns extra tom och kall, när jag står i hallen och hennes jacka inte är där eller när hennes skor inte längre lämnar slaskspår i hallen. Då kanske det inte skulle kännas så konstigt.