En farlig lek

Den kalla vinden biter sig fast i kinden, jag rättar till halsduken för att den inte ska smita in vid kragen och kyla ner hela mig. Det mörka vattnet skummar sig när det slår in över stranden. Jag springer fram längs strandkanten så nära vågorna jag törs.

Det är en farlig lek. Jag vill vara så nära det går. Det känns så bra, det ger mig en kick av självförtroende och gör att jag vågar mer. Marginalen mellan torrskodd och iskall krymper allteftersom mitt självförtroende ökar.

Jag har inga ombyteskläder och det är flera kilometers promenad för att komma hem och in i värmen. Om jag går för nära, om jag missbedömer avståndet eller min egen förmåga att springa undan när vågen slår in kommer det att bli obehagligt. Och det kommer att fortsätta vara obehagligt ganska länge.

Innan riktigt stora vågor känns det som att havet tar ett djupt andetag. Vattnet rinner tillbaka så långt och jag kan inte låta bli att följa efter.

Sanden är finkorning men ojämn där dit vågorna inte når. Den delen av stranden de slickar regelbundet är helt slät, men den del av stranden som bara blottas innan en riktigt stor våg, där samlas lite grövre sand och små stenar.

Om jag bara kunde lyckas plocka upp en sådan liten sten torrskodd, det skulle vara en riktig fjäder i hatten. Då skulle jag kunna bege mig hemåt utan att skämmas.

Men de där stora vågorna kommer så sällan. Och när de väl kommer är jag antingen för sen att reagera eller för feg för att agera. Jag måste våga satsa, jag får inte vara rädd att blöta ner mig. Jag vill verkligen ha en sådan där liten sten. Varför vet jag inte riktigt.