Hon öppnade och stängde munnen några gånger, likt en fisk som försöker klämma fram en ordentlig rap. Så började hon massera sina kinder.
"Du måste sluta" sa hon "jag klarar inte av mer."
Stolen bredvid mig hade blivit ledig strax efter att ett mor-och-dotter-par dykt upp. tifen tyckte att Renen skulle ragga på dottern och bjöd därför upp modern till en bugg. Trots att mamman var distraherad tvekade Renen till en början, men lyckades samla mod till sig och gå bort till dottern.
Jag tyckte att det var roligare att se tifen bugga än att vakta Renens sittplats, så jag märke inte att den blivit knyckt förrän tifen färdigbuggad återvände med lyrisk moder hack i häl. Tjejen som snott Renens plats satt och pillade med sin mobil och reagerade inte på vår närvaro förrän jag svarat "jag tror bara hon bryr sig om sin mobil" tillräckligt högt för att hon skulle höra.
Det visade sig att hon varit på en sina vänners "tre gånger om året"-champagnebrunch med tillhörande knytkalas som tydligen inletts redan vid ett-tiden, något hon använde som ursäkt för varför hon nu, knappt 12 timmar senare, verkade rätt trött.
Efter lite artig formulär 1:A-utfrågning ("Har du en vass kniv?" [Nej], "Tycker du om att diska?" [Ja], "Tycker du att vi borde gräva bort Skåne?" [Ja], "Har du ätit bladguld?" [Va?!!]) kändes det som att jag hade rätt bra koll på vad det var för människa.
Jag förklarade några obestridliga och livsviktiga fakta (skära tomat med slö kniv är det svåraste som finns, gurkor växer i sängar, enda skillnaden på Hitler och Chaplin är hatten, rysk kaviar har romkorn stora som ärtor, den holländska tulpomanin varade mellan 1633 och 1637) och befäste därigenom min roll som ställets okrönte Me 262 Schwalbe. Jag tog också chansen att dela ut en imaginär — för det är ju tanken som räknas — guldstjärna.
Nu ska du inte tro att jag bara hafsar ur mig imaginära guldstjärnor till vem som helst, hur som helst. Imaginära guldstjärnor är, precis som allt som sker på internet, seriösa grejer och att riskera inflation vore dumt. Hon fick kämpa.
Hon kallade mig för dum på ett sånt där "jag tycker inte alls att du är dum"-sätt och sa att jag skulle sluta på ett sånt där "snälla fortsätt"-sätt. Hon frågade om hon hade tagit någons plats och vi förklarade att det var Renens plats och att vi hoppades på att han skulle ta sin hatt och sätta den på huvudet på dottern (vilket han till allas stora besvikelse aldrig gjorde).
Klockan passerade två och jag antar att jag tröttade ut stackarn. Hon öppnade och stängde munnen några gånger, likt en fisk som försöker klämma fram en ordentlig rap. Så började hon massera sina kinder.
"Du måste sluta" sa hon "jag klarar inte av mer."
"Sluta med vad?" undrade jag.
"Jag har skrattat så mycket att jag fått ont i kinderna."
Vad som hände sen är lite blurrigt. Jag lyckades oavsett ta mig till S:t Eriksplan där jag ville köpa en natt-kebab-tallrik. När jag stod i kön kom en kille dragandes på en tjej i en liten barnvagn.
Jag tror inte att hon ville bli fotograferad, hon försökte först att sparka mot mig, men sen när det inte fungerade gömde hon sig under sin luva.
Hon och hennes kille hade funderat på om de skulle äta vid kiosken eller ta med maten hem, men kommit fram till att en drive-through var det bästa alternativet. Hon blev förvånansvärt stor när hon vecklade upp sig ur barnvagnen.
Maja hade frågat om jag kunde hjälpa till och städa på gården mellan tio och tolv på söndagen. Det var städdag i pappas bostadsrättsförening och att utebli skulle kosta 350 kronor. (Vilket skulle ge mig och Maja en timlön på 87 kronor och 50 öre). Jag satte väckarklockan på 09.44 och däckade.
När väckarklockan ringde ville jag inte kliva upp. Klockan blev tio och sen halv elva. Tillslut tvingade Maja upp mig och såg lite irriterad ut för att jag höll på att missa städdagen. Jag gjorde mig motvilligt i ordning och kände att det nog hade blivit några för många öl kvällen innan. Maja slog på teven där ett inslag om hur folk är dåliga på ett engagera sig i sin bostadsrättsförening gjorde att vi kände oss väldigt träffande.
När vi strax efter elva lämnade lägenheten insåg vi att städdagen var i maj och inte nu i april och bestämde oss för att gå och äta brunch på Wayne's Coffey istället.
Bacon, prinskorv, äggröra, pannkakor, sirap, frukt, bröd, ceasarsallad, yoghurt och brownies. Helt perfekt frukost.
Maja gav tummen upp, så bra var det. Och så blev klockan tolv, igen, och det var typ allt som hände mig de första tolvtimmarna av söndagen.
"Du måste sluta" sa hon "jag klarar inte av mer."
Stolen bredvid mig hade blivit ledig strax efter att ett mor-och-dotter-par dykt upp. tifen tyckte att Renen skulle ragga på dottern och bjöd därför upp modern till en bugg. Trots att mamman var distraherad tvekade Renen till en början, men lyckades samla mod till sig och gå bort till dottern.
Jag tyckte att det var roligare att se tifen bugga än att vakta Renens sittplats, så jag märke inte att den blivit knyckt förrän tifen färdigbuggad återvände med lyrisk moder hack i häl. Tjejen som snott Renens plats satt och pillade med sin mobil och reagerade inte på vår närvaro förrän jag svarat "jag tror bara hon bryr sig om sin mobil" tillräckligt högt för att hon skulle höra.
Det visade sig att hon varit på en sina vänners "tre gånger om året"-champagnebrunch med tillhörande knytkalas som tydligen inletts redan vid ett-tiden, något hon använde som ursäkt för varför hon nu, knappt 12 timmar senare, verkade rätt trött.
Efter lite artig formulär 1:A-utfrågning ("Har du en vass kniv?" [Nej], "Tycker du om att diska?" [Ja], "Tycker du att vi borde gräva bort Skåne?" [Ja], "Har du ätit bladguld?" [Va?!!]) kändes det som att jag hade rätt bra koll på vad det var för människa.
Jag förklarade några obestridliga och livsviktiga fakta (skära tomat med slö kniv är det svåraste som finns, gurkor växer i sängar, enda skillnaden på Hitler och Chaplin är hatten, rysk kaviar har romkorn stora som ärtor, den holländska tulpomanin varade mellan 1633 och 1637) och befäste därigenom min roll som ställets okrönte Me 262 Schwalbe. Jag tog också chansen att dela ut en imaginär — för det är ju tanken som räknas — guldstjärna.
Nu ska du inte tro att jag bara hafsar ur mig imaginära guldstjärnor till vem som helst, hur som helst. Imaginära guldstjärnor är, precis som allt som sker på internet, seriösa grejer och att riskera inflation vore dumt. Hon fick kämpa.
Hon kallade mig för dum på ett sånt där "jag tycker inte alls att du är dum"-sätt och sa att jag skulle sluta på ett sånt där "snälla fortsätt"-sätt. Hon frågade om hon hade tagit någons plats och vi förklarade att det var Renens plats och att vi hoppades på att han skulle ta sin hatt och sätta den på huvudet på dottern (vilket han till allas stora besvikelse aldrig gjorde).
Klockan passerade två och jag antar att jag tröttade ut stackarn. Hon öppnade och stängde munnen några gånger, likt en fisk som försöker klämma fram en ordentlig rap. Så började hon massera sina kinder.
"Du måste sluta" sa hon "jag klarar inte av mer."
"Sluta med vad?" undrade jag.
"Jag har skrattat så mycket att jag fått ont i kinderna."
Vad som hände sen är lite blurrigt. Jag lyckades oavsett ta mig till S:t Eriksplan där jag ville köpa en natt-kebab-tallrik. När jag stod i kön kom en kille dragandes på en tjej i en liten barnvagn.
Jag tror inte att hon ville bli fotograferad, hon försökte först att sparka mot mig, men sen när det inte fungerade gömde hon sig under sin luva.
Hon och hennes kille hade funderat på om de skulle äta vid kiosken eller ta med maten hem, men kommit fram till att en drive-through var det bästa alternativet. Hon blev förvånansvärt stor när hon vecklade upp sig ur barnvagnen.
Maja hade frågat om jag kunde hjälpa till och städa på gården mellan tio och tolv på söndagen. Det var städdag i pappas bostadsrättsförening och att utebli skulle kosta 350 kronor. (Vilket skulle ge mig och Maja en timlön på 87 kronor och 50 öre). Jag satte väckarklockan på 09.44 och däckade.
När väckarklockan ringde ville jag inte kliva upp. Klockan blev tio och sen halv elva. Tillslut tvingade Maja upp mig och såg lite irriterad ut för att jag höll på att missa städdagen. Jag gjorde mig motvilligt i ordning och kände att det nog hade blivit några för många öl kvällen innan. Maja slog på teven där ett inslag om hur folk är dåliga på ett engagera sig i sin bostadsrättsförening gjorde att vi kände oss väldigt träffande.
När vi strax efter elva lämnade lägenheten insåg vi att städdagen var i maj och inte nu i april och bestämde oss för att gå och äta brunch på Wayne's Coffey istället.
Bacon, prinskorv, äggröra, pannkakor, sirap, frukt, bröd, ceasarsallad, yoghurt och brownies. Helt perfekt frukost.
Maja gav tummen upp, så bra var det. Och så blev klockan tolv, igen, och det var typ allt som hände mig de första tolvtimmarna av söndagen.
