Stella gästbloggar på Albertbloggen en gång i veckan (de senaste fyra veckorna, om man räknar den här veckan, annars de senaste tre veckorna).
När jag var liten lekte jag mest för mig själv. Mina leksaker gick på stora äventyr och det fanns alltid en ond ”tjuv” som rövade bort någon och så började äventyret. Men när jag skulle göra andra saker, när man faktiskt behövde andra, som att spela spel, då hade jag en annan vän. Han hette Luften. Men min ovän, han hette Vinden.
När jag var liten var jag inte riktigt som de andra barnen. Jag är fortfarande inte riktigt som de andra, men jag är bättre på att fejka det nu för tiden. Jag smälter in bättre. Förutom när jag dansar för mig själv och brodern filmar. Då sprids liksom det sanna jaget.
Stella var inte riktigt som de andra barnen
Jag växte upp på landet. Jag hade en katt som jag älskade (kärleken kanske inte var ömsesidig till en början), några höns, ett paradis (en enorm trädgård) och äldre syskon. Jag vet inte om det berodde på att jag bodde på landet och inte riktigt passade in på dagis för att jag oftast var snäppet yngre, men jag har alltid varit lite ensam. Fast, det har ändå varit självvalt. Jag gillade inte alla precis, det var skönt att vara själv. Jag kunna forma spelets regler som jag ville.
Jag lekte med My Little Pony. Jag har aldrig sett ett enda avsnitt, men det verkat sjukt läskigt. För mig var de inte My Little Pony, de var delar av ett samhälle, en sammanhållning. Alla hade sina egna krafter och tillsammans klarade de alla möjliga uppgifter. Dock var det inte bara leksaker som hade känslor och liv. Jag minns även att jag brukade leka med Alberts joysticks och andra prylar till datorn. De gick minsann också på äventyr. Något som de vuxna inte förstod. Jag hade lite grann utav en fantasi.
Stella kände sig oftast lite utstött
Jag hade såklart vänner på dagis. Men jag kände mig ändå oftast lite utstött. Inte riktigt med. Det kanske blev så för att jag lekte så mycket med mig själv att jag inte hade lärt mig det sociala spelet. Tur som fan att jag gjorde det när jag kom till Malmö, annars hade jag blivit en såndär mussla. Alla har en i klassen, på jobbet. De som inte säger något. Som bara är.. awkward. Det är inte jag, jag är bara pinsam.
När jag inte var med mina vänner, när de inte kunde eller jag inte ville, då lekte jag ändå. Jag spelade spel med luften och så fort jag missade, eller förlorade så sa jag att ”det var luften som förlorade”. Att jag spelade åt honom då. Perfekta kompisen. Jag hade alltid rätt.
Stellas vän är bara missförstådd
Men jag var inte oskyldig när jag var liten. Jag gömde saker. Eller rättare sagt: Vinden gömde saker. Han gömde nycklar från mamma när hon skulle handla. Han fick mig att förlora när vi spelade spel. Han förstörde allt för mig. Han var den elaka. Jag har alltid tyckt det, fram tills häromdagen när Albert visade mig ett klipp. Min ovän är bara missförstådd, insåg jag. Jag kanske ska ge honom en andra chans. Vad tycker ni?
När jag var liten lekte jag mest för mig själv. Mina leksaker gick på stora äventyr och det fanns alltid en ond ”tjuv” som rövade bort någon och så började äventyret. Men när jag skulle göra andra saker, när man faktiskt behövde andra, som att spela spel, då hade jag en annan vän. Han hette Luften. Men min ovän, han hette Vinden.
När jag var liten var jag inte riktigt som de andra barnen. Jag är fortfarande inte riktigt som de andra, men jag är bättre på att fejka det nu för tiden. Jag smälter in bättre. Förutom när jag dansar för mig själv och brodern filmar. Då sprids liksom det sanna jaget.
Stella var inte riktigt som de andra barnen
Jag växte upp på landet. Jag hade en katt som jag älskade (kärleken kanske inte var ömsesidig till en början), några höns, ett paradis (en enorm trädgård) och äldre syskon. Jag vet inte om det berodde på att jag bodde på landet och inte riktigt passade in på dagis för att jag oftast var snäppet yngre, men jag har alltid varit lite ensam. Fast, det har ändå varit självvalt. Jag gillade inte alla precis, det var skönt att vara själv. Jag kunna forma spelets regler som jag ville.
Jag lekte med My Little Pony. Jag har aldrig sett ett enda avsnitt, men det verkat sjukt läskigt. För mig var de inte My Little Pony, de var delar av ett samhälle, en sammanhållning. Alla hade sina egna krafter och tillsammans klarade de alla möjliga uppgifter. Dock var det inte bara leksaker som hade känslor och liv. Jag minns även att jag brukade leka med Alberts joysticks och andra prylar till datorn. De gick minsann också på äventyr. Något som de vuxna inte förstod. Jag hade lite grann utav en fantasi.
Stella kände sig oftast lite utstött
Jag hade såklart vänner på dagis. Men jag kände mig ändå oftast lite utstött. Inte riktigt med. Det kanske blev så för att jag lekte så mycket med mig själv att jag inte hade lärt mig det sociala spelet. Tur som fan att jag gjorde det när jag kom till Malmö, annars hade jag blivit en såndär mussla. Alla har en i klassen, på jobbet. De som inte säger något. Som bara är.. awkward. Det är inte jag, jag är bara pinsam.
När jag inte var med mina vänner, när de inte kunde eller jag inte ville, då lekte jag ändå. Jag spelade spel med luften och så fort jag missade, eller förlorade så sa jag att ”det var luften som förlorade”. Att jag spelade åt honom då. Perfekta kompisen. Jag hade alltid rätt.
Stellas vän är bara missförstådd
Men jag var inte oskyldig när jag var liten. Jag gömde saker. Eller rättare sagt: Vinden gömde saker. Han gömde nycklar från mamma när hon skulle handla. Han fick mig att förlora när vi spelade spel. Han förstörde allt för mig. Han var den elaka. Jag har alltid tyckt det, fram tills häromdagen när Albert visade mig ett klipp. Min ovän är bara missförstådd, insåg jag. Jag kanske ska ge honom en andra chans. Vad tycker ni?
