Stella gästbloggar på Albertbloggen en gång i veckan (de senaste tre veckorna, om man räknar den här veckan, annars de senaste två veckorna).
Runt om mig pågår alla dessa fester. De innehåller fulla idioter och kass musik, vilket inte hade gjort mig något, egentligen, om jag bara stannat hemma. Fast riktigt så har det inte blivit. Just därför är dessa fester något som faktiskt påverkat mig och min ekonomi. Jag är rätt slut på det. Jag är så slut, Tyrone.
”Men Stella, om du inte vill gå på fest, gör inte det då.”
Gör inte det då. Ha. Gör inte det då — skojar du med mig?! Har du hört talas om grupptryck kanske? Överallt ligger det och trycker. Fyfan. Lika bra att jag tar det från början.
Det var en ny termin. Sensommaren lös likt sensmoralen i korridorerna på den nya, allt för skrämmande skolan. Ryktet om en fest spreds på skolan (fast, posters var det egentligen, rykte är väl kanske inte vad det var). Mina nya och jävligt entusiastiska vänner köpte genast biljetter. Jag med såklart, en fest, det måste ju bli kul. Dansa till skön musik och lära känna nya människor — så fan heller.
Liten lokal. Fulla människor. Kass musik. Taffsande äckel (nu mer känd som ”fisken”). Obekväma skor. 120 kronor mindre i plånboken. Trötthet. Alltid denna trötthet.
Stella tycker att hon se tjock ut på den här bilden, jag tycker att hon ser trött ut.
”Aldrig igen” tänkte jag på hemvägen.
Veckan därpå köpte vi biljetter till nästa grej. Den såg vi också fram emot. Den förra festen var dålig, men denna, åh herregud denna kommer att bli grym! — tvärtom. Det regnade. Taxi. Obekväma skor. Blött hår. Trötthet. ”Aldrig igen” påminde jag mig själv.
Sen kom Danmark. En av de härligaste händelserna i mitt liv. Människor jag älskade, naivitet som flödade, glädjerus in på småtimmarna. Härliga fester, bra musik. Bra umgänge. Mitt hopp kom tillbaka. Jag ville ha mer. Mer fest. Det kan vara bra. Jag var pepp.
Det gällde att köpa biljetter direkt. Jag ville ha mer! Mer Danmark, jag ville dansa! — Tredje festen. Lokal. Kasst ljud. Kasst ljus. Orgie på dansgolvet. Öl. Överallt denna öl. Jag ville spy på denna öl. Trötthet. ”Aldrig igen” tänkte jag åter en gång — men pengarna gick i alla fall till välgörenhet.
Stella visar hur hon ville dansa
Det kom en till fest. Jag sa nej. De tjatade. Och tjatade. ”Du KAN inte missa denna” Det sa du de tre senaste gångerna också, tjockhuvud. Jag vill inte mer. Ledsna blickar. Besvikelsen. Och så kom tröttheten. Alltid denna trötthet. ”Aldrig mer” tänkte jag och köpte ingen biljett.
Sen, förra veckan, var det en ny fest som de ville gå på. ”Det är en invigning, det kommer bli legendariskt, denna kan du inte missa” Jag ville inte. Jag sa nej några gånger. ”Men jag går inte utan dig, jag vill verkligen gå” Jag ville inte. ”Kom igen, du kommer vara pepp, fredagen innan lovet” Så många ord. Jag var så stressad. Varje kväll den veckan bröt jag ihop på grund av stressen från skolan. Jag visste att jag inte skulle orka. Inte igen. ”Jag gillar inte sådana fester” sa jag. Besvikelsen. Jag orkade inte. Jag köpte biljetten. Det kanske skulle bli kul ändå. – Så fan heller. Jag höll på att bryta ihop på vägen dit. Jag ville inte. Jag gick ändå. Träffade mina vänner. De spelade i alla fall Red Hot Chili Peppers. Lite coolt. Annars? — Kö i en och en halv timme. Fulla idioter. Trötthet, ni fattar grejen.
I helgen gick jag på min sista organiserade fest. Den sista festen organiserad av någon av gymnasieskolorna. Jag har insett det nu. Jag tänker inte lyssna på dem, när de sitter där och vill att jag ska följa med. Jag ska göra det jag vill, inte leva för någon annan. Jag ska njuta av Lübeck. Jag ska njuta av Prag. Inget jävla organiserat skit. Mina fredagar ska bestå av film och folk jag tycker om. Jag orkar inte vara ytlig mer. Så jävla korkat bara.
Jag ska göra det jag vill.
Runt om mig pågår alla dessa fester. De innehåller fulla idioter och kass musik, vilket inte hade gjort mig något, egentligen, om jag bara stannat hemma. Fast riktigt så har det inte blivit. Just därför är dessa fester något som faktiskt påverkat mig och min ekonomi. Jag är rätt slut på det. Jag är så slut, Tyrone.
”Men Stella, om du inte vill gå på fest, gör inte det då.”
Gör inte det då. Ha. Gör inte det då — skojar du med mig?! Har du hört talas om grupptryck kanske? Överallt ligger det och trycker. Fyfan. Lika bra att jag tar det från början.
Det var en ny termin. Sensommaren lös likt sensmoralen i korridorerna på den nya, allt för skrämmande skolan. Ryktet om en fest spreds på skolan (fast, posters var det egentligen, rykte är väl kanske inte vad det var). Mina nya och jävligt entusiastiska vänner köpte genast biljetter. Jag med såklart, en fest, det måste ju bli kul. Dansa till skön musik och lära känna nya människor — så fan heller.
Liten lokal. Fulla människor. Kass musik. Taffsande äckel (nu mer känd som ”fisken”). Obekväma skor. 120 kronor mindre i plånboken. Trötthet. Alltid denna trötthet.
Stella tycker att hon se tjock ut på den här bilden, jag tycker att hon ser trött ut.
”Aldrig igen” tänkte jag på hemvägen.
Veckan därpå köpte vi biljetter till nästa grej. Den såg vi också fram emot. Den förra festen var dålig, men denna, åh herregud denna kommer att bli grym! — tvärtom. Det regnade. Taxi. Obekväma skor. Blött hår. Trötthet. ”Aldrig igen” påminde jag mig själv.
Sen kom Danmark. En av de härligaste händelserna i mitt liv. Människor jag älskade, naivitet som flödade, glädjerus in på småtimmarna. Härliga fester, bra musik. Bra umgänge. Mitt hopp kom tillbaka. Jag ville ha mer. Mer fest. Det kan vara bra. Jag var pepp.
Det gällde att köpa biljetter direkt. Jag ville ha mer! Mer Danmark, jag ville dansa! — Tredje festen. Lokal. Kasst ljud. Kasst ljus. Orgie på dansgolvet. Öl. Överallt denna öl. Jag ville spy på denna öl. Trötthet. ”Aldrig igen” tänkte jag åter en gång — men pengarna gick i alla fall till välgörenhet.
Stella visar hur hon ville dansa
Det kom en till fest. Jag sa nej. De tjatade. Och tjatade. ”Du KAN inte missa denna” Det sa du de tre senaste gångerna också, tjockhuvud. Jag vill inte mer. Ledsna blickar. Besvikelsen. Och så kom tröttheten. Alltid denna trötthet. ”Aldrig mer” tänkte jag och köpte ingen biljett.
Sen, förra veckan, var det en ny fest som de ville gå på. ”Det är en invigning, det kommer bli legendariskt, denna kan du inte missa” Jag ville inte. Jag sa nej några gånger. ”Men jag går inte utan dig, jag vill verkligen gå” Jag ville inte. ”Kom igen, du kommer vara pepp, fredagen innan lovet” Så många ord. Jag var så stressad. Varje kväll den veckan bröt jag ihop på grund av stressen från skolan. Jag visste att jag inte skulle orka. Inte igen. ”Jag gillar inte sådana fester” sa jag. Besvikelsen. Jag orkade inte. Jag köpte biljetten. Det kanske skulle bli kul ändå. – Så fan heller. Jag höll på att bryta ihop på vägen dit. Jag ville inte. Jag gick ändå. Träffade mina vänner. De spelade i alla fall Red Hot Chili Peppers. Lite coolt. Annars? — Kö i en och en halv timme. Fulla idioter. Trötthet, ni fattar grejen.
I helgen gick jag på min sista organiserade fest. Den sista festen organiserad av någon av gymnasieskolorna. Jag har insett det nu. Jag tänker inte lyssna på dem, när de sitter där och vill att jag ska följa med. Jag ska göra det jag vill, inte leva för någon annan. Jag ska njuta av Lübeck. Jag ska njuta av Prag. Inget jävla organiserat skit. Mina fredagar ska bestå av film och folk jag tycker om. Jag orkar inte vara ytlig mer. Så jävla korkat bara.
Jag ska göra det jag vill.
