Jag träffade en vis kvinna igår. Vi pratade om att ge kritik och det var en mäktig upplevelse.
Hon hade en bestämd åsikt om vad som är rätt och fel — vad man får och inte får säga och hur man får och inte får säga det — men hon svävade runt sina poänger. Till en början hade jag svårt att förstå, jag har lättare med information presenterade i rader och kolumner eller som if( ) then( )-satser men igår fick jag inga raka svar.
"Alla ser saker olika", berättade hon, "om jag säger blå är det inte säkert att du ser samma färg. Du kan lära dig vad jag menar när jag säger blå men innan du har gjort det är det svårt."
"Men om man inte vet är det väl bara att fråga?" försökte jag, fortfarande lite osäker på vilken poäng det var hon försökte komma till.
"Nej, bara chansa. Bara gör. Våga, visa upp, ge mig något att arbeta med."
Det går ofta snabbare att komma till ett bra resultat om man gör en förstaversion lite snabbt som man sedan förändrar och förbättrar. Att försöka få allt perfekt på första försöket är både svårt och risken är att för mycket tid läggs på onödiga detaljer som ändå försvinner efter första kritikomgången.
Jag frågade om det var så att hon inte ville ge specifika instruktioner för att hon själv föredrog att jobba utan. Visst var det så. Hon var bättre på att säga vad som var rätt och fel än att säga vad som var rätt och fel.
"Jag är mer av en inköpare än en designer" förklarade hon.
Hon fortsatte berätta att hon inte vill att någon ska se henne som en allsmäktig gud när hon ger kritik. Hon är en individ med en åsikt, hon ger sin bild av verkligheten, inte en bild av vad som är rätt eller fel. Hon var också noga med att påpeka att det är individer hon kritiserar och att det är viktigt att vara medveten om det. Även om det finns en överenskommelse att vi kritiserar varandras arbete så spiller det över på personen bakom arbetet och är man inte medveten om det finns det risk att kritiken inte alls fyller rätt funktion.
Olika personer sätter ribban på olika nivå när det gäller hur bra de måste prestera för att känna att det är okej. Vissa gör ett försök och sen är de nöjda med det oavsett utfall, andra gör tio utan att bli nöjda. Kvinnan jag pratade med tillhörde den senare kategorin. Hon berättade att hon kan känna när det blir bra. Om hon är förankrad i det hon gör så känns det i magen och det är den känslan hon är ute efter när hon ger kritik.
Känns det som att personen är ankrad i det han eller hon gör? Gör det inte det lyser det igenom — hon berättade om en gammal mormor som sett Allsång på Skansen och sagt att Lasse Berghagen inte trivdes längre redan tre år innan han slutade — men hur får man någon att hitta sig själv i sitt arbete? Det är inte alltid så lätt och det verkar inte går att göra med järnhand.
Jag satt fascinerat och lyssnade medan hennes beskrivning tog form framför mig. Det som börjat som en dimma hade klarnat allt mer och i och med det hade en oro växt inom mig. Om hon nu var så inkännande och så hänsynstagande i sin kritik, fanns det inte en risk att någon som var mer bestämd skulle komma och bara köra över henne?
Hon skrattade som om jag inte hade lyssnat på ett ord hon hade sagt. "Nej", försäkrade hon, "det var inget problem. Har man ont om tid är det kanske dumt att gå in och rota i någons inre och starka egon är ofta trasiga under ytan. Har man däremot tid är det enkelt att komma in under skalet."
Då förstod jag att kritik är något kraftfullt som måste behandlas med respekt. Använder du det fel kan du bryta ner människor helt i onödan, men använder du det rätt kan du få samma människor att växa och bli mer sig själva än de själva trodde var möjligt.
När jag säger blå menar jag #0000FF;
Hon hade en bestämd åsikt om vad som är rätt och fel — vad man får och inte får säga och hur man får och inte får säga det — men hon svävade runt sina poänger. Till en början hade jag svårt att förstå, jag har lättare med information presenterade i rader och kolumner eller som if( ) then( )-satser men igår fick jag inga raka svar.
"Alla ser saker olika", berättade hon, "om jag säger blå är det inte säkert att du ser samma färg. Du kan lära dig vad jag menar när jag säger blå men innan du har gjort det är det svårt."
"Men om man inte vet är det väl bara att fråga?" försökte jag, fortfarande lite osäker på vilken poäng det var hon försökte komma till.
"Nej, bara chansa. Bara gör. Våga, visa upp, ge mig något att arbeta med."
Det går ofta snabbare att komma till ett bra resultat om man gör en förstaversion lite snabbt som man sedan förändrar och förbättrar. Att försöka få allt perfekt på första försöket är både svårt och risken är att för mycket tid läggs på onödiga detaljer som ändå försvinner efter första kritikomgången.
Jag frågade om det var så att hon inte ville ge specifika instruktioner för att hon själv föredrog att jobba utan. Visst var det så. Hon var bättre på att säga vad som var rätt och fel än att säga vad som var rätt och fel.
"Jag är mer av en inköpare än en designer" förklarade hon.
Hon fortsatte berätta att hon inte vill att någon ska se henne som en allsmäktig gud när hon ger kritik. Hon är en individ med en åsikt, hon ger sin bild av verkligheten, inte en bild av vad som är rätt eller fel. Hon var också noga med att påpeka att det är individer hon kritiserar och att det är viktigt att vara medveten om det. Även om det finns en överenskommelse att vi kritiserar varandras arbete så spiller det över på personen bakom arbetet och är man inte medveten om det finns det risk att kritiken inte alls fyller rätt funktion.
Olika personer sätter ribban på olika nivå när det gäller hur bra de måste prestera för att känna att det är okej. Vissa gör ett försök och sen är de nöjda med det oavsett utfall, andra gör tio utan att bli nöjda. Kvinnan jag pratade med tillhörde den senare kategorin. Hon berättade att hon kan känna när det blir bra. Om hon är förankrad i det hon gör så känns det i magen och det är den känslan hon är ute efter när hon ger kritik.
Känns det som att personen är ankrad i det han eller hon gör? Gör det inte det lyser det igenom — hon berättade om en gammal mormor som sett Allsång på Skansen och sagt att Lasse Berghagen inte trivdes längre redan tre år innan han slutade — men hur får man någon att hitta sig själv i sitt arbete? Det är inte alltid så lätt och det verkar inte går att göra med järnhand.
Jag satt fascinerat och lyssnade medan hennes beskrivning tog form framför mig. Det som börjat som en dimma hade klarnat allt mer och i och med det hade en oro växt inom mig. Om hon nu var så inkännande och så hänsynstagande i sin kritik, fanns det inte en risk att någon som var mer bestämd skulle komma och bara köra över henne?
Hon skrattade som om jag inte hade lyssnat på ett ord hon hade sagt. "Nej", försäkrade hon, "det var inget problem. Har man ont om tid är det kanske dumt att gå in och rota i någons inre och starka egon är ofta trasiga under ytan. Har man däremot tid är det enkelt att komma in under skalet."
Då förstod jag att kritik är något kraftfullt som måste behandlas med respekt. Använder du det fel kan du bryta ner människor helt i onödan, men använder du det rätt kan du få samma människor att växa och bli mer sig själva än de själva trodde var möjligt.
När jag säger blå menar jag #0000FF;
