Bara säg det du vill säga.
En ny dag, ett nytt citat. Den här gången har jag hämtat replikskiftet från Fight Club. Huvudpersonen har precis fått sin lägenhet sprängd i småbitar, bestämt träff med Tyler Durden på en bar och ägnat kvällen åt att diskutera livsfilosofi över tre karaffer öl. De står utanför baren när huvudpersonen säger:
Jag ska ge tre exempel.
En kvinna som kommer till läxläsningen behöver hjälp med matematik. Förra veckan pratade vi om tiondelar och hundradelar och jag förklarade varför någons löptid blir mindre om de springer snabbare. Den här veckan övade vi på procent.
Kvinnan är ständigt stressad och har svårt att koncentrera sig i det stimmiga biblioteket. Idag försökte vi hitta en lite mer avskild plats men det hjälpte inte. Hon blir stressad, slutar tänka och börjar chansa. Så söker hon i mitt ansikte efter ledtrådar till om hon har räknat rätt eller inte.
Det är egentligen inget problem. Om hon bara hade tagit ett djupt andetag, slappnat av och tänkt hade det blivit enklare för henne, men hon kan klara av sina uppgifter även om hon är stressad. Nej, problemet är att hon öser komplimanger över mig för att (1) motivera mig till att hjälpa henne och (2) vinna tid.
Jag går inte till läxhjälpen för komplimanger. Jag är där för att hjälpa henne, hon behöver inte övertyga mig. Som hon beter sig nu distraherar det henne från det hon borde koncentrera sig på, matematiken, och det ger inte mig någon njutning eftersom komplimangerna bara är tomma ord.
Jag önskar att hon var mer rak. Om du vill ha hjälp, be om hjälp. Jag är där för att hjälpa och har jag tid och möjlighet så kommer jag att hjälpa om du bara frågar. Du behöver inte köpa hjälp med komplimanger. Men om du genuint vill ge mig en komplimang så ska du självklart göra det. Riktiga komplimanger är hur bra som helst.
Jag inser att det delvis är mitt eget fel eftersom jag inte har sagt till, men det var först på vägen hem som jag insåg varför jag tycker att kvinnan beter sig jobbigt. Om hon inte ändrar sig kommer jag att berätta vad jag tycker är jobbigt med hur hon agerar och varför nästa vecka.
En kollega till mig har ibland svårt att ställa frågor till mig rakt ut. Hon liksom tassar runt frågan hon egentligen vill ställa. Hon ville bjuda hem mig på söndagmiddag för att jag skulle fixa hennes skrivare, men det var en alldeles för läskig fråga att ställa. Istället frågade hon om jag hade några planer för helgen.
Jag började prata om vad jag skulle göra på fredagkvällen, fortsatte med planerna för lördagen men insåg snart att det egentligen inte var det hon ville. Inte för att hon är ointresserad av mina helgplaner — jag är övertygad om att hon verkligen bryr sig — utan för att det var något annat hon ville fråga. Så jag frågade vad det var hon egentligen ville och hon berättade om söndagmiddagen och skrivaren.
Att bli bjuden på söndagmiddag är något positivt som jag vill ha chans att ta ställning till på sina egna villkor. Säger jag att jag inte har något planerat för söndagkvällen och får ett "då kan du ju komma hem till mig och fixa skrivaren" känns det som att den som frågar antar att jag kommer att tacka nej om jag har chansen. Det känns som att någon försöker lura mig.
Det är onödigt.
Jag önskar att hon var mer rak. Om du vill ha hjälp, be om hjälp. Om du vill bjuda in mig på middag, bjud in mig på middag. Låt mig ta ställning till hur jag vill svara och vad jag vill göra på mina villkor. Försök inte att lura mig. Chansen att jag svarar ja (om jag har tid och möjlighet) är större än du tror.
Jag har sagt det här till min kollega och jag tror att hon förstår. Jag tror också att det är ett beteende som är lättare att identifiera hos sig själv än det är att åtgärda så vi får se hur det går.
Jag har en vän som ibland stör sig på nervösa ticks som jag kan ha för mig. Jag kan sitta och leka med en tändare, pilla i ett ljus eller blanda en kortlek. Hon skulle kunna be mig att sluta, de är mycket sällan viktiga för mitt välbefinnande, hade hon bara frågat hade jag lagt ifrån mig det jag satt och pillade på och bara slutat, men det gör hon inte.
Istället tar hon en omväg. Hon frågar om hon får låna tändaren eller kortleken, vilket hon alltid får, varefter hon lägger undan den. Hon tycks tro att hon är rolig eller kanske klurig men hennes agerande får alltid helt motsatt effekt. Jag känner mig lurad, blir irriterad, tar tillbaka grejen jag pillade med och vägrar sluta.
Du behöver inte lura mig för att få mig att sluta. Det räcker med att be mig att sluta. Om du ber mig om något och jag ger dig mitt förtroende missbruka inte det. Det finns tusen anledningar till varför du skulle vilja ha en tändare eller en kortlek. Om enda anledningen är att du vill att jag ska sluta, snälla, be mig att sluta. Jag kommer att sluta. Missbrukar du mitt förtroende finns det en risk att jag slutar hjälpa dig när du ber om hjälp, att jag slutar ge dig tändaren eller kortleken när du frågar om dem och vad har du vunnit då?
Jag önskar att hon var mer rak. Om du vill att jag ska sluta, be mig att sluta. Ta inte en omväg som bara gör mig arg. Det är helt knäppt men jag blev fysiskt illamående av att skriva de senaste tre styckena, så snälla, snälla, bara säg det du vill säga. För både din och min skull.
Jag är säker på att jag är minst lika dålig på att fråga eller säga saker rakt ut — även om det är något jag försöker bättra mig på — jag kan inte läsa tankar, är det något du vill så var snäll och berätta så jag får chans att ta ställning till det.
En ny dag, ett nytt citat. Den här gången har jag hämtat replikskiftet från Fight Club. Huvudpersonen har precis fått sin lägenhet sprängd i småbitar, bestämt träff med Tyler Durden på en bar och ägnat kvällen åt att diskutera livsfilosofi över tre karaffer öl. De står utanför baren när huvudpersonen säger:
Narrator: Oh, it's late. Hey, thanks for the beer.Vad är det som gör det så svårt att bara säga som det är? Jag pratar inte om att vara otrevlig mot folk. Jag är medveten om att det finns sociala fördelar med vita lögner och att vara lite mer diplomatisk i sitt sätt. Det är inte vad jag pratar om. Jag pratar om alla de där tillfällen där vi lika gärna bara hade kunnat fråga, men krånglar till det för oss så det blir jobbigt.
Tyler Durden: Yeah, man.
Narrator: I should find a hotel.
Tyler Durden: [in disbelief] What?
Narrator: What?
Tyler Durden: A hotel?
Narrator: Yeah.
Tyler Durden: Just ask, man.
Narrator: What are you talking about?
Tyler Durden: [laughs] Three pitchers of beer, and you still can't ask.
Narrator: What?
Tyler Durden: You call me because you need a place to stay.
Narrator: Oh, hey, no, no, no, I didn't mean...
Tyler Durden: Yes, you did. So just ask. Cut the foreplay and just ask.
Narrator: Would - would that be a problem?
Tyler Durden: Is it a problem for you to ask?
Narrator: Can I stay at your place?
Tyler Durden: Yeah.
Jag ska ge tre exempel.
En kvinna som kommer till läxläsningen behöver hjälp med matematik. Förra veckan pratade vi om tiondelar och hundradelar och jag förklarade varför någons löptid blir mindre om de springer snabbare. Den här veckan övade vi på procent.
Kvinnan är ständigt stressad och har svårt att koncentrera sig i det stimmiga biblioteket. Idag försökte vi hitta en lite mer avskild plats men det hjälpte inte. Hon blir stressad, slutar tänka och börjar chansa. Så söker hon i mitt ansikte efter ledtrådar till om hon har räknat rätt eller inte.
Det är egentligen inget problem. Om hon bara hade tagit ett djupt andetag, slappnat av och tänkt hade det blivit enklare för henne, men hon kan klara av sina uppgifter även om hon är stressad. Nej, problemet är att hon öser komplimanger över mig för att (1) motivera mig till att hjälpa henne och (2) vinna tid.
Jag går inte till läxhjälpen för komplimanger. Jag är där för att hjälpa henne, hon behöver inte övertyga mig. Som hon beter sig nu distraherar det henne från det hon borde koncentrera sig på, matematiken, och det ger inte mig någon njutning eftersom komplimangerna bara är tomma ord.
Jag önskar att hon var mer rak. Om du vill ha hjälp, be om hjälp. Jag är där för att hjälpa och har jag tid och möjlighet så kommer jag att hjälpa om du bara frågar. Du behöver inte köpa hjälp med komplimanger. Men om du genuint vill ge mig en komplimang så ska du självklart göra det. Riktiga komplimanger är hur bra som helst.
Jag inser att det delvis är mitt eget fel eftersom jag inte har sagt till, men det var först på vägen hem som jag insåg varför jag tycker att kvinnan beter sig jobbigt. Om hon inte ändrar sig kommer jag att berätta vad jag tycker är jobbigt med hur hon agerar och varför nästa vecka.
En kollega till mig har ibland svårt att ställa frågor till mig rakt ut. Hon liksom tassar runt frågan hon egentligen vill ställa. Hon ville bjuda hem mig på söndagmiddag för att jag skulle fixa hennes skrivare, men det var en alldeles för läskig fråga att ställa. Istället frågade hon om jag hade några planer för helgen.
Jag började prata om vad jag skulle göra på fredagkvällen, fortsatte med planerna för lördagen men insåg snart att det egentligen inte var det hon ville. Inte för att hon är ointresserad av mina helgplaner — jag är övertygad om att hon verkligen bryr sig — utan för att det var något annat hon ville fråga. Så jag frågade vad det var hon egentligen ville och hon berättade om söndagmiddagen och skrivaren.
Att bli bjuden på söndagmiddag är något positivt som jag vill ha chans att ta ställning till på sina egna villkor. Säger jag att jag inte har något planerat för söndagkvällen och får ett "då kan du ju komma hem till mig och fixa skrivaren" känns det som att den som frågar antar att jag kommer att tacka nej om jag har chansen. Det känns som att någon försöker lura mig.
Det är onödigt.
Jag önskar att hon var mer rak. Om du vill ha hjälp, be om hjälp. Om du vill bjuda in mig på middag, bjud in mig på middag. Låt mig ta ställning till hur jag vill svara och vad jag vill göra på mina villkor. Försök inte att lura mig. Chansen att jag svarar ja (om jag har tid och möjlighet) är större än du tror.
Jag har sagt det här till min kollega och jag tror att hon förstår. Jag tror också att det är ett beteende som är lättare att identifiera hos sig själv än det är att åtgärda så vi får se hur det går.
Jag har en vän som ibland stör sig på nervösa ticks som jag kan ha för mig. Jag kan sitta och leka med en tändare, pilla i ett ljus eller blanda en kortlek. Hon skulle kunna be mig att sluta, de är mycket sällan viktiga för mitt välbefinnande, hade hon bara frågat hade jag lagt ifrån mig det jag satt och pillade på och bara slutat, men det gör hon inte.
Istället tar hon en omväg. Hon frågar om hon får låna tändaren eller kortleken, vilket hon alltid får, varefter hon lägger undan den. Hon tycks tro att hon är rolig eller kanske klurig men hennes agerande får alltid helt motsatt effekt. Jag känner mig lurad, blir irriterad, tar tillbaka grejen jag pillade med och vägrar sluta.
Du behöver inte lura mig för att få mig att sluta. Det räcker med att be mig att sluta. Om du ber mig om något och jag ger dig mitt förtroende missbruka inte det. Det finns tusen anledningar till varför du skulle vilja ha en tändare eller en kortlek. Om enda anledningen är att du vill att jag ska sluta, snälla, be mig att sluta. Jag kommer att sluta. Missbrukar du mitt förtroende finns det en risk att jag slutar hjälpa dig när du ber om hjälp, att jag slutar ge dig tändaren eller kortleken när du frågar om dem och vad har du vunnit då?
Jag önskar att hon var mer rak. Om du vill att jag ska sluta, be mig att sluta. Ta inte en omväg som bara gör mig arg. Det är helt knäppt men jag blev fysiskt illamående av att skriva de senaste tre styckena, så snälla, snälla, bara säg det du vill säga. För både din och min skull.
Jag är säker på att jag är minst lika dålig på att fråga eller säga saker rakt ut — även om det är något jag försöker bättra mig på — jag kan inte läsa tankar, är det något du vill så var snäll och berätta så jag får chans att ta ställning till det.
