Eftersom det var många som gillade Stellas förra gästbloggsinlägg kommer här ett till. Suger detta får vi se om hon får förtroendet en gång till.
Jag går på gymnasiet. Gymnasiet är rätt efterblivet. Det berättar mina lärare för mig. De berättar att alla klasser är inte som din klass, gumman. Det brukade inte vara såhär. Något har ändrats.
Ja, sen kommer ju alla från olika bakgrund, har inte haft samma intensivutbildning inom vissa kulturella områden som jag, och jag för den delen är långt ifrån så grym på att balansera formler som de andra. Men alla har ju olika prioriteringar.
Ändå känner jag väl ändå att det är bra att veta, någonstans, att tron på karma inte hör ihop med protestantismen. Fast det är kanske bara jag.
En av de första skoldagarna skulle vi intervjua varandra i klassen. En sån där det-är-inte-kul-nu-men-blir-kul-sen-grej. Vi satte oss utanför aulan, jag och kanske fem tjejer till. Frågor ställdes hit och dit och plötsligt frågar en av mina nya vänner vad meningen med livet är. 42, svarar jag men säger sen snabbt att, nej, jag vet nog inte. Jag tänkte att det kortet hade blivit spelat så många gånger och att det helt enkelt inte var roligt längre. Men då hände något konstigt.
Alla runt om mig började småfnissa och säga ”gud vad du är random, Stella”. Vaddå random? undrade jag. Vaddå 42? undrade de. Jag berättade att självklart är det 42, det vet väl alla. Snea blickar kröp mot mig, och jag satt förvånat kvar i denna cirkel av oförstånd. Men ni vet, försökte jag, Liftarens guide till galaxen. Knäpptyst. Ingen visste vad jag pratade om.
Nu hör det till saken att i min förra klass var vi galna i allt som hade med typ, Pulp Fiction att göra och vi lyssnade på Nirvana tills vi däckade i korridorerna. När människor då börjar undra vad jag pratar om, så blir jag lite rädd kanske. Förstår inte.
Denna brist på kunskap är oförståelig för mig. Som häromdagen, när vi stod vid våra skåp och skulle hämta diverse böcker. Någon säger något i stil med ”I want you to hug me”, fast väldigt bestämt. Jag börjar genast citera ”I want you to hit me as hard as you can”, upprepade gånger. Folket runt omkring mig börjar röra på sig lite otåligt. “Wtf, Stella”.
Stellas kompisar reagerar precis som huvudpersonen i Fight Club
Jag ser upp, ingen förstår någonting, tror väl bara att jag är någon mentalpatient som står och mumlar skumma grejer för sig själv. Jag öppnar munnen för att börja förklara, men inser snart att det är lönlöst. De har inte sett filmen. De har inte läst boken. Sluta citera skumma saker, de kommer inte förstå.
Ibland längtar jag tillbaka till den tiden då jag kunde sjunga ut ”hardcore, soft porn” utan att det var konstigt. Det kanske var konstigt då också. Vi alla var kanske rätt snea. Emos, kallades vi. Pjamasparty i korridoren, sa de. Aja, på festivaler i sommar kanske. Det löser sig. Dags att vara normal och plugga kemi.
Jag går på gymnasiet. Gymnasiet är rätt efterblivet. Det berättar mina lärare för mig. De berättar att alla klasser är inte som din klass, gumman. Det brukade inte vara såhär. Något har ändrats.
Ja, sen kommer ju alla från olika bakgrund, har inte haft samma intensivutbildning inom vissa kulturella områden som jag, och jag för den delen är långt ifrån så grym på att balansera formler som de andra. Men alla har ju olika prioriteringar.
Ändå känner jag väl ändå att det är bra att veta, någonstans, att tron på karma inte hör ihop med protestantismen. Fast det är kanske bara jag.
En av de första skoldagarna skulle vi intervjua varandra i klassen. En sån där det-är-inte-kul-nu-men-blir-kul-sen-grej. Vi satte oss utanför aulan, jag och kanske fem tjejer till. Frågor ställdes hit och dit och plötsligt frågar en av mina nya vänner vad meningen med livet är. 42, svarar jag men säger sen snabbt att, nej, jag vet nog inte. Jag tänkte att det kortet hade blivit spelat så många gånger och att det helt enkelt inte var roligt längre. Men då hände något konstigt.
Alla runt om mig började småfnissa och säga ”gud vad du är random, Stella”. Vaddå random? undrade jag. Vaddå 42? undrade de. Jag berättade att självklart är det 42, det vet väl alla. Snea blickar kröp mot mig, och jag satt förvånat kvar i denna cirkel av oförstånd. Men ni vet, försökte jag, Liftarens guide till galaxen. Knäpptyst. Ingen visste vad jag pratade om.
Nu hör det till saken att i min förra klass var vi galna i allt som hade med typ, Pulp Fiction att göra och vi lyssnade på Nirvana tills vi däckade i korridorerna. När människor då börjar undra vad jag pratar om, så blir jag lite rädd kanske. Förstår inte.
Denna brist på kunskap är oförståelig för mig. Som häromdagen, när vi stod vid våra skåp och skulle hämta diverse böcker. Någon säger något i stil med ”I want you to hug me”, fast väldigt bestämt. Jag börjar genast citera ”I want you to hit me as hard as you can”, upprepade gånger. Folket runt omkring mig börjar röra på sig lite otåligt. “Wtf, Stella”.
Stellas kompisar reagerar precis som huvudpersonen i Fight Club
Jag ser upp, ingen förstår någonting, tror väl bara att jag är någon mentalpatient som står och mumlar skumma grejer för sig själv. Jag öppnar munnen för att börja förklara, men inser snart att det är lönlöst. De har inte sett filmen. De har inte läst boken. Sluta citera skumma saker, de kommer inte förstå.
Ibland längtar jag tillbaka till den tiden då jag kunde sjunga ut ”hardcore, soft porn” utan att det var konstigt. Det kanske var konstigt då också. Vi alla var kanske rätt snea. Emos, kallades vi. Pjamasparty i korridoren, sa de. Aja, på festivaler i sommar kanske. Det löser sig. Dags att vara normal och plugga kemi.
