Jag träffade pappa idag och han berättade en historia från när jag var liten. En historia om tacksamhet.
Jag var fyra år gammal och det var maraton i Stockholm. Det var bara jag och pappa hemma och han hade lovat att vi skulle gå på Gröna Lund. Det var mulet och duggade, perfekt väder om man vill vara ensam på Gröna Lund, inte lika perfekt väder om man önskar sig solsken.
Vi åkte veteranbilarna, det minns jag, jag satt och styrde med den stora ratten som jag i efterhand insett inte gör någonting alls. Sen ville jag åka något lite läskigare, en karusell som hette Hurley Gurley (ingen aning aning om hur det stavas). Pappa ville inte men jag var envis och tillslut gav han sig. Hurley Gurley är en sån där karusell som snurrar runt runt runt, stannar och sedan börjar snurra runt runt runt baklänges.
"Och nu ska vi köra baklänges" minns pappa hur rösten sa, han kommer fortfarande ihåg varenda tonläge och hur magen började vrida sig i takt med Hurley Gurleys rotation.
Han blev illamående och hade jag varit lite äldre hade jag säkert gjort något mer än noterat det, men det var jag inte så det gjorde jag inte. Vi åkte tillbaka till lägenheten och pappa la sig för att vila. Han mådde inte bra.
Men nu var det ju så att det var Stockholm maraton just den här dagen och jag hade fått för mig att de hade bananer vid en av vätskekontrollerna. Hur jag hade fått reda på det vet jag inte, inte heller varför jag tyckte att det var viktigt. Jag kommer dock ihåg att jag var avundsjuk på att de som åkte vasaloppet fick blåbärssoppa. Jag kommer också ihåg hur glad jag blev när jag insåg att kaffeautomaten på Lantmäterisektionen på KTH hade blåbärssoppa. Men den här dagen var det bananer som gällde.
Jag tvingade pappa att sluta vila, fick honom att ta fram cykeln, lyfta upp mig i cykelstolen och sen begav vi oss ut längs maratonspåret i jakt på en vätskekontroll med bananer.
De som sprang Stockholm maraton 1989 blev kallade för
regnets hjältar, pappa fick ingen sådan utmärkelse.
Det gick inte så bra. Vi (eller ja, pappa) cyklade genom regnet från kontroll till kontroll. Pappa beskriver det som att han cyklade hela första varvet, knappt 20 kilometer, men det kan vara en överdrift. Han var fortfarande illamående och nu även utmattad av allt cyklande. Och inga bananer hittade vi. Till slut gav han upp och cyklade ner till Rålambhovsparken där jag fick en varmkorv som kompensation för att han misslyckats med bananerna.
I det här läget, efter att ha tagit mig till Gröna Lund, gått med på att åka en karusell som gjort honom illamående, cyklat med mig runt halva stan i jakt på bananer och gett mig en varmkorv i parken var pappa rätt uppgiven. Han var illamående och utmattad men tänkte att jag ändå skulle uppskatta allt han gjort för mig. Så han frågade, lite försiktigt, om jag trots bristen på bananer hade haft roligt.
"Inte särskilt" svarade jag.
Jag var fyra år gammal och det var maraton i Stockholm. Det var bara jag och pappa hemma och han hade lovat att vi skulle gå på Gröna Lund. Det var mulet och duggade, perfekt väder om man vill vara ensam på Gröna Lund, inte lika perfekt väder om man önskar sig solsken.
Vi åkte veteranbilarna, det minns jag, jag satt och styrde med den stora ratten som jag i efterhand insett inte gör någonting alls. Sen ville jag åka något lite läskigare, en karusell som hette Hurley Gurley (ingen aning aning om hur det stavas). Pappa ville inte men jag var envis och tillslut gav han sig. Hurley Gurley är en sån där karusell som snurrar runt runt runt, stannar och sedan börjar snurra runt runt runt baklänges.
"Och nu ska vi köra baklänges" minns pappa hur rösten sa, han kommer fortfarande ihåg varenda tonläge och hur magen började vrida sig i takt med Hurley Gurleys rotation.
Han blev illamående och hade jag varit lite äldre hade jag säkert gjort något mer än noterat det, men det var jag inte så det gjorde jag inte. Vi åkte tillbaka till lägenheten och pappa la sig för att vila. Han mådde inte bra.
Men nu var det ju så att det var Stockholm maraton just den här dagen och jag hade fått för mig att de hade bananer vid en av vätskekontrollerna. Hur jag hade fått reda på det vet jag inte, inte heller varför jag tyckte att det var viktigt. Jag kommer dock ihåg att jag var avundsjuk på att de som åkte vasaloppet fick blåbärssoppa. Jag kommer också ihåg hur glad jag blev när jag insåg att kaffeautomaten på Lantmäterisektionen på KTH hade blåbärssoppa. Men den här dagen var det bananer som gällde.
Jag tvingade pappa att sluta vila, fick honom att ta fram cykeln, lyfta upp mig i cykelstolen och sen begav vi oss ut längs maratonspåret i jakt på en vätskekontroll med bananer.
De som sprang Stockholm maraton 1989 blev kallade för
regnets hjältar, pappa fick ingen sådan utmärkelse.
Det gick inte så bra. Vi (eller ja, pappa) cyklade genom regnet från kontroll till kontroll. Pappa beskriver det som att han cyklade hela första varvet, knappt 20 kilometer, men det kan vara en överdrift. Han var fortfarande illamående och nu även utmattad av allt cyklande. Och inga bananer hittade vi. Till slut gav han upp och cyklade ner till Rålambhovsparken där jag fick en varmkorv som kompensation för att han misslyckats med bananerna.
I det här läget, efter att ha tagit mig till Gröna Lund, gått med på att åka en karusell som gjort honom illamående, cyklat med mig runt halva stan i jakt på bananer och gett mig en varmkorv i parken var pappa rätt uppgiven. Han var illamående och utmattad men tänkte att jag ändå skulle uppskatta allt han gjort för mig. Så han frågade, lite försiktigt, om jag trots bristen på bananer hade haft roligt.
"Inte särskilt" svarade jag.
