I ett försök att få ett nytt perspektiv på världen har jag låtit Stella skriva ett gästblogginlägg. Om det här funkar, och någon gillar hennes inlägg, kommer jag tvinga henne att skriva mer.
Vart jag än vänder mig ser jag spåren av en tydlig trend. På affischer, i din närmaste affär jag till och med i ditt eget kylskåp. Magra modeller visar upp sina beniga armar och fullkornspastan blir populär. Vitamindricka och choklad med 80 procent kakao. Allt ska vara nyttigt, allt som skulle vara gott blir äckligt. Det jag pratar om är Nytto-trenden.
När jag var uppe i Stockholm sist så fick jag känna på den tydligaste av nytto-trendens smakupplevelsen hittills. Jag var på ett kalas där det skulle serveras tårta. Chokladtårta. Vilket, som inte kan betonas nog, är min favorit. Den såg ljuvlig ut. Glasyren sken som en tunn slöja över denna drömmarnas chokladtårta. Jag var frestad att springa fram och med ett enda vrål kasta i mig all ljuvlighet.
Men smidig som jag är, och för att inte verka allt för krängd då min fästman var i närheten, lämnade jag plats åt andra. Jag lät de gå förbi, smaka först, och jag själv spelade ödmjukt ointresserad. Sen, då tiden ansågs mest passande, smög jag mig fram, tog tag i tårtspaden och lät den sakta glida in i denna dröm. Det var då jag började ana oråd. Jag blev nämligen lite tveksam då konsistensen inte var så mjuk som jag trott. Och även nu, såhär på nära håll, kände jag inte den välbekanta doften av sockerfylld choklad. Något annat blockerade denna festmåltid. En doft jag inte riktigt kunde urskilja. Jag ignorerade mina små tankar och tänkte att jag nog bara var lite ur balans. Jag skar upp en bit.
Så låg den där på tallriken och skrek åt mig. Ät mig, ät mig! Ja, lilla kaka, jag ska äta dig, viskade jag tyst. Jag böjde långsamt ner skeden, tog en bit och förde den mot munnen. Mitt ansiktsuttryck måste ha till en början setts som äcklat, men jag ändrade snart attityd. Jag spelade med, sa mm, så gott. Härligt. Men det var en charad. Det smakade inte gott. Det smakade inte choklad. Det smakade inte socker. Det smakade.. nyttigt.
Plötsligt började jag uppfatta vad folket hade sagt runt om mig hela tiden. Det hade pratats en del men, jag var inte en medlem i umgänget och för övrigt alldeles för upptagen med att fokusera på kakan för att höra på vad andra pratade om. Orden kom mot mig. Det var så självklart, så tydligt. Plötsligt förstod jag varför tre tårtor stod orörda. Varför alla tog så små bitar. Varför alla åt så långsamt och lämnade rester kvar på tallrikarna. Rödbetor.
Kakan var full utav rödbetor. Som alla chokladfantaster vet så passar inte rotfrukter med denna mörkt exotiska smaksensation. Kakan blev torr. Inte spröd, inte mjukt fluffig eller kladdig. Torr. Rödbetan hade letat sig in i varje vrå och förstört något som kunnat vara så gott. Jag ville gråta.
Så frågade jag mig själv vilken ond själ skulle göra något sådant, så smutsigt, så emot alla regler kring bakelser och deras mystik. Sen förstod jag. Detta var inte någons fel. Förutom media och alla dess påhopp mot omvärlden att nu minsann ska vi vara nyttiga. Ack, media som endast vill vara en del av vårt liv, låt bli att förstöra det enda vi har kvar. Maten.
Men jag kunde ändå inte begripa det. Varför göra något som redan är onyttigt smaka nyttigt? Hela poängen förloras ju i ett enda slag. Det smakar äckligt, men gör dig lika fet. Om jag ska bli tjock kan jag väl lika gärna njuta av det som får fettet att hopas i gryningen.
Men det finns i alla fall en reklam, med ett sant budskap att följa. En ledstjärna i mörkret. Delicato.
Vart jag än vänder mig ser jag spåren av en tydlig trend. På affischer, i din närmaste affär jag till och med i ditt eget kylskåp. Magra modeller visar upp sina beniga armar och fullkornspastan blir populär. Vitamindricka och choklad med 80 procent kakao. Allt ska vara nyttigt, allt som skulle vara gott blir äckligt. Det jag pratar om är Nytto-trenden.
När jag var uppe i Stockholm sist så fick jag känna på den tydligaste av nytto-trendens smakupplevelsen hittills. Jag var på ett kalas där det skulle serveras tårta. Chokladtårta. Vilket, som inte kan betonas nog, är min favorit. Den såg ljuvlig ut. Glasyren sken som en tunn slöja över denna drömmarnas chokladtårta. Jag var frestad att springa fram och med ett enda vrål kasta i mig all ljuvlighet.
Men smidig som jag är, och för att inte verka allt för krängd då min fästman var i närheten, lämnade jag plats åt andra. Jag lät de gå förbi, smaka först, och jag själv spelade ödmjukt ointresserad. Sen, då tiden ansågs mest passande, smög jag mig fram, tog tag i tårtspaden och lät den sakta glida in i denna dröm. Det var då jag började ana oråd. Jag blev nämligen lite tveksam då konsistensen inte var så mjuk som jag trott. Och även nu, såhär på nära håll, kände jag inte den välbekanta doften av sockerfylld choklad. Något annat blockerade denna festmåltid. En doft jag inte riktigt kunde urskilja. Jag ignorerade mina små tankar och tänkte att jag nog bara var lite ur balans. Jag skar upp en bit.
Så låg den där på tallriken och skrek åt mig. Ät mig, ät mig! Ja, lilla kaka, jag ska äta dig, viskade jag tyst. Jag böjde långsamt ner skeden, tog en bit och förde den mot munnen. Mitt ansiktsuttryck måste ha till en början setts som äcklat, men jag ändrade snart attityd. Jag spelade med, sa mm, så gott. Härligt. Men det var en charad. Det smakade inte gott. Det smakade inte choklad. Det smakade inte socker. Det smakade.. nyttigt.
Plötsligt började jag uppfatta vad folket hade sagt runt om mig hela tiden. Det hade pratats en del men, jag var inte en medlem i umgänget och för övrigt alldeles för upptagen med att fokusera på kakan för att höra på vad andra pratade om. Orden kom mot mig. Det var så självklart, så tydligt. Plötsligt förstod jag varför tre tårtor stod orörda. Varför alla tog så små bitar. Varför alla åt så långsamt och lämnade rester kvar på tallrikarna. Rödbetor.
Kakan var full utav rödbetor. Som alla chokladfantaster vet så passar inte rotfrukter med denna mörkt exotiska smaksensation. Kakan blev torr. Inte spröd, inte mjukt fluffig eller kladdig. Torr. Rödbetan hade letat sig in i varje vrå och förstört något som kunnat vara så gott. Jag ville gråta.
Så frågade jag mig själv vilken ond själ skulle göra något sådant, så smutsigt, så emot alla regler kring bakelser och deras mystik. Sen förstod jag. Detta var inte någons fel. Förutom media och alla dess påhopp mot omvärlden att nu minsann ska vi vara nyttiga. Ack, media som endast vill vara en del av vårt liv, låt bli att förstöra det enda vi har kvar. Maten.
Men jag kunde ändå inte begripa det. Varför göra något som redan är onyttigt smaka nyttigt? Hela poängen förloras ju i ett enda slag. Det smakar äckligt, men gör dig lika fet. Om jag ska bli tjock kan jag väl lika gärna njuta av det som får fettet att hopas i gryningen.
Men det finns i alla fall en reklam, med ett sant budskap att följa. En ledstjärna i mörkret. Delicato.
