Socially Awkward Penguin

Malin har inte så bra koll på internet memes. Jag har försökt lära henne lite och av de jag visat henne identifierar hon sig mest med Socially Awkward Penguin.

Min favorit-SAP är den översta — att ha ett bra minne är inte alltid postitivt och det händer att jag håller igen för att verka less socially awkward. Men så håller jag tillbaka rätt mycket. Jag tror inte att världen är riktigt redo för 100 procent Albert, i alla fall inte just nu.

En ko på rälsen

När järnvägar började ta över den amerikanska western på 1880-talet uppstod det ett problem: lösdrivande boskapsdjur och hästar strosade upp på spåren. Vad skulle man göra?

1883 föreslog La Fayette Willson Page från Tennessee ett spraymunstycke som skulle kunna rikta en stråle vatten från motorns kokare:

1885 tyckte William Bell, en uppfinnare från Mississippi, att några tänger skulle användas för att sträcka fram en vissla och ett spraymunstycke närmare boskapen:

Och 1888 föreslog Jack Williams James, även han från Tennessee, en liten vagn med en docka som skulle "kasta upp båda händerna vid hjulens varv och slå på en gongong med en hammare":

 

Tyvärr verkar idéerna inte lyckats få den popularitet de förtjänade.

Källa.

Arch Enemies

Brace yourself

Frosty the Snowman

"Jag tycker inte om att julpynta egentligen" sa Malin och visade upp det hon hade dekorerat sin lägenhet med till julen. Det var då jag såg honom.

Han stod där bredvid hennes teve. Jimmy, snögubben.

"Han kan sjunga också" sa Malin glatt och satte igång honom.

Håret reste sig längs min ryggrad och... och jag bestämde mig för att Jimmy skulle få spela huvudrollen i årets julfilm. Så liksom, varsågoda.

The Girl with the Dragon Tattoo

Igår såg jag The Girl with the Dragon Tattoo med Stella och Maja.

Några tankar:

— Första och sista halvtimmen känns lite hafsiga. Som att David Fincher inte riktigt ville berätta de delarna men kände att han var tvungen. De är berättade i väldigt högt tempo med en dialog vars repliker inte riktigt hinner sjunka in innan vi förflyttas till nästa plats och nästa händelse. Det känns onödigt stressat.

— Några partier i mitten känns tvärtom lite väl utdragna av oförklarlig anledning.

— Som vanligt med Fincher-filmer är det tekniskt skitsnyggt, lite på bekostnad av mänsklighet och värme.

— Daniel Craig gör den otacksamma rollen som Mikael Blomkvist bättre än Mikael Nyqvist.

— Det blir jättekonstigt när folk pratar amerikanska men använder svenska namn. Ajm goin to Skellefteå. Ma name's Gunnar.

— Rooney Mara helt fantastisk. Både Maja och Stella satt och awwww-ade åt hur söt hon är (vi tycker att hon är lik Fanny). Hon växer in i filmen till skillnad från i stort sätt alla andra som bara "är" från början till slut. De enda tillfällena det känns som att filmen verkligen lever är när Mara är med.

— CAAAAT!!!

— Nästa gång jag går på bio med Maja ska jag välja en film som är medvetet rolig. Att skratta åt den töntiga svengelskan är okej, lika så att skratta åt när de säger namn på svenska. Att skratta hysteriskt när  SPOILER Daniel Craig blir upphängd inför sin tortyr "för att han såg så rolig ut" förstör lite av stämningen.

— Det lite roligt att Nomi Rapace spelar med i Sherlock Holmes filmen (som ligger etta på biotoppen i USA) och att Mikael Nyqvist spelar skurken i Mission Impossible (som ligger trea på biotoppen i USA).

Jag gillade filmen. Visst är den lite mekanisk och livlös. Den hade tjänat på att ha lite mer värme för att bryta av mot allt det hemska. Och jag hade gärna sett mer av Rooney Mara. Men sett till hela filmen var den riktigt bra. Inte världens bästa, men riktigt bra.

Våga leva fullt ut

Jag skrev om rädsla för några månader sen — då sökte jag tröst i Yodas ord. Idag tänker jag göra samma sak.

Yodas filosofi går ut på att vi måste våga leva livet fullt ut. Utan att vara rädda eller ängsliga. Om vi går omkring och är oroliga för att misslyckas kommer vi aldrig att nå lika långt som om vi bara gjorde det. Inte försökte i tron att det kommer att gå ut helvete utan bara gjorde det.



Jag har i överförfriskat tillstånd vid några tillfällen kravlat mig upp på tak och containrar. Det har gått hur smidigt som helst, men när jag försökt att göra om bedriften i nyktert tillstånd har jag alltid tvekat. Jag har tänkt att det här "faktiskt inte är möjligt" och misslyckats.

Att vara modig, att våga både vara ärlig mot sig själv och lyssna på den där rösten, det är svårt. I alla fall för mig. Det kräver att jag anstränger mig och kämpar. Jag vill våga kasta mig ut och jag gör det, oftare än mina vänner ibland tycker är bekvämt, men inte alltid.

Ibland håller jag igen. Jag fegar ur. Jag backar. Och jag blir lika besviken på mig själv varje gång. Visst, jag kan se när de drar en suck av lättnad och visst, det känns rätt bra. Men det känns som att jag hade haft mer att ge.

Så jag sträcker på mig, drar ett djupt andetag, tar sats och tänker att den här gången är det annorlunda. Den här gången får det bära eller brista.

Stella är på väg till Stockholm!

WOHOO!!

Om att måla

Det är märkligt hur tanken kan vandra iväg på egen hand ibland.

Jag har gått och tänkt på att måla de senaste veckorna. Dels vore det najs att få lite mer iordningfixat i lägenheten, men det är inte bara det. Det är något frigörande med att måla.

Det ger mig möjlighet att skapa något där bara min kreativitet och min skicklighet sätter gränserna. Det ger mig också möjligheten att täcka över allt med någon grundfärg och börja om från början om jag vill det.

Sen finns det massa andra saker, praktiska saker, som jag borde tänka på. Hur ska jag täcka över mina möbler? Hur ska jag skydda golvet? Jag skulle behöva plasta in hela lägenheten så jag bara kan gå all out — för det är uppenbarligen så det kommer bli i alla fall.

Jag vill inte riskera att måla in mig i något hörn. Jag vill kunna stå där i mitten, täckt i färg från topp till tå, med världens största Heath Ledger-leende och tänka "Ja, det är faktiskt färg överallt och det är helt awesome!"

Tänk positivt

Sean Day[9] Plot pratar om vikten av att tänka positivt.





Jag tycker att det här klippet är helt underbart. Helt underbart.

Med ett schysst järnspett

Igår var jag så sjukt nere. Jag gick omkring och såg ut som en zombie och tyckte att allt kändes helt värdelöst.

Varför? Vi håller på att flytta på jobbet och jag har ägnat min tid till att städa och packa saker på pallar som jag sedan lastat i och ur en lastbil. Det är hur tråkigt som helst.

Det är fysiskt ansträngande, men inte så fysiskt ansträngande att jag blir helt utmattad, bara uttråkad. Dessutom får jag ingen intellektuell stimulans överhuvudtaget.

Så igår eftermiddag när jag verkligen kände mig på botten så fick jag i uppgift att "vika ihop" ett kök så att det skulle passa på en pall. Till mitt förfogande hade jag ett järnspett. Att verkligen gå all out på det där lilla köket var precis vad jag behövde.

All tristess, all trötthet. All stress och alla bekymmer. Allt försvann medan jag högg och bankade med det där järnspettet så det flög klinker och kakelflisor åt alla håll.

Jag har en sektion kvar att "vika ihop", men den har jag sparat tills i eftermiddag ifall jag skulle känna mig lika nere då.

Mer än 14 timmar senare

Blargh.

Vi flyttar på jobbet och jag är helt slutkörd. Packade grejer i över 14 timmar igår och nu har mitt högeröga börjat rycka oroväckande. För mig i alla fall. När Lars fick veta att det var en fysisk ryckning och inte en synrubbning var hans reaktion att "det i alla fall inte är migrän" i något tröstande försök att få mig att känna mig bättre.

Nåväl. Tids nog är det jul så då slipper jag stressa.

OMGOMGOMG

Jag är så sjuuuuuukt besviken på den här trailern. Fick inte den där WOHOO-känslan förrän precis i slutet när musiken tonade upp, men då var det ju liksom redan över. Åh nej, åh nej. Jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen att The Dark Knight Rises blir EPIC. Hoppas, hoppas, hoppas!

Ringbrynja säljes

Gör-det-själv: ringbrynja. 
10 000 delar i stål.




Instruktion saknas.

Samma sak

Allting handlar om samma sak. Hela tiden.

Det handlar om att samla mod för att våga vara sann mot sig själv och att agera utifrån övertygelsen att det inte bara räcker utan är det jag förtjänar och måste måste göra för att vara lycklig.

Jag har diskuterat livets synkronisitet de senaste dagarna. Det har varit en diskussion om huruvida saker sker av en anledning eller om det bara är slumpen. Jag tror inte att det finns någon övergripande kraft som kämpar för att få händelser synkroniserade med varandra. Jag tror att saker bara råkar ske och om vi ser mönster så beror det på att vi letar efter dem.

Jag tror också att vi kan påverka mycket själva. Jag fick frågan om jag trodde på gud. Nej, det gör jag inte. Då fick jag frågan vad jag tror på istället och där är svaret lite klurigare. Jag tror nog på mig själv. Jag tror att jag kan göra skillnad, att jag lever i en värld full av slump men att jag har ett ansvar och kan påverka genom mina handlingar.

Att tro att saker bara sker utan plan — att det bara är en slump var vi befinner oss och vad vi gör — skulle kunna leda till ett väldigt deterministiskt synsätt. Och jag är nog rätt deterministiskt.

Jag är övertygad om att vissa saker kommer att hända oavsett hur mycket vi försöker förhindra dem. Vissa saker är för stora för att vår självdisciplin och vår motivation ska kunna besegra dem. Vi kan försöka, vi måste kanske till och med försöka, men ibland räcker det inte till.

Det sagt tycker jag inte att vi ska avsäga oss allt ansvar. Vi måste ändå försöka. Vi kan fortfarande påverka. Hela tiden.

För vi har ett ansvar gentemot oss själva. Ett ansvar att vara sanna mot oss själva. Ett ansvar att agera utifrån övertygelsen att det inte bara räcker utan att det är det vi förtjänar och måste göra för att vara lyckliga.

"Är ni i himlen?"

Niklas skickade ett mms med den här bilden på ett ölunderlägg Ron hittat i Prag till Emil (dålig mening).

Emils reaktion?

— Är ni i himlen?

Rytmen av oundviklighet

Hjärtat bultar snabbare och snabbare. Hjärnan gör sitt för att lugna, för att visa situationens orimlighet, för att behålla kontrollen.

Men hjärtat låter sig inte distraheras av logiska argument. Det bultar till rytmen av oundviklighet. Djupa andetag övergår i flämtningar, blod rusar till fingrar och kinder.

Ständigt samma kamp, samma försök till självbehärskning. Samma vilja, samma känsla, samma sak. Nu som nyss. Nu som då, som snart, som alltid.

Som alltid.

Alltid den där väntan, alltid den där längtan som alltid, alltid är för lång. Alltid.

Natt blir dag. Ett äventyr som aldrig börjar. Månen slungar sig runt planeten i tusen meter per sekund.

Ett varv.

Något magiskt och fantastiskt som skulle kunna bli men inte är.

Två varv.

Tiden går helt i onödan. Nu, nyss, snarast. Hjärtat bultar och hjärnan kämpar. Kämpar och kämpar.

Vinter blir vår. Kallt blir varmt. Mörker ljus. Bländande ljus. Tystnad. Ridå.

Publiken tittar nervöst på varandra. Var det allt? Slutade det verkligen så? Någon börjar klappa händerna och applåderna sprider sig genom salen. Försiktigt till en början, sen som ett vrål.

Alla väntar på att skådespelarna ska komma tillbaka till scenen. De står i sina platser och hurrar och tjoar men inget händer. Så ser de en krusning i ridån. Äntligen! Men det är bara städgubben som kommit för att sopa undan.

De tror att det är en del av föreställningen. Jublet är öronbedövande men gubben reagerar inte. Så ser han något i ögonvrån och vänder sig om mot publiken. Han vrider upp volymen på sin hörapparat och suckar besviken. Han försöker vifta bort publiken. "Gå hem!" skriker han så högt som hans bräckliga röst förmår.

Nu är det publiken som inte reagerar.

Gubben fortsätter att sopa undan och efter ett tag avtar jublet. Publiken börjar packa ihop sina saker och lämna salen. De flesta är förvirrade. Några är besvikna, andra nyfikna.

"Kommer det en fortsättning?" frågar en liten flicka sin mamma.

"Jag hoppas det" svarar hon och klappar dottern på huvudet. "Jag hoppas det."

5 år är väldigt lång tid

Jag sitter och försöker få en bild över hur lång tid fem år är.

Det går inte så bra. Fem år är väldigt lång tid.

Jag är inte samma person idag som jag var för fem år sedan. Jag har vidgat och ändrat vilka jag umgås med. Jag har vidgat och ändrat mina åsikter och tankar. På många sätt har jag blivit mer nyanserande och rättvis, på andra sätt har mina tankar reducerat till något mer koncentrerat.

Livet ändras hela tiden. Ibland känns det som att det sker helt utan att jag har någon kontroll. Jag flyter med, utan att ha någon koll på var jag befinner mig eller vart jag är på väg. Tiden stannar liksom inte upp och frågar vem jag är eller vad jag vill. Jag bara flyter med i livets sörja.

Jag vet att jag har möjlighet att styra själv. Det kräver mål och motivation. Det kräver att jag anstränger mig, fäster blicken vid något och börjar simma. Med eller mot strömmen spelar inte så stor roll, poängen är att den här stora trögflytande massan som jag befinner mig i inte är så förlamande som man skulle kunna tro.

Så fem år liksom. Hur stor del av de senaste fem åren har jag bara låtit mig själv flyta med? Hur stor del har jag kämpat, brunnit, älskat, drömt?

Jag tittar på var jag befinner mig just nu och var jag befann mig för fem år sen. Jag tittar tillbaka och inser att fem år är en oändlig tid med oändliga möjligheter. Jag inser att jag kan komma långt på fem år, bara jag bestämmer mig för vart jag vill komma.

Visst, jag skulle kunna tillåta mig själv att bara flyta med, en liten stund till, och se om jag råkar flyta förbi någon mysig liten plats där jag kan klamra mig fast, men det vore att lämna så mycket till slumpen.

Samtidigt kanske det inte är hela världen. Även om jag tittar på hur mycket som har hänt de senaste fem åren så vet jag att jag förväntas leva i minst 50 år till. Det är en hissnande tanke. En tanke som får mig att tänka att de senaste fem åren kanske inte spelar så stor roll egentligen. Eller de nästkommande fem åren.

Jag har mycket tid framför mig. Jag har tid att göra många misstag. Jag har tid att lära mig leva livet på ett sätt som känns fantastiskt och magiskt och alldeles, alldeles underbart.

Sheldons emellan

Sarah blev (också) kallad för Sheldon i somras.

Jag börjar ana varför.

Människor och vapen

Så de har börjat göra Command & Conquer: Generals 2.

Jag hoppas att det kommer att ha ett minst lika bra intro som förra spelet. Det är typ allt jag kommer ihåg från föregångaren.



Generals hade en rätt barnslig inställning till diplomati... eller kanske amerikansk? Spelet släpptes ju under Bush-eran så det kanske beror på det.

Vad det gäller vapen generellt så håller jag med bilden här under.

Delvis i alla fall. Visst vore det bra med färre vapen, i någon form av jag-vill-ha-fred-på-jorden-utopi skulle det lösa alla problem. Mer realistiskt skulle det skulle säkert leda till att folk skulle skadas mindre i onödan. Men det skulle fortfarande inte ta bort roten till problemet.

En värld utan vapen löser inte problemet att människor vill skada varandra och människans oändliga påhittighet gör den världen orimlig. Vi kommer alltid att hitta nya sätt att göra varandra illa, det gäller bara att försöka låta bli.

Julstädar

Banksy i Prag?

Skumt bubblande

Lager, lager, lager. Mycket lager blir det på (öl)semester i Prag.

Jag har lärt mig två saker.

1. Det är tydligen inte ok att klaga på att det är mycket skum i ölen. Inte okej.

2. Man blir väldigt bubblig i magen. Väldigt. Jag skulle försöka mig på att svepa en 1,5 liters petflaska med Zlatopramen vilket misslyckades innan jag kommit halvvägs och efterföljdes av ångestfyllda monsterrapar.

Men vi har det rätt najs ändå.

Farmors hemliga beroende

Min lilla farmor fyllde 92 i förra veckan, när jag skulle hjälpa till och laga mat råkade jag titta i ett av hennes skåp...



Det känns som att hon har ett beroende hon inte avslöjat för något.

Kompromiss på Starbucks i Prag

Jag sitter på Starbucks i Prag. Malin är glad för att det är Starbucks, jag är glad för att det finns WiFi.

Jag har inte riktigt förstått grejen med just Starbucks. "Är det inte bara som McDonald's för kaffe?" undrade jag varpå Malin sken upp, som om jag för första gången verkligen förstod henne och svarade "Ja, det är precis så.. så fantastiskt!"

Jag förstår inte, men de har ju WiFi så jag klagar inte.

Bäver i strumpbyxor

Maja har illustrerat, ni kan se mer av hennes grejer i Majasbok.

The Daily Show om finanskrisen

I praktiken sålde amerikanska staten dollarsedlar till bankerna för 97 cent styck. Helt obegripligt.

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
America's Next TARP Model
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor & Satire Blog The Daily Show on Facebook

Vinter i Haninge

Nu känns det som att vintern är på gång på riktigt.

Jag tog den här bilden när jag gick till jobbet igår och det var verkligen svinkallt.



Fast jag hoppas att det kalla håller i sig. Jag gillar snö — även om jag hatar förseningar i lokaltrafiken — och dessutom är det en tokbra ursäkt att få svida på mig mina blommiga långkalsonger.

Plotta grafer direkt i Google

Jävla Google. Nu har de gjort det igen.

Nu har de lagt in så jag kan plotta grafer direkt från sökfältet. Bara att skriva in vad jag vill ha och så swoosh så får jag en fin graf.

Ett grafhjärta! <3

Visst, WolframAlpha har haft samma funktion hur länge som helst, men jag lever i mitt sökfält så det känns bra att det har kommit till Google. Nu vill jag bara att den ska förstå naturligt tal och mer avancerade sökningar.

Kameleonter som metafor

Jag vet inte vilken av kameleonterna jag identifierar mig med mest.

Den som anstränger till bristningsgränsen för att nå sin kompis? Eller den som tycker att situationen mest är awkward och inte riktigt vågar mötas på halva vägen?

Bilden skulle kunna vara en metafor för livet, där kameleonterna får representera oss i all vår föränderlighet och vår möjlighet att anpassa oss.

Avståndet mellan kvistarna är så långt att det inte räcker med att en av dem lämnar tryggheten om de vill mötas — båda måste våga sträcka sig mot varandra. Men om de gör det och möts på mitten, vad händer då?

Då har de (för att parafrasera Batman Begins) gett upp säkert fotfäste för chansen att träffas. Kommer de falla handlöst? Är det vad kameleonten som klamrar fast sig vid sin kvist ser? Eller har jag bara dålig koll på vad kameleonter är kapabla att göra?

För det kanske inte är kört. Att mötas på halva vägen kanske är möjligt? De kanske kan ta sig ner oskadda?

Dessutom är det ju inte ens säkert att det som finns utanför bild är en oändlig avgrund fylld av ond bråd död. Det skulle ju kunna vara något som både känns fantastisk och magiskt.

Det där med bilder säger mer än ord kanske stämmer ändå.

Mamma, Maja och den mörka sidan

"Har ni inte sett My Daughter has chosen the Dark Side?" frågade Josse när jag var och fikade med mamma, Maja och Alexander.

Det hade vi inte.



Mamma och Maja tyckte att klippet var såhär hysteriskt roligt.



Själv tycker jag att lilltjejens oskyldiga blick precis i slutet av klippet är obetalbar.

Pappa och Wordfeud

Pappa har börjat spela Wordfeud.

Han spelar på sin iPod Touch vilket innebär att han måste vara ansluten till ett trådlöst nätverk för att kunna göra sina drag och se vilka drag andra gjort. Problemet är att han inte har något trådlöst nätverk i sin lägenhet i Stockholm.

Men det har Arkitekturfabriken, Majas kontor som ligger precis runt knuten från pappas lägenhet. Så pappa snyltar när han får chansen.

Resultat:

Det sista jag såg av pappa när han bjudit mig på middag i torsdags.

Fina lilla pappa spelar lite Wordfeud innan han ska gå och lägga sig. Inte så konstigt. Klart han ska få spela sitt Wordfeud.

Men sen skulle jag gå till jobbet på morgonen efter. Och gissa vem utanför Arkitekturfabrikens fönster, snyltandes på deras wifi, spelandes Wordfeud?



Jo men visst.

Paketöppning!!

Pinky tack för paketet och kakorna! <3
Niklas du har en ranson kakor hos mig. Du får komma och göra anspråk på dem innan de äts upp.

Om algoritmer och så

Jag roar mig med att läsa om en algoritm som gick bärsärk på Stockholmsbörsen igår.

Det för tankarna till ett TED-talk som legat online sen i somras som handlar om just algoritmer.



Om hur vanliga de har blivit, inte bara på börsen utan i allt från hissoptimering till städning. Om hur mycket de påverkar, om hur enorma summor algoritmerna omsätter. Kevin Slavin säger att det inte pengarna i sig som är intressanta, utan vad pengarna motiverar.

Han berättar om hur effektiva algoritmer kan vara, om hur fel det kan bli och framförallt hur märkligt det blir när vi låter världen anpassa sig efter algoritmer istället för anpassa algoritmerna efter verkligheten.

Det är en intressant, och skrämmande, föreläsning om hur vi lämnar över makt till saker som vi inte riktigt förstår. Och att titta på den är 15 välspenderade minuter.