Samma sak

Allting handlar om samma sak. Hela tiden.

Det handlar om att samla mod för att våga vara sann mot sig själv och att agera utifrån övertygelsen att det inte bara räcker utan är det jag förtjänar och måste måste göra för att vara lycklig.

Jag har diskuterat livets synkronisitet de senaste dagarna. Det har varit en diskussion om huruvida saker sker av en anledning eller om det bara är slumpen. Jag tror inte att det finns någon övergripande kraft som kämpar för att få händelser synkroniserade med varandra. Jag tror att saker bara råkar ske och om vi ser mönster så beror det på att vi letar efter dem.

Jag tror också att vi kan påverka mycket själva. Jag fick frågan om jag trodde på gud. Nej, det gör jag inte. Då fick jag frågan vad jag tror på istället och där är svaret lite klurigare. Jag tror nog på mig själv. Jag tror att jag kan göra skillnad, att jag lever i en värld full av slump men att jag har ett ansvar och kan påverka genom mina handlingar.

Att tro att saker bara sker utan plan — att det bara är en slump var vi befinner oss och vad vi gör — skulle kunna leda till ett väldigt deterministiskt synsätt. Och jag är nog rätt deterministiskt.

Jag är övertygad om att vissa saker kommer att hända oavsett hur mycket vi försöker förhindra dem. Vissa saker är för stora för att vår självdisciplin och vår motivation ska kunna besegra dem. Vi kan försöka, vi måste kanske till och med försöka, men ibland räcker det inte till.

Det sagt tycker jag inte att vi ska avsäga oss allt ansvar. Vi måste ändå försöka. Vi kan fortfarande påverka. Hela tiden.

För vi har ett ansvar gentemot oss själva. Ett ansvar att vara sanna mot oss själva. Ett ansvar att agera utifrån övertygelsen att det inte bara räcker utan att det är det vi förtjänar och måste göra för att vara lyckliga.

5 år är väldigt lång tid

Jag sitter och försöker få en bild över hur lång tid fem år är.

Det går inte så bra. Fem år är väldigt lång tid.

Jag är inte samma person idag som jag var för fem år sedan. Jag har vidgat och ändrat vilka jag umgås med. Jag har vidgat och ändrat mina åsikter och tankar. På många sätt har jag blivit mer nyanserande och rättvis, på andra sätt har mina tankar reducerat till något mer koncentrerat.

Livet ändras hela tiden. Ibland känns det som att det sker helt utan att jag har någon kontroll. Jag flyter med, utan att ha någon koll på var jag befinner mig eller vart jag är på väg. Tiden stannar liksom inte upp och frågar vem jag är eller vad jag vill. Jag bara flyter med i livets sörja.

Jag vet att jag har möjlighet att styra själv. Det kräver mål och motivation. Det kräver att jag anstränger mig, fäster blicken vid något och börjar simma. Med eller mot strömmen spelar inte så stor roll, poängen är att den här stora trögflytande massan som jag befinner mig i inte är så förlamande som man skulle kunna tro.

Så fem år liksom. Hur stor del av de senaste fem åren har jag bara låtit mig själv flyta med? Hur stor del har jag kämpat, brunnit, älskat, drömt?

Jag tittar på var jag befinner mig just nu och var jag befann mig för fem år sen. Jag tittar tillbaka och inser att fem år är en oändlig tid med oändliga möjligheter. Jag inser att jag kan komma långt på fem år, bara jag bestämmer mig för vart jag vill komma.

Visst, jag skulle kunna tillåta mig själv att bara flyta med, en liten stund till, och se om jag råkar flyta förbi någon mysig liten plats där jag kan klamra mig fast, men det vore att lämna så mycket till slumpen.

Samtidigt kanske det inte är hela världen. Även om jag tittar på hur mycket som har hänt de senaste fem åren så vet jag att jag förväntas leva i minst 50 år till. Det är en hissnande tanke. En tanke som får mig att tänka att de senaste fem åren kanske inte spelar så stor roll egentligen. Eller de nästkommande fem åren.

Jag har mycket tid framför mig. Jag har tid att göra många misstag. Jag har tid att lära mig leva livet på ett sätt som känns fantastiskt och magiskt och alldeles, alldeles underbart.

Kameleonter som metafor

Jag vet inte vilken av kameleonterna jag identifierar mig med mest.

Den som anstränger till bristningsgränsen för att nå sin kompis? Eller den som tycker att situationen mest är awkward och inte riktigt vågar mötas på halva vägen?

Bilden skulle kunna vara en metafor för livet, där kameleonterna får representera oss i all vår föränderlighet och vår möjlighet att anpassa oss.

Avståndet mellan kvistarna är så långt att det inte räcker med att en av dem lämnar tryggheten om de vill mötas — båda måste våga sträcka sig mot varandra. Men om de gör det och möts på mitten, vad händer då?

Då har de (för att parafrasera Batman Begins) gett upp säkert fotfäste för chansen att träffas. Kommer de falla handlöst? Är det vad kameleonten som klamrar fast sig vid sin kvist ser? Eller har jag bara dålig koll på vad kameleonter är kapabla att göra?

För det kanske inte är kört. Att mötas på halva vägen kanske är möjligt? De kanske kan ta sig ner oskadda?

Dessutom är det ju inte ens säkert att det som finns utanför bild är en oändlig avgrund fylld av ond bråd död. Det skulle ju kunna vara något som både känns fantastisk och magiskt.

Det där med bilder säger mer än ord kanske stämmer ändå.

Min magiska trollstav

När jag var liten hade jag en magisk trollstav. Den var ungefär 30 cm lång, gjord av en glastub och fylld med en glittrig vätska. I ena änden fanns det några luftbubblor.

Om jag vände på staven så kämpade luftbubblorna i botten med att ta sig till toppen av staven. Genom att vända och vrida på staven kunde jag sprida luftbubblorna jämt i staven och ibland liksom fastnade någon liten luftbubbla i en ovanligt svårgenomtränglig klump av glitter.

Men den där lilla luftbubblan gav aldrig upp. Den ville ta sig loss. Det gick inte att hindra den från att nå sina vänner i toppen av trollstaven. Den hade tålamod. Den kämpade. Den slet.

Den brydde sig inte om att jag gjorde mitt bästa för att hindra den från att ta sig till de andra.

"Det är ingen idé" försökte jag säga, men bubbla lyssnade inte. "Det är lika bra att ge upp, du kommer aldrig att klara det" fortsatte jag och vred staven horisontellt så att bubblan stannade.

Det var jag som hade makten över bubblans universum. Allt den visste om. Allt den kunde se. Allt den kunde känna. Jag kunde styra allt. Men det hindrade inte bubblan.

"Förstår du nu? Förstår du att det är jag som bestämmer?" sa jag till bubblan samtidigt som jag vred upp trollstaven på högkant. Nu fick bubblan ny energi. Den sprängde sig igenom klumpen av glitter och spurtade upp till luften i toppen av trollstaven.

Vissa dagar känner jag mig som den där bubblan. Visst kan det kännas som att jag sitter fast, men jag är fortfarande på väg någonstans. Jag kämpar och sliter för att ta mig loss, för att inte sitta fast. Och allt jag vill är att komma upp till ytan. Till den där lilla bubblan av frisk luft, längst upp i den magiska trollstaven.

[Fredagsfilosofi] Uppför och utför!

Ett av livets stora ironier är att vi är rädda för förändringar men lever i en ständigt föränderlig värld. Jag tror att det är därför vi känner oss så fasligt vilsna ibland.

I öppningsscenen av American Beauty står Lester Burhnam och onanerar i duschen. "Look at me, jerking off in the shower..." säger han. "This will be the high point of my day; it's all downhill from here."

Han har nått dagens högsta punkt och vad som än händer kommer det att gå utför. Det kommer att bli sämre. Det här kan vi lära oss av:

Nedförsbacke = dåligt.

Sen har vi Nietzsche som liknar livet med ett berg som vi måste bestiga. Han är känd för att ha sagt att det som inte dödar oss gör oss starkare. Han hatade fysiskt arbete. Berg och uppförsbackar var uppenbarligen saker som kunde ha ihjäl oss vilken stund som helst, eller, kort och gott:

Uppförsbacke = dåligt.

När det går utför är det dåligt, men när det är uppför är det också dåligt. Det enda vinnande draget är att inte röra sig. Det här är kanske ett exempel på vår rädsla för förändringar? Helst vill vi nog att det ska vara precis som det alltid ha varit, både upp- och nedförsbackar skrämmer oss.

Men de flesta vill, om man frågar dem, ha det lite bättre. Lite förändring vore nog rätt trevligt. Några extra semesterdagar, lite finare väder, mer bearnaisesås till steken. Vi vill ha den där lite grönare gräsmattan, men helst utan att något förändras egentligen. Status Quo — fast bättre.

Aldrig nedförsbacke. Aldrig uppförsbacke. Bara samma. Hela tiden. Fast gärna lite bättre. Är det för mycket begärt?

Samtal med Erik den store

Erik är lärare, krigare och filosof. Han var i Stockholm i helgen och jag är inte den som missar en chans till ett samtal med honom. Tyvärr var han upptagen så vi hann inte träffas. I helgen.

Men alla måste äta frukost. Och Erik skulle inte åka från stan förrän efter nio på måndagsmorgonen. Så det blev ett samtal över "nypressad" juice och en ost-och-skink-macka. Om någon vet vart man ska gå för att få en ordentlig bacon-och-ägg-frukost i närheten av Centralen skulle jag bli glad om du berättade.

Jag och Erik pratade nästan bara om manliga saker. Som hur du möter elever på deras villkor, hur vissa saker måste få ta den tid som behövs och hur viktigt det är att avdramatisera situationer som kan uppfattas som pinsamma eller jobbiga.

Erik är medveten om sina styrkor och ödmjuk över sina svagheter. Han är påläst och bra på att berätta. Det gör att jag gärna lyssnar. Och ställer frågor. När vi sågs i höstas varnade han sina vänner att om de lät mig ställa frågor så skulle jag aldrig sluta. Så är det. Jag ställer fråga efter fråga tills jag känner att jag har lärt mig allt. Det har jag aldrig.

Jag förklarade hur jag tror att jag kan lyckas med vad som helst om jag bara anstränger mig tillräckligt. Hur det oftast är bra, men kan leda till problem när jag misslyckats trots att jag gjort mitt bästa. På ett intellektuellt plan är jag medveten om att jag inte kan kontrollera alla variabler. Något som resten av mig har svårt att acceptera.

Erik förklarade att han istället för min extrema synvinkel valt ett något mer nyanserat perspektiv. Vissa saker är utom hans kontroll. Fine. Men han kan samtidigt prestera bättre om han anstränger sig mer. Han har incitament att kämpa hårdare, men det är hans eget val. Han kan välja att bara prestera okej och vara trygg i det valet.

Att du inte skriver den bästa uppsatsen kan bero på flera saker. Du kanske inte tog dig tid. Du kanske inte är så duktig. Det är hur du hanterar det som gör skillnaden. Gör du ett aktivt val när du gör något annat än att skriva uppsatsen? Väljer du aktivt bort uppsatsen? Det är helt okej, bara du är ärlig mot dig själv om varför du gör som du gör.

Säg att du inte är så duktig på att skriva uppsatser. Är det ett problem? Det beror på om du vill vara duktig. Vill du det kan du öva, du kan anstränga dig för att bli bättre. Bryr du dig inte är det inget problem. Det blir bara ett problem om du vill bli duktig men väljer att inte anstränga dig för att nå ditt mål. Det är ett problem för att du ljuger för dig själv. Du tänker en sak men gör en annan.

Det kan låta trivialt, men det är viktigt. Du tjänar på att artikulera dina tankar, funderingar och mål. Du har säkert varit med om att du ska förklara ett problem för någon och i det ögonblick du gjort det så har lösningen presenterat sig. Det beror på att vi tänker ologiskt och spretigt. När vi tvingar oss att formulera om tankarna så vi kan förklara för någon annan så måste bitarna plötsligt passa ihop och då kan vi se helheten.

Så. Vad har jag för mål? Vad vill jag? Det är inte så lätt att svara på alltid. Men det påminner mig om att jag borde höra av mig till Tina.

Tack för samtalet Erik. Ibland känner jag mig en igel som försöker extrahera så mycket klokhet ur dig som möjligt när vi ses. Jag är medveten om att det blir väldigt många frågor, men jag antar att du säger till när det blir för mycket.

[Funderingar] Ett nytt år!

Det finns olika sätt att se på det nya året. Sheldon och Sarah är inne på samma tema: nyår känns godtyckligt.

Jag håller med. Det är godtyckligt. Men det spelar ingen roll.

Det är bra med en symbolisk dag. Ett startskott. Och som de säger i Spinal Tap är faktiskt elva ett mer än tio. Och det måste ju betyda något.

Nigel Tufnel: The numbers all go to eleven. Look, right across the board, eleven, eleven, eleven and...
Marty DiBergi: Oh, I see. And most amps go up to ten?
Nigel Tufnel: Exactly.
Marty DiBergi: Does that mean it's louder? Is it any louder?
Nigel Tufnel: Well, it's one louder, isn't it? It's not ten. You see, most blokes, you know, will be playing at ten. You're on ten here, all the way up, all the way up, all the way up, you're on ten on your guitar. Where can you go from there? Where?
Marty DiBergi: I don't know.
Nigel Tufnel: Nowhere. Exactly. What we do is, if we need that extra push over the cliff, you know what we do?
Marty DiBergi: Put it up to eleven.
Nigel Tufnel: Eleven. Exactly. One louder.
Marty DiBergi: Why don't you just make ten louder and make ten be the top number and make that a little louder?
Nigel Tufnel: [pause] These go to eleven.

[Funderingar] Fantastiskt och magiskt

Jag så trött att huvudet känns som marmelad. Jag funderar vad som får livet att kännas fantastiskt och magiskt.

Mamma skriver att många vuxna väljer bort det fantastiska och magiska till förmån för det rationella. Och jag känner mig som ett barn. Ett kluvet barn.

För jag anser mig vara rationell. Agera eftertänksamt, resonera sig fram, fundera. "Du är så beräknande" får jag höra. Det betyder att jag tänker efter före ibland. Men det är tråkigt att vara rationell. Inramad och begränsad. Fantasilös. Vi är så mycket mer än så. Kan så mycket mer. Förtjänar mer.

Så jag skapar drömvärldar. Klär ut mig och beter mig som ett stort barn. Jag gör storslagna saker. Knäppa saker. Dumma saker. Saker som ingen rationell person skulle få för sig att göra. Inte alltid för min egen skull. Ibland för att jag vill att någon ska känna sig sedd. Känna att världen minsann kan vara både fantastisk och magisk.

Få känslor kan mäta sig med att klara av det. Att blåsa liv i någon fantastisk som fått för sig motsatsen.

Om mitt agerande kan få åtminstone en till person att vilja sprida den magiska känslan vidare har jag lyckats.

Det handlar om att våga vara irrationell, våga släppa taget och använda sin fantasi för att fly bort från den grå verkligheten, om än bara för en liten stund. Vem vet, kanske blir det helt magiskt? Eller så är det marmeladen som pratar.

En filosof vi kallar Puh

Nalle Puh är en stor tänkare. Han säger saker som är sådär på pricken att jag nästan tappar andan.

Jag tänker också mycket. Stort ibland, smått andra gånger. Jag skulle vilja tänka mer precist. Jag skulle vilja kunna förklara saker så enkelt möjligt. Det är inte lätt. Oftast kommer andra tankar i vägen.

Ibland fastnar det jag vill säga i fluff i huvudet. Då är det svårt att vara tydlig. Antingen får jag med lite fluff när jag förklarar, vilket är onödigt. Eller så gömmer sig lite av det jag vill förklara i fluffet så jag inte kan se det, vilket är ännu sämre.

Puh däremot har grym koll på sina ord. Läs till exempel om vad han gillar mest.

Det handlar inte om att uttrycka sig så kortfattat som möjligt utan om att vara precis och använda just så många ord som behövs. Jag önskar att jag vore mer som Nalle Puh. Han får det att se så lätt ut. Han är en stor tänkare den där Puh.

Jag älskar passagen ovan. Den är enkel. Så på pricken. Jag är rädd att jag kanske förstör det fina med den om jag försöker förklara den, så istället ska jag berätta om mig själv.

För mig är förväntan viktigt. Det är en känsla som kan vara mer underbar än det jag förväntar mig. Det finns en baksida. Om något inte lever upp till mina förväntningar blir jag besviken. Därför har jag lärt mig att hålla igen. Att inte ha för höga förväntningar. Då minskar risken att bli besviken.

Men det är tråkigt. Jag vill inte hålla igen. Tänk vad underbart det hade varit att leva sitt liv utan filter, på gränsen, med så mycket friskt luft att du får ett lyckorus av varje ordentligt andetag. Den tanken kräver att jag inte försöker sänka mina förväntningar av rädsla för att bli besviken. Och det är lite läskigt (men desto mer spännande).

Jag tror inte att det är så farligt att ha högt ställda förväntningar. Höga förväntningar gör det pirrigt och spännande och lite oroligt. Jag blir rädd att det kanske inte kommer att leva upp till förväntningarna, men när det gör det (och det händer oftare än jag vill erkänna), när det lever upp till och passerar mina förväntningar, då lever jag.