Den som anstränger till bristningsgränsen för att nå sin kompis? Eller den som tycker att situationen mest är awkward och inte riktigt vågar mötas på halva vägen?
Bilden skulle kunna vara en metafor för livet, där kameleonterna får representera oss i all vår föränderlighet och vår möjlighet att anpassa oss.
Avståndet mellan kvistarna är så långt att det inte räcker med att en av dem lämnar tryggheten om de vill mötas — båda måste våga sträcka sig mot varandra. Men om de gör det och möts på mitten, vad händer då?
Då har de (för att parafrasera Batman Begins) gett upp säkert fotfäste för chansen att träffas. Kommer de falla handlöst? Är det vad kameleonten som klamrar fast sig vid sin kvist ser? Eller har jag bara dålig koll på vad kameleonter är kapabla att göra?
För det kanske inte är kört. Att mötas på halva vägen kanske är möjligt? De kanske kan ta sig ner oskadda?
Dessutom är det ju inte ens säkert att det som finns utanför bild är en oändlig avgrund fylld av ond bråd död. Det skulle ju kunna vara något som både känns fantastisk och magiskt.
Det där med bilder säger mer än ord kanske stämmer ändå.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar