The Daily Show om finanskrisen

I praktiken sålde amerikanska staten dollarsedlar till bankerna för 97 cent styck. Helt obegripligt.

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
America's Next TARP Model
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor & Satire Blog The Daily Show on Facebook

[Tänkvärt] Jon Steward intervjuad av FOX

När jag läser andras bloggar och de har lagt in ett litet videoklipp brukar jag stanna upp och fråga mig om det verkligen är värt besväret. Ibland struntar jag helt enkelt i det för att jag inte kan lyssna med ljud eller för att det känns som att det där YouTube-klippet på två minuter är alldeles för långt. Du gör säkert likadant.

Jag gillar The Daily Show med Jon Stewart. Det är roligt, välskrivet, välresearchat och så känns det som att jag faktiskt lär mig saker. Det gör mig nyfiken på hur Stewart skulle klara sig utan uppbackning av en armé av skämtskrivare. Jag vet inte hur, men han lyckas imponera på mig varje gång. Klippet ovan är ett exempel på varför.

[Hemmakväll] The Daily Show & potatissallad

Jag sitter och tittar på The Daily Show och äter grillad kyckling med potatissallad. Jag är trött. Väldigt trött.

Jag har vaknat strax innan fem flera nätter (eller är det morgon då?) på rad nu. Kan det vara så att det är något ljud som väcker mig? Det är alltid tyst när jag vaknar, men på inrådan av en kollega ska jag sätta klockan på halv fem så jag kan vara vaken när jag brukar vakna och kanske kan höra ljudet?



Det betyder att jag måste gå och lägga mig nu, men innan jag gör det tänkte jag berätta om Gridlock.

Gridlock är ett enkelt flash-spel som går ut på att flytta klossar fram och tillbaka så att en viss kloss kan ta sig ut från spelplanen. Det enda kluriga är att klossarna bara kan röra sig på längden. Man kan se det som en abstrakt bild av en parkering med bilar och bussar vars rattar är låsta så de bara kan köra framåt eller bakåt.

Första banan av Gridlock, innan du börjat spela och när du klarat den.

Banorna blir snabbt kluriga och den värsta typen är de där det ser ut att vara nästan löst. Men bara nästan, för du måste krångla till spelplanen ordentligt innan du kan ta dig till lösningen. Så varför berättar jag om Gridlock?

Dels är det ett bra spel som du borde testa om du inte har gjort det. Fördelen med flash-versionen är att det finns ett expertläge som slumpmässigt roterar banan, så det inte ska vara lika lätt att lösa. Det hjälper inte för mig. Jag vet inte om det beror på att jag blivit för duktig eller om jag råkat memorera lösningarna till alla banor.

Men det är inte huvudanledningen till att jag berättar om spelet. (Måste ju prokrastinera min sömn också!).

På tunnelbanan på väg hem satt det en überstekare och spelade en Gridlock-kopia på sin Android-telefon. Han var dålig. Riktigt dålig. Han var sådär dålig så att jag inte kunde sluta koncentrera mig på hur dålig han var, trots att mina händer nästan börjat blöda sekunderna innan.

Han försökte en lösning som inte fungerade. Han provade med nästa. Och nästa. Till slut började han frustrerat vispa omkring med fingret mot pekskärmen. Han försökte dra klossar på tvären och in i väggar — kanske var just den här väggen buggad? — men det gick inte.

Till slut tog han till någon guide-funktion som spelade upp den korrekta lösningen. Han pausade precis innan den klarade banan åt honom, startade om spelet och spenderade resten av tunnelbaneresan stirrandes på sin mobilskärm.

Jag tittade på honom. På hans bakåtslickade hår, på hans Rolex, på hans kostym och på Gridlock. Jag kunde se lösningen. Den stirrade på mig. Upp-och-ner och i en konstig betraktningsvinkel stirrade den på mig och det fick mig att tänka.

Han må ha dyrare kläder än jag, han har säkert högre lön och sådana där visitkort i precis rätt äggskalsvita nyans. Men inför Gridlock är vi lika. Eller nej, det är vi inte. För han är helt värdelös på Gridlock och jag är grym!