Socially Awkward Penguin

Malin har inte så bra koll på internet memes. Jag har försökt lära henne lite och av de jag visat henne identifierar hon sig mest med Socially Awkward Penguin.

Min favorit-SAP är den översta — att ha ett bra minne är inte alltid postitivt och det händer att jag håller igen för att verka less socially awkward. Men så håller jag tillbaka rätt mycket. Jag tror inte att världen är riktigt redo för 100 procent Albert, i alla fall inte just nu.

Frosty the Snowman

"Jag tycker inte om att julpynta egentligen" sa Malin och visade upp det hon hade dekorerat sin lägenhet med till julen. Det var då jag såg honom.

Han stod där bredvid hennes teve. Jimmy, snögubben.

"Han kan sjunga också" sa Malin glatt och satte igång honom.

Håret reste sig längs min ryggrad och... och jag bestämde mig för att Jimmy skulle få spela huvudrollen i årets julfilm. Så liksom, varsågoda.

På bättringsvägen*

Jag har spenderat större delen av helgen i ett tillstånd någonstans mellan sömn och vakenhet. Jag har svettats och huttrat, hostat och snörvlat. Men framförallt har jag sovit.

Några gånger har jag vaknat till och känt mig pigg, sträckt ut armen och upplevt att gravitationen i rummet plötsligt tiofaldigats. Som att kroppen plötsligt är gjort av bly och alla mina muskler förtvinat. Så har pressats mot madrassen och somnat igen på några sekunder.

Malin har försökt ta hand om mig med kycklingsoppa och jag har gjort mitt bästa för att dricka mer än jag svettats. För några timmar sen skickade Emil ett filmklipp som gav mig ny energi och nu sitter jag hos Renen och tittar på när han dör i Dark Souls.



Jag var förbi Peppar tidigare i veckan. Där inne hann jag uppfatta att de hade gått helt bananaz med sin julskyltning och att varken Tina eller Sara hade koll på att det de säljer både pepparshots och kinderägg innan jag halkade ut ur den flottiga lokalen.

Och idag är det första advent, så nu känns det lite bättre med all julskyltning. Allt känns lite bättre faktiskt.

*Jag tycker att det är lite coolt att det finns flera bättringsvägar i Sverige. Till exempel en i Vällingby.

Världens bästa pannkakor

"Det är det som är grejen med dig Albert. Du kan inte nöja dig med att bara göra pannkakor. Du måste göra världens bästa pannkakor."

Det var så Malin uttryckte det. Hennes poäng var att jag ställer för höga krav på mig själv. Att det är jag som är viktig och inte att det jag gör är perfekt.

"För dina vänner räcker det nog med att du gör pannkakor eller lagar mat. Det blir glada för att du har gjort det, om det är perfekt eller inte spelar ingen roll."

Men för mig är det viktigt. Jag vill känna att jag utvecklas. Jag vill utmana mig själv. Jag vill växa. När jag går och lägger mig på kvällen vill jag känna att jag är mer Albert än jag var när jag vaknade. När jag vaknar på morgonen vill jag känna att jag har oändliga möjligheter.

Men tillbaka till pannkakorna. Jag struntar i om mina vänner — eller Pinky i det här fallet — skulle kunna nöja sig med vanliga pannkakor. Jag vill inte nöja mig med det. Jag kan mer. Vill mer. Och världens bästa vänner förtjänar världens bästa pannkakor.

Så hur gör man? Ni ska få ett recept:

Världens bästa pannkakor

Recept: Världens bästa pannkakor, 3 pers.

1. Separera 3 ägg. 

2. Blanda äggulorna, 250 g Ricottaost och 2,5 dl mjölk i en bunke. 

3. Blanda 2,5 dl vetemjöl, 1 tsk bakpulver och 1 tesked salt i en annan bunke. Rör ner i smeten. 

4. Vispa äggvitorna luftigt och vänd ner i smeten. 

5. Skiva 2 bananer och blanda i dem. 

6. Stek pannkakorna i smör på medelhög värme tills de fått en gyllene färg. 

7. Servera med lönnsirap och färska bär.

Nu inser jag att det kanske skulle bli tråkigt att bara äta världens bästa pannkakor hela tiden, så komplettera gärna med vanliga pannkakor, plättar, ungspannkakor och crêpes. Variation förnöjer.

Idag fick jag ett kort

Det är inte varje dag jag får personliga kort skickade till mig på jobbet. Jag kan inte minnas när det hände senast.

 

Det är något speciellt med att någon tagit sig tid att leta upp ett glatt kort, skrivit några rader, hittat ett kuvert, letat upp en adress, fixat frimärken, och lagt alltsammans på lådan.

Vad kuvertet innehåller — en Like-stämpel, en 1UP-svamp, en påse geleråttor, en hälsning eller som i det här fallet: en kram — det är liksom tanken som värmer.

Och så känns det skönt att veta att andra också skickar saker med post. Det gör att jag känner mig mindre konstig. Så mer sånt, tack.

(Och tack Malin för det fina kortet!)

Malins mörka hemligheter, del 1.

Malin har en ny mobil, en Samsung Galaxy SII, och jag är avundsjuk. Och rädd.

Jag frågade om jag fick låna den — för att kolla hur det gick för NaNiWa på BlizzCon — öppnade webbläsaren och möttes av följande bildsökning:

— M-malin? frågade jag osäkert och höll upp mobilen så hon kunde se.
— Det var inte meningen att du skulle se det där, sa hon och rodnade.

Nu förstår jag lite varför hon gick från att tycka att dokumentären Bobby Fischer Against The World lät som världens tråkigaste film till "rätt intressant" efter att hon insett att Anders Ekborgs karaktär Freddie i Chess har Bobby Fischer som förlaga.

Det är tydligen något väldigt speciellt med Anders Ekborg som typ bara Malin förstår. Och det gör mig lite rädd.