Paketöppning!!

Pinky tack för paketet och kakorna! <3
Niklas du har en ranson kakor hos mig. Du får komma och göra anspråk på dem innan de äts upp.

Känns som julafton

När jag skulle gå till jobbet i går hittade jag en avi på hallgolvet. Jag har fått ett paket och jag har ingen aning om vad det kan innehålla.

Det är så spännande att jag inte vet vart jag ska ta vägen — precis som på julafton — och det blir inte bättre av att jag misslyckades med att hämta ut paketet igår efter jobbet.

Pinky står som avsändare så jag förväntar mig något helt fantastiskt. Men vad? Åhhhhh!!! Jag längtar tills jag kommer hem från jobbet ikväll och får chans att hämta ut paketet. Vad kan det vara?!

Resestrumpor

När jag skulle köpa kroppslotion till Pinky hittade jag ett paket med resestrumpor.

En av grejerna jag gör på jobbet är att designa förpackningsmaterial till våra produkter så jag är alltid nyfiken på hur andra gör. Just den här förpackningen gjorde rätt förvirrad.



Jag kan inget om resestrumpor så det är bra att de har en förklaring på framsidan.



Bilden på omslaget visar en familj — mamma, pappa, barn — barnet tittar med stora ögon på pappan och vi kan anta att han precis kommit hem från någon affärsresa. Jag tycker bilden fungerar rätt bra (även om den kanske är lite väl heteronormativ/förutsägbar).



Modell och storlek sitter fast med ett klistermärke på paketet. Just de här var svarta storlek 42 - 45. Allt lutar åt att det är herrstrumpor (i den mån strumpor kan vara könsspecifika).



Sen kommer jag till själva bilden på strumporna. Här rasar bilden av att det är mansstrumpor. De där benen ser inte alls ut att höra ihop med pappan i familjen.



Under bilden på strumporna har de lagt in en reflektion. Att göra så att det ser ut som att saker speglas är rätt populärt. Jag vet inte om det var Apple som började det i sin marknadsföring, men de är några som gör det snyggt.



De som designat Malbs omslag har inte riktigt förstått hur saker speglas. De har både vänt upp-och-ner på den reflekterade bilden och spegelvänt den.



Strumporna uppe till vänster är originalet. Vi kan spegelvända horisontellt så vi får bilden uppe till höger, eller vända horisontellt så vi får bilden nere till vänster. Båda alternativen fungerar. Det som inte fungerar är att välja den uppe i vänstra hörnet och den nere i högra. Det blir fel och jag fattar inte hur de kan ha missat det.

Dessutom kan vi anta att de tryckt de här omslagen i rätt stor upplaga (eftersom de valt att inte ha unika fodral för alla färger/storlekar, vilket blir uppenbart av klisterlappen som får visa det) så de borde ha varit extra noga med att kolla förpackningen innan det skickades till tryckeriet.

Och man kan tycka att någon som sett omslaget också borde ha sett en spegel.

Världens bästa pannkakor

"Det är det som är grejen med dig Albert. Du kan inte nöja dig med att bara göra pannkakor. Du måste göra världens bästa pannkakor."

Det var så Malin uttryckte det. Hennes poäng var att jag ställer för höga krav på mig själv. Att det är jag som är viktig och inte att det jag gör är perfekt.

"För dina vänner räcker det nog med att du gör pannkakor eller lagar mat. Det blir glada för att du har gjort det, om det är perfekt eller inte spelar ingen roll."

Men för mig är det viktigt. Jag vill känna att jag utvecklas. Jag vill utmana mig själv. Jag vill växa. När jag går och lägger mig på kvällen vill jag känna att jag är mer Albert än jag var när jag vaknade. När jag vaknar på morgonen vill jag känna att jag har oändliga möjligheter.

Men tillbaka till pannkakorna. Jag struntar i om mina vänner — eller Pinky i det här fallet — skulle kunna nöja sig med vanliga pannkakor. Jag vill inte nöja mig med det. Jag kan mer. Vill mer. Och världens bästa vänner förtjänar världens bästa pannkakor.

Så hur gör man? Ni ska få ett recept:

Världens bästa pannkakor

Recept: Världens bästa pannkakor, 3 pers.

1. Separera 3 ägg. 

2. Blanda äggulorna, 250 g Ricottaost och 2,5 dl mjölk i en bunke. 

3. Blanda 2,5 dl vetemjöl, 1 tsk bakpulver och 1 tesked salt i en annan bunke. Rör ner i smeten. 

4. Vispa äggvitorna luftigt och vänd ner i smeten. 

5. Skiva 2 bananer och blanda i dem. 

6. Stek pannkakorna i smör på medelhög värme tills de fått en gyllene färg. 

7. Servera med lönnsirap och färska bär.

Nu inser jag att det kanske skulle bli tråkigt att bara äta världens bästa pannkakor hela tiden, så komplettera gärna med vanliga pannkakor, plättar, ungspannkakor och crêpes. Variation förnöjer.

En stor dag

När Pinky flyttade till Örnsköldsvik i somras lämnade hon ett stort tomrum efter sig.

Det är inte samma när hon inte är här. Under en period missförstod vi varandra hela tiden och det var jobbigt, men för det mesta har vi kunnat kommunicera nästan telepatiskt. "Du vet den där filmen som—" har räckt för att jag ska förstå vilken hon menar (och vi är otvetydiga mästare i Alias).

Men det där säger inte så mycket mer än att jag och Pinky känner varandra rätt bra. Och dessutom det saker som går att uppleva över en 60-mils Skypekonversation.

Pinky är mer än en Skypekonversation. Hon finns i verkligheten också.

Och i verkligheten saknar jag hur hon kan börja skratta helt okontrollerat, hur hon studsar och sprudlar av energi när hon är glad och hur hon rynkar på näsan när hon blir irriterad.

Pinky rynkar på näsan när hon är irriterad.

Jag saknar henne, helt enkelt.

De senaste veckorna har jag funderat på varför det känts så märkligt. På något konstigt sätt så känns det som att vi aldrig varit såhär långt ifrån varandra sen vi blev vänner.

När jag Skypade med Pinky från Shanghai kändes det som att hon var på andra sidan jorden, och det var hon, men hon ändå bara några dagar bort. Jag visste när jag skulle komma tillbaka och när vi skulle ses. Då kändes avståndet överkomligt.

Nu när jag inte vet när vi kommer att träffas känns avståndet så oändligt mycket större.

Eller ja, så kände jag fram tills ikväll. Det där oändliga avståndet blev nämligen superkomprimerat när Pinky berättade att hon kommer och hälsar på i helgen.

Jag kan inte göra  annat än att bunkra upp med Captain Morgan, ricottapankakor, bacon, skagenröra och flamberade bananer. Så vi kan fira helgen som den förtjänar att firas.

[Klassmarkörer] Vem är jag?

"Jag har gjort en klassresa" sa hon.

Jag kommer ihåg min första klassresa. Jag var sju år gammal och vi åkte till Monte Carlo över dagen. Jag tror det är så långt ifrån det korvmakardottern ifrån Närke syftade på jag kan komma.

Jag har inte funderat på klass tidigare. Det var inte viktigt när jag växte upp. Hemma hos oss var alla lika. Kan avsaknaden av det perspektivet bidragit till min brist på respekt för klassiska auktoriteten och titlar?

Min chef fäster vikt vid titlar. "Han är civilingenjör" kan han säga på ett sätt som får det att låta som att det är något respektingivande. Emelie hade liknande hang-ups när det gällde sina lärare på KTH. "Men han är ju professor!" brukade hon säga när jag föreslog att hon skulle ifrågasätta korkade saker.

Människor är människor. De gör misstag och korkade saker oavsett om de har någon titel eller inte. Jag baserar hellre min åsikt om en person utifrån deras handlande och hur de argumenterar sina ståndpunkter än utifrån någon titel (eller klasstillhörighet). Därför har jag inga problem att skälla ut en rektor på en kunglig teknisk högskola.

Men det behöver inte ha något med min brist på klassperspektiv att göra. Jag skulle också kunna vara naturligt ifrågasättande, bra på att identifiera dumheter och allmänt dryg.

Men tillbaka till det här med klasstillhörighet. Att tillhöra en viss klass handlar om mer än inkomst, det finns så kallade klassmarkörer som kan hjälpa till att placera människor i rätt fack. Vi gjorde en liten lista med förslag på den här typen av markörer.

Exempel på klassmarkörer?

Så vem är jag? Vilka klassmarkörer prickar jag in?

• Jag är uppvuxen med P1 och P3.
• Vi läste Dagens Nyheter och slogs om kulturdelen.
• Mina föräldrar är högskoleutbildade och beresta.
• Vi tittade på nyheterna på TV men bytte kanal så fort sporten gick igång.
• Jag visste vilken text-TV-sida börsen hade men inte hur jag fick fram sportresultaten.
• Jag tränade tennis och gick i seglarskola.
• Champinjoner på burk var något exotiskt som jag bara fick på pizzerian.

Det finns säkerligen tusen och åter tusen andra saker som kan användas för att markera klass eller grupptillhörighet. Klädsel och musiksmak är två — de kanske inte alltid markerar just klass men är desto viktigare för att markera grupptillhörigheten.

Det har aldrig berört mig. Jag har, på gott och ont, inte definierat vem jag är med hjälp av klädsel och musiksmak. Något som Niklas, elli och Pinky poängterat genom att konstatera att jag "inte har någon musiksmak". Och Lars lika kraftfullt uttryckt med slutsatsen att det förmodligen är därför jag "saknar stil".

Ibland saknar jag det. Ibland vore det lättare att vara inplacerad i ett tydligt fack. Men det tror jag att man blir, oavsett om man söker sig till ett fack eller inte. Jag är till exempel (antar jag) klassad som nörd och blir gång på gång jämförd med Sheldon från The Big Bang Theory. Det är inget jag skäms för, men det är lite som replikväxlingen Sarah inledde när hon blivit kallad för Sheldon.

— Du gillar ju inte ens Sheldon?
— Jo, han är bedårande!
— Men skulle du vilja vara Sheldon?
— Självklart inte.
— Nej, precis.

Sheldon — nörden alla gillar men ingen vill vara.

Men tillbaka till vad som format mig.

Mamma sa att vi tillhörde avantgardet när vi bodde i Stockholm. Vi var till exempel tidiga med att prova nya maträtter. Så när vi flyttade ner till Slimminge 1994 och våra grannar där var entusiastiska över att äta den exotiska nya rätten tacos kändes det märkligt. Det hade vi ju ätit hela mitt liv.

Om något antar jag att jag är uppfostrad till att bli något av en kulturelitist och fram tills för några år sedan var jag helt hopplös att gå på bio med. Jag dekonstruerade allt och kom fram till att det mesta var slarvigt, avslaget och framförallt redan gjort. Sedan dess har det blivit bättre, jag har tagit ett steg tillbaka och funderat på varför jag tycker och tänker som jag gör och försökt hitta min egen röst.

Jag är fortfarande elitist men på sundare grunder.

Det är så långt jag har kommit i min jakt på vem jag är. I alla fall just nu. Jag är inte klar. Och jag vet inte om jag någonsin vill bli klar, om jag verkligen vill veta vem jag är. Men men det är roligt att fundera kring det.

Tragik

Medan jag skriver detta är Pinky och tifen i full färd att packa ihop sitt hem i små kartonger. De ska överge livet i Stockholm för att söka lyckan 53 mil norröver. Jag önskar att det vore annorlunda.

Även om Islandstorget vid tillfällen känts som världens ände är det ingenting mot dit de kommer flytta. Visst har vi klagat över att det är jobbigt att ta sig hela vägen till Islandstorget, men trots det har vi gjort den resan. De har varit värda resan. De är värda resan.

530 000 meter för en bakispizza och en påtvingad omgång Super Smash Bros. Brawl är svårare att sälja in.

Även om jag inte alltid kommit överens med dem kommer de att lämna ett tomrum efter sig. Vem vet, kanske är det här precis vad Pinky och tifen behöver? Kanske är det här deras chans att hitta sig själva, varandra och sin plats i livet? Jag hoppas det.

Nörden i mig hoppas att det här är deras epic quest. Att det är vägen de måste vandra för att finna sitt Master Sword så de kan återvända som hjältar och besegra den onde härskaren.

När mina klasskamrater slutade nian fick jag komma tillbaka och hålla ett tal där jag citerade Seneca. Han lär ha sagt "per aspera ad astra", genom svårigheterna mot stjärnorna. Jag vet inte om Pinky och tifen redan passerat genom sina svårigheter och är på väg norrut för att få möta sina stjärnor eller om det är nu deras svårigheter tar vid.

Oavsett hoppas jag att de får möta sin stjärnor förr snarare än senare. Och att de återvänder när de gjort det. Allt annat vore tragiskt.

[Sommarkänslor] Grillning hos Ajla

Ajla och Stefan var tillbaka i Stockholm och Daniel var på besök från Göteborg. Det firades med grillning.