tisdag 2 augusti 2011

[Klassmarkörer] Vem är jag?

"Jag har gjort en klassresa" sa hon.

Jag kommer ihåg min första klassresa. Jag var sju år gammal och vi åkte till Monte Carlo över dagen. Jag tror det är så långt ifrån det korvmakardottern ifrån Närke syftade på jag kan komma.

Jag har inte funderat på klass tidigare. Det var inte viktigt när jag växte upp. Hemma hos oss var alla lika. Kan avsaknaden av det perspektivet bidragit till min brist på respekt för klassiska auktoriteten och titlar?

Min chef fäster vikt vid titlar. "Han är civilingenjör" kan han säga på ett sätt som får det att låta som att det är något respektingivande. Emelie hade liknande hang-ups när det gällde sina lärare på KTH. "Men han är ju professor!" brukade hon säga när jag föreslog att hon skulle ifrågasätta korkade saker.

Människor är människor. De gör misstag och korkade saker oavsett om de har någon titel eller inte. Jag baserar hellre min åsikt om en person utifrån deras handlande och hur de argumenterar sina ståndpunkter än utifrån någon titel (eller klasstillhörighet). Därför har jag inga problem att skälla ut en rektor på en kunglig teknisk högskola.

Men det behöver inte ha något med min brist på klassperspektiv att göra. Jag skulle också kunna vara naturligt ifrågasättande, bra på att identifiera dumheter och allmänt dryg.

Men tillbaka till det här med klasstillhörighet. Att tillhöra en viss klass handlar om mer än inkomst, det finns så kallade klassmarkörer som kan hjälpa till att placera människor i rätt fack. Vi gjorde en liten lista med förslag på den här typen av markörer.


Exempel på klassmarkörer?

Så vem är jag? Vilka klassmarkörer prickar jag in?
  • Jag är uppvuxen med P1 och P3.
  • Vi läste Dagens Nyheter och slogs om kulturdelen.
  • Mina föräldrar är högskoleutbildade och beresta.
  • Vi tittade på nyheternaTV men bytte kanal så fort sporten gick igång.
  • Jag visste vilken text-TV-sida börsen hade men inte hur jag fick fram sportresultaten.
  • Jag tränade tennis och gick i seglarskola.
  • Champinjoner på burk var något exotiskt som jag bara fick på pizzerian.
Det finns säkerligen tusen och åter tusen andra saker som kan användas för att markera klass eller grupptillhörighet. Klädsel och musiksmak är två — de kanske inte alltid markerar just klass men är desto viktigare för att markera grupptillhörigheten.

Det har aldrig berört mig. Jag har, på gott och ont, inte definierat vem jag är med hjälp av klädsel och musiksmak. Något som Niklas, elli och Pinky poängterat genom att konstatera att jag "inte har någon musiksmak". Och Lars lika kraftfullt uttryckt med slutsatsen att det förmodligen är därför jag "saknar stil".

Ibland saknar jag det. Ibland vore det lättare att vara inplacerad i ett tydligt fack. Men det tror jag att man blir, oavsett om man söker sig till ett fack eller inte. Jag är till exempel (antar jag) klassad som nörd och blir gång på gång jämförd med Sheldon från The Big Bang Theory. Det är inget jag skäms för, men det är lite som replikväxlingen Sarah inledde när hon blivit kallad för Sheldon.
— Du gillar ju inte ens Sheldon?
— Jo, han är bedårande!
— Men skulle du vilja vara Sheldon?
— Självklart inte.
— Nej, precis.

Sheldon — nörden alla gillar men ingen vill vara.

Men tillbaka till vad som format mig.

Mamma sa att vi tillhörde avantgardet när vi bodde i Stockholm. Vi var till exempel tidiga med att prova nya maträtter. Så när vi flyttade ner till Slimminge 1994 och våra grannar där var entusiastiska över att äta den exotiska nya rätten tacos kändes det märkligt. Det hade vi ju ätit hela mitt liv.

Om något antar jag att jag är uppfostrad till att bli något av en kulturelitist och fram tills för några år sedan var jag helt hopplös att gå på bio med. Jag dekonstruerade allt och kom fram till att det mesta var slarvigt, avslaget och framförallt redan gjort. Sedan dess har det blivit bättre, jag har tagit ett steg tillbaka och funderat på varför jag tycker och tänker som jag gör och försökt hitta min egen röst.

Jag är fortfarande elitist men på sundare grunder.

Det är så långt jag har kommit i min jakt på vem jag är. I alla fall just nu. Jag är inte klar. Och jag vet inte om jag någonsin vill bli klar, om jag verkligen vill veta vem jag är. Men men det är roligt att fundera kring det.