Några tankar:
— Första och sista halvtimmen känns lite hafsiga. Som att David Fincher inte riktigt ville berätta de delarna men kände att han var tvungen. De är berättade i väldigt högt tempo med en dialog vars repliker inte riktigt hinner sjunka in innan vi förflyttas till nästa plats och nästa händelse. Det känns onödigt stressat.
— Några partier i mitten känns tvärtom lite väl utdragna av oförklarlig anledning.
— Som vanligt med Fincher-filmer är det tekniskt skitsnyggt, lite på bekostnad av mänsklighet och värme.
— Daniel Craig gör den otacksamma rollen som Mikael Blomkvist bättre än Mikael Nyqvist.
— Det blir jättekonstigt när folk pratar amerikanska men använder svenska namn. Ajm goin to Skellefteå. Ma name's Gunnar.
— Rooney Mara helt fantastisk. Både Maja och Stella satt och awwww-ade åt hur söt hon är (vi tycker att hon är lik Fanny). Hon växer in i filmen till skillnad från i stort sätt alla andra som bara "är" från början till slut. De enda tillfällena det känns som att filmen verkligen lever är när Mara är med.
— CAAAAT!!!
— Nästa gång jag går på bio med Maja ska jag välja en film som är medvetet rolig. Att skratta åt den töntiga svengelskan är okej, lika så att skratta åt när de säger namn på svenska. Att skratta hysteriskt när SPOILER Daniel Craig blir upphängd inför sin tortyr "för att han såg så rolig ut" förstör lite av stämningen.
— Det lite roligt att Nomi Rapace spelar med i Sherlock Holmes filmen (som ligger etta på biotoppen i USA) och att Mikael Nyqvist spelar skurken i Mission Impossible (som ligger trea på biotoppen i USA).
Jag gillade filmen. Visst är den lite mekanisk och livlös. Den hade tjänat på att ha lite mer värme för att bryta av mot allt det hemska. Och jag hade gärna sett mer av Rooney Mara. Men sett till hela filmen var den riktigt bra. Inte världens bästa, men riktigt bra.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar