Med ett schysst järnspett

Igår var jag så sjukt nere. Jag gick omkring och såg ut som en zombie och tyckte att allt kändes helt värdelöst.

Varför? Vi håller på att flytta på jobbet och jag har ägnat min tid till att städa och packa saker på pallar som jag sedan lastat i och ur en lastbil. Det är hur tråkigt som helst.

Det är fysiskt ansträngande, men inte så fysiskt ansträngande att jag blir helt utmattad, bara uttråkad. Dessutom får jag ingen intellektuell stimulans överhuvudtaget.

Så igår eftermiddag när jag verkligen kände mig på botten så fick jag i uppgift att "vika ihop" ett kök så att det skulle passa på en pall. Till mitt förfogande hade jag ett järnspett. Att verkligen gå all out på det där lilla köket var precis vad jag behövde.

All tristess, all trötthet. All stress och alla bekymmer. Allt försvann medan jag högg och bankade med det där järnspettet så det flög klinker och kakelflisor åt alla håll.

Jag har en sektion kvar att "vika ihop", men den har jag sparat tills i eftermiddag ifall jag skulle känna mig lika nere då.