PowerPoint-presentationer

Jag har spenderat större delen av dagen åt att göra en PowerPoint-presenation om bladoptimering för små vindkraftverk.
Vid lunch ringde Pappa för att uppdatera sig på mina påskplaner. När han fick höra att jag gjorde en presentation hade hade han direkt några tips:

— Visste du att man kan lägga till ljud? Det är populärt. Lägg till applåder på sista sliden.

Stella är på väg till Stockholm!

WOHOO!!

Pappa och Wordfeud

Pappa har börjat spela Wordfeud.

Han spelar på sin iPod Touch vilket innebär att han måste vara ansluten till ett trådlöst nätverk för att kunna göra sina drag och se vilka drag andra gjort. Problemet är att han inte har något trådlöst nätverk i sin lägenhet i Stockholm.

Men det har Arkitekturfabriken, Majas kontor som ligger precis runt knuten från pappas lägenhet. Så pappa snyltar när han får chansen.

Resultat:

Det sista jag såg av pappa när han bjudit mig på middag i torsdags.

Fina lilla pappa spelar lite Wordfeud innan han ska gå och lägga sig. Inte så konstigt. Klart han ska få spela sitt Wordfeud.

Men sen skulle jag gå till jobbet på morgonen efter. Och gissa vem utanför Arkitekturfabrikens fönster, snyltandes på deras wifi, spelandes Wordfeud?



Jo men visst.

Pappa och basilikan

Pappa sitter i soffan och tittar på min basilika som står i fönstret.

Pappa: — Det bästa är att om man glömmer vattna basilikan så krymper den ihop. Men så vattnar man den bara så blir den bra igen. Fast man får inte vänta för länge med att vattna bara...

Jag ser hur pappas blick liksom försvinner i fjärran när han minns något.

...för då kan det vara för sent.

[Pappabesök] Tack tvättkorgen!

"Jag blir glad av att se hur fint du har fått det" sa pappa, helt klart lättad, efter att ha sett hur jag har det i lägenheten.

Jag sneglade mot garderobsdörren och förväntade att den skulle flyga upp av trycket från allt jag rafsat in där sekunderna innan pappa klivit in genom dörren. Men så blev det inte. Dörren förblev stängd och pappa förblev glad.

Du-har-gjort-mig-besviken-blicken

Det kändes skönt. Jag slapp få den där du-har-gjort-mig-besviken-blicken som pappa är så bra på, men han var ändå snabb med att identifiera nyckeln till den fina ordningen i lägenheten.

"Vet du vad det är?" frågade han.

Jag tvekade.

"Den där tvättkorgen. Hade inte den funnits hade det legat kläder överallt i lägenheten."

Tack tvättkorgen. Vad vore min lägenhet utan dig?

Han har rätt, förstås, allt är tvättkorgens förtjänst. Tack tvättkorgen. Vad vore min lägenhet utan dig?

[Livsåskådning] Min gräsmatta

"Man mår inte bättre än sin gräsmatta." Det låter som något pappa Rudolf skulle kunna ha sagt eller som en devis min pappa följer. Helt ärligt hittade jag på det själv precis nu.

Ok, så det är lite töntigt att citera sig själv. Men jag tror det ligger något i det. Varför var pappa annars så noggrann med att se till att vår gräsmatta i Slimminge var välklippt? Varför gick han med lie för att slå ner den höga växtligheten i vår fruktträdgård, varför kämpade han så med den där gräsklipparen?

Nej, det ligger nog något i det där med att man inte kan må bättre än sin gräsmatta. Och det var därför jag blev förskräckt när någon hade stulit gräsmattan utanför min lägenhet häromveckan. En sån fräckhet!

 
Någon stal gräsmattan utanför min lägenhet — jag kände mig krossad.

Jag fylldes av en tomhet. En uppgivenhet. Vem stjäl en gräsmatta?! Det blev inte bättre av att våra grannar hade en jättefin lite plätt där gräset bokstavligen var grönare.

Men så ryckte jag upp mig. Jag bestämde mig för att gilla läget. Jag hittade hinderbanan som gav mig mål och mening. Jag skaffade gymkort och skapade rutiner. Jag fixade bredband och återfick kontakt med gamla vänner. Allt kändes bra.

Och plötsligt kom gräsmattan tillbaka. Inte som vilken gräsmatta som helst, nej, den är tjockare och grönare än någon gräsmatta jag någonsin sett.

Så här ser gräsmattan ut nu — gissa hur bra jag mår?

Härom natten vinglade tre glada hem från någon fest i området. De var på väg upp mot Sibyllakiosken på S:t Eriksplan men stannade vid gräsmattan.

— Vilken snygg gräsmatta, sa den ene till de andra som fortsatte att vingla mot trappen.
— Nej, alltså, kolla. Jag har aldrig sett en så fin gräsmatta, fortsatte han. Kompisarna vände sig om och tittade på gräsmattan.
— Du har rätt, sa en av dem, du har fan rätt, den ser nästan overkligt bra ut.

Vi har en snubbe i 30-årsåldern som har hand om vattenspridaren. Han har alltid pressade byxor och skjorta med några uppknäppta knappar när han fixar med den. Och så röker han gigantiska cigarrer. Han ser inte ut som någon trädgårdsmästare, men han har förstått nyckeln till lycka.

Jag är inte säker på om det är gräsmattan som gör oss lyckliga eller om gräsmattan mår bra när vi är lyckliga. Egentligen spelar det ingen roll. Min gräsmatta är grön och även om det inte alls är min förtjänst så känns det riktigt bra.

Sitter på pappas PC

Det funkar. Typ, fast ändå inte. Fick precis upp följande meddelande när jag försökte gå in på Google+ via hans vanliga webbläsare (ie7).

Nu nödanvänder jag Firefox som pappa av någon anledning hade nedladdat men inte använder.

[Pappa] Midnight in Paris

Jag sitter och funderar på vad ordet pretentiös egentligen betyder och vilka klassmarkörer som definierar just mig.

Under tiden underhåller syrran mig med en klassisk pappahistoria.

Spooky indeed.

Fullversion av Las Palmas

Jag har varit och ätit middag med pappa på Peppar i Vasastan. Han stressade, åt för snabbt och dog nästan, men nu är vi tillbaka i lägenheten och allt är frid och fröjd.

Den här bilden har inget mer resten av inlägget att göra

Vi har sett på fullversionen av Las Palmas vars trailer jag la upp på bloggen för två månader sen. Då skrev jag:

Jag tycker att trailern är helt perfekt i längd, eller möjligtvis lite lång — det dröjer 30 sekunder innan den kommer igång på riktigt — och jag funderar på hur den skulle kunna bli bättre av att vara längre. Hela kortfilmen är tydligen 14 minuter lång, en halv evighet.

Och efter att ha sett hela filmen kan jag inte göra annat än att hålla med mig själv. Hela filmen känns lite mer utspädd, den har vissa klipp som saknades i trailern och som helt klart är sevärda, men som helhet tycker jag att trailern slår filmen.

"Inte särskilt"

Jag träffade pappa idag och han berättade en historia från när jag var liten. En historia om tacksamhet.

Jag var fyra år gammal och det var maraton i Stockholm. Det var bara jag och pappa hemma och han hade lovat att vi skulle gå på Gröna Lund. Det var mulet och duggade, perfekt väder om man vill vara ensam på Gröna Lund, inte lika perfekt väder om man önskar sig solsken.

Vi åkte veteranbilarna, det minns jag, jag satt och styrde med den stora ratten som jag i efterhand insett inte gör någonting alls. Sen ville jag åka något lite läskigare, en karusell som hette Hurley Gurley (ingen aning aning om hur det stavas). Pappa ville inte men jag var envis och tillslut gav han sig. Hurley Gurley är en sån där karusell som snurrar runt runt runt, stannar och sedan börjar snurra runt runt runt baklänges.

"Och nu ska vi köra baklänges" minns pappa hur rösten sa, han kommer fortfarande ihåg varenda tonläge och hur magen började vrida sig i takt med Hurley Gurleys rotation.

Han blev illamående och hade jag varit lite äldre hade jag säkert gjort något mer än noterat det, men det var jag inte så det gjorde jag inte. Vi åkte tillbaka till lägenheten och pappa la sig för att vila. Han mådde inte bra.

Men nu var det ju så att det var Stockholm maraton just den här dagen och jag hade fått för mig att de hade bananer vid en av vätskekontrollerna. Hur jag hade fått reda på det vet jag inte, inte heller varför jag tyckte att det var viktigt. Jag kommer dock ihåg att jag var avundsjuk på att de som åkte vasaloppet fick blåbärssoppa. Jag kommer också ihåg hur glad jag blev när jag insåg att kaffeautomaten på Lantmäterisektionen på KTH hade blåbärssoppa. Men den här dagen var det bananer som gällde.

Jag tvingade pappa att sluta vila, fick honom att ta fram cykeln, lyfta upp mig i cykelstolen och sen begav vi oss ut längs maratonspåret i jakt på en vätskekontroll med bananer.

De som sprang Stockholm maraton 1989 blev kallade för
regnets hjältar, pappa fick ingen sådan utmärkelse.

Det gick inte så bra. Vi (eller ja, pappa) cyklade genom regnet från kontroll till kontroll. Pappa beskriver det som att han cyklade hela första varvet, knappt 20 kilometer, men det kan vara en överdrift. Han var fortfarande illamående och nu även utmattad av allt cyklande. Och inga bananer hittade vi. Till slut gav han upp och cyklade ner till Rålambhovsparken där jag fick en varmkorv som kompensation för att han misslyckats med bananerna.

I det här läget, efter att ha tagit mig till Gröna Lund, gått med på att åka en karusell som gjort honom illamående, cyklat med mig runt halva stan i jakt på bananer och gett mig en varmkorv i parken var pappa rätt uppgiven. Han var illamående och utmattad men tänkte att jag ändå skulle uppskatta allt han gjort för mig. Så han frågade, lite försiktigt, om jag trots bristen på bananer hade haft roligt.

"Inte särskilt" svarade jag.

[Pappa] Som att bada i en isvak

Jag och pappa skulle åka till Luxor med turistbuss.

– Vi måste gå upp klockan fem imorgon, förklarade pappa och sneglade på mig över informationsmaterialet han fått från guiden.
– Det är inget problem. Om du bara väcker mig så har jag inga problem att kliva upp, svarade jag.
– Nej, det är bara att bestämma sig och göra det. Som när man ska bada i en isvak.
– Har du badat i en isvak?
– Nej.

Egyptisk polis vid vägkant i närheten av kungarnas dal, Egypten.

Use The Force: fjärrkontrollens magi

Jag hittade det här klippet på BoingBoing och det får mig att tänka på när pappa lurade Oskar att man kunde låsa och låsa upp pappas Toyota Yaris genom att vissla på den.

Pappa visslade och bilen låste upp sig. Han visslade igen och den låste sig.

– Prova du, uppmanade han Oskar.

Oskar visslade men inget hände.

– Du visslar fel, fortsatte pappa, du måste vissla såhär.

Bilen låste upp sig. Oskar provade att vissla igen, men det funkade fortfarande inte.

Jag har för mig att det slutade med att pappa inte kunde hålla masken längre. Och att Oskar, något irriterat, fick erkänna sig lurad. Pappa säger att han aldrig haft en så bra bil som sin Yaris, jag vet inte hur mycket fjärrkontrollen på nyckeln spelar in.

Världens bästa pappa!

Jag kan inte sluta titta på det här klippet.

Det är en trailer för Robins som har säsongspremiär i SVT1 imorgon (lördag) klockan 21.30. Har ni råkat titta på SVT något alls den här veckan är det svårt att missa. Pappa är med och spelar Robins chef.

Pappa är så sjuuuukt rolig. "Vaddå kränkande behandling?". Och hans min... när han slår ihop papperna... kan... inte... sluta... skratta! KLOCKRENT!



Ja, pappa spelar Robins chef. Och ja, det är min pappa!

Maja har uppmärksammat pappas talang hon också!

Källa: wikipedia.org.