lördag 17 december 2011

Rytmen av oundviklighet

Hjärtat bultar snabbare och snabbare. Hjärnan gör sitt för att lugna, för att visa situationens orimlighet, för att behålla kontrollen.

Men hjärtat låter sig inte distraheras av logiska argument. Det bultar till rytmen av oundviklighet. Djupa andetag övergår i flämtningar, blod rusar till fingrar och kinder.

Ständigt samma kamp, samma försök till självbehärskning. Samma vilja, samma känsla, samma sak. Nu som nyss. Nu som då, som snart, som alltid.

Som alltid.

Alltid den där väntan, alltid den där längtan som alltid, alltid är för lång. Alltid.

Natt blir dag. Ett äventyr som aldrig börjar. Månen slungar sig runt planeten i tusen meter per sekund.

Ett varv.

Något magiskt och fantastiskt som skulle kunna bli men inte är.

Två varv.

Tiden går helt i onödan. Nu, nyss, snarast. Hjärtat bultar och hjärnan kämpar. Kämpar och kämpar.

Vinter blir vår. Kallt blir varmt. Mörker ljus. Bländande ljus. Tystnad. Ridå.

Publiken tittar nervöst på varandra. Var det allt? Slutade det verkligen så? Någon börjar klappa händerna och applåderna sprider sig genom salen. Försiktigt till en början, sen som ett vrål.

Alla väntar på att skådespelarna ska komma tillbaka till scenen. De står i sina platser och hurrar och tjoar men inget händer. Så ser de en krusning i ridån. Äntligen! Men det är bara städgubben som kommit för att sopa undan.

De tror att det är en del av föreställningen. Jublet är öronbedövande men gubben reagerar inte. Så ser han något i ögonvrån och vänder sig om mot publiken. Han vrider upp volymen på sin hörapparat och suckar besviken. Han försöker vifta bort publiken. "Gå hem!" skriker han så högt som hans bräckliga röst förmår.

Nu är det publiken som inte reagerar.

Gubben fortsätter att sopa undan och efter ett tag avtar jublet. Publiken börjar packa ihop sina saker och lämna salen. De flesta är förvirrade. Några är besvikna, andra nyfikna.

"Kommer det en fortsättning?" frågar en liten flicka sin mamma.
"Jag hoppas det" svarar hon och klappar dottern på huvudet. "Jag hoppas det."