[Tragik] Hinderbaneförbud

Jag blir så irriterad. De har stängt av hinderbanan för allmänheten.

När jag var vid hinderbanan i Karlberg igår var den inringad i rödvit varningstejp. Jag frågade några som var där varför och de berättade att det var förbjudet att använda den.

På hinderbanans hemsida läser jag anledningen:

Det hindrade i och för sig varken mig, de fyrtio andra som var där, eller killen klädd som Stålmannen som förmodligen ska gifta sig snart, från att använda hinderbanan i alla fall. Hade det räckt med en "all användning sker på egen risk"-skylt?

I andra nyheter är tydligen handgranatsbanan också förbjuden. Typiskt. Vart är det meningen att jag ska öva på att kasta handgranater nu liksom?!

De som har hand om Karlbergs parkområde är sånna party poopers.

[Hissällskap] På väg hem från träningen

Trappen ner till mitt kvarter är avstängd för ombyggnad så man måste ta hissen.

När jag kommer från gymmet är det kö till hissen. En kostymklädd kille i 30-årsåldern med typiskt mäklarutseende och någon jag gissar är hans pappa, iklädd en ljusblå skjorta och en röd pullover.

Jag dryper av svett. De tittar på mig med avsmak när jag kliver in i hissen

Jag: — Jag ska hålla mig ur vägen, säger jag och försöker göra mig liten. 

Mäklarkillen: — Nej, alltså, vi är bara avundsjuka.

Då ler jag förmodligen världens drygaste leende. Inombords. Allt de får till svar är ett "heh".

Heh.

[Oro] Det här med läkarstudenter

Igår var jag på en fest där en läkarstudent hade med sig hembrygt (något övergäst) vin upptappat i kateterpåse.

Jag har svårt att tänka mig något mer osmakligt.


Det var vitt vin, för säkerhets skull. Och lite grumligt. Jag smakade aldrig. Det kändes bara så... fel.

Han hade haft med sig två påsar på tåget från Lund. En hade sprungit läck på vägen och spridit den övergästa lukten i hela kupén. Han försökte beskriva medresenärernas miner när de fick syn på i vad det var som läckte, men det kändes inte som att han gjorde dem rättvisa.

[Gilla läget] Spelväder

Idag har det regnat. Det det är riktigt spelväder. I alla fall om man kan vara inne och spela.

Jag och Renen hade bestämt oss för att spela tennis i Karlbergsparken. Det tog regnet ingen hänsyn till. När vi kom fram var banan täckt i vatten och löv — jag antar att det är så helvetet ser ut i SJ:s ögon — men vi sopade undan så gott det gick och började spela.

Det här hade SJ aldrig klarat av!

Det gick inte så bra. Vår teknik var taskig, regnet gjorde bollarna tunga och råkade man träffa i en vattenpöl så stannade bollen helt. Efter en timme var vi genomblöta, irriterade på att vi slajdade runt på de hala löven och att planen var så värdelös, men rätt glada att vi förbättrat oss. Några timmar till (i bättre väder) så kan tennis nog bli en rätt bra träningsform.

Vi gick hem, torkade och startade StarCraft II.

Efter en första placement-match (som vi förlorade) blev vi placerade i Master League. Det kändes epic trots att vi inte hade någon aning om vad vi gjorde. Jag testade olika varianter av Blue Flame Helion-öppningar som alla misslyckades. Renen var minst lika vilsen i sitt försök att lära sig spela zerg.

Det viktigaste är att vi vann, men... alltså... kolla scoren!

Till slut gav jag upp mina försök att köra fancy pancy-taktiker och satsade på att bara bygga massor av spelets enklaste gubbar, Marines. Det gick över förväntan och vi vann två matcher övertygande. Sen mötte vi några som byggde Siegetanks och förlorade således direkt.

Vi är varken bra på tennis eller StarCraft II och båda spelsessionerna började lika trevande. Men det är roligt så vi kommer att spela mer och förmodligen bli bättre. Nu hoppas jag på lite mer StarCraft-väder så vi får en bra ursäkt att spela mer!

[Fredagsfilosofi] Uppför och utför!

Ett av livets stora ironier är att vi är rädda för förändringar men lever i en ständigt föränderlig värld. Jag tror att det är därför vi känner oss så fasligt vilsna ibland.

I öppningsscenen av American Beauty står Lester Burhnam och onanerar i duschen. "Look at me, jerking off in the shower..." säger han. "This will be the high point of my day; it's all downhill from here."

Han har nått dagens högsta punkt och vad som än händer kommer det att gå utför. Det kommer att bli sämre. Det här kan vi lära oss av:

Nedförsbacke = dåligt.

Sen har vi Nietzsche som liknar livet med ett berg som vi måste bestiga. Han är känd för att ha sagt att det som inte dödar oss gör oss starkare. Han hatade fysiskt arbete. Berg och uppförsbackar var uppenbarligen saker som kunde ha ihjäl oss vilken stund som helst, eller, kort och gott:

Uppförsbacke = dåligt.

När det går utför är det dåligt, men när det är uppför är det också dåligt. Det enda vinnande draget är att inte röra sig. Det här är kanske ett exempel på vår rädsla för förändringar? Helst vill vi nog att det ska vara precis som det alltid ha varit, både upp- och nedförsbackar skrämmer oss.

Men de flesta vill, om man frågar dem, ha det lite bättre. Lite förändring vore nog rätt trevligt. Några extra semesterdagar, lite finare väder, mer bearnaisesås till steken. Vi vill ha den där lite grönare gräsmattan, men helst utan att något förändras egentligen. Status Quo — fast bättre.

Aldrig nedförsbacke. Aldrig uppförsbacke. Bara samma. Hela tiden. Fast gärna lite bättre. Är det för mycket begärt?

[Skräp-TV] "Använd inte våra kläder!"

Man vet att man har jävligt dåligt rykte när man blir kontaktad av ett företag som säger att de är beredda att ge en pengar för att man ska sluta använda deras kläder.

Det är vad som har hänt med deltagarna i skräp-tv-serien The Jersey Shore. Enligt BBC har klädmärket Abercrombie and Fitch erbjudit sig att betala deltagaren Mike Sorrentino "en betydande summa" pengar om han slutar använda deras kläder i programmet.

Företaget säger sig vara "djupt oroade" att Sorrentino skulle kunna komma att förknippas med Abercrombie and Fitch och skapa "stor skada" för märkets image. Hans samröre med märket står i motsats till märkets "ambitiösa natur" och skulle enligt företaget kunna göra märkets fans "ängsliga".

Helt klockrent! Jag skulle också vilja få betalt för att inte göra saker. Som huvudpersonen i Fight Club säger. "I don't even have to come into the office, I can do this job from home."

[Reklam] MILFSHAKE

Jag gillar Friggs reklam för naturdiet shake.

De säger att milfshaken inte bara är för milfar, utan för alla som tänker på sin vikt.

Ja, det är på riktigt, gå in på milfshake.se för att läsa mer!

Och jag tänker ju på min vikt. Rätt mycket. Jag tänker att jag vill gå upp i vikt. När jag klickar mig vidare från milfshake.se kommer jag till en viktguide med följande alternativ.

 

Jag kan alltså välja mellan att rivstarta min viktminskning, gå ner i vikt lugnt eller behålla min nuvarande vikt. Det finns inget alternativ för oss som vill gå upp i vikt. Det kanske inte är ett problem milfar har.

Känns inte som att milfshake är något för mig.

I got my bitch some pants - bitches love pants

Jag var hos veterinären igår (det är ingen fara med mig, tackar som frågar) och tittade på när katten Smulan fick sin tandsten borttagen.

Sköterskan som utförde ingreppet hade jobbat där i 25 år. Hon var van vid hussar och mattar som är mer oroliga än sina husdjur och i en halvtimme var hon universums lugna medelpunkt.

Trots det var det lite obehagligt att se Smulan kämpa för att hålla sig vaken medan det lugnande medlet började verka. Men allt gick bra och jag fick klappa hennes tunga som var alldeles taggig (för att kunna kamma pälsen?).

På väg ut fick jag syn på ett par hundbyxor.

Bitches love pants

Jag kan ingenting om hundbyxor så jag jag skrattade lite åt den absurda bilden — allvarligt, titta på bilden! — och idén att hundar skulle behöva byxor överhuvudtaget, plockade ner paketet från väggen och tittade på baksidan.

For bitches of all breeds

Texten på baksidan är en av de bästa* baksidetexterna jag har läst.

"These knickers constitute a perfect protection for bitches of all breeds. During the heat, the bitch and also the home interior is better protected. These knickers fit ideally and present no nuisance to the bitch."

Helt underbart! Varför skriver inte Libresse sådana här baksidetexter? (Eller gör de kanske det, jag har aldrig läst?)

I mitt huvud översatte jag texten ungefär till det här:

"De här underbyxorna utgör ett perfekt skydd för satkärringar av alla sorter. Både satkärringen och hemmet är bättre skyddat i hettan. Underbyxorna passar idealt och utgör inget besvär för satkärringen."

Jag var tvungen att vända tillbaka till framsidan och fundera på om jag verkligen trodde på att de passar idealt och inte utgör något besvär för satkärringen.

Senaste hundbyxmodet?

Jag antar att passform har mer med funktion än utseende att göra. För mig skulle det där nog kännas som att vara klädd i farmors underbyxor. Men bitchen ser helt obesvärad ut, så det är alltid något.

 *Jag inser att jag tycker att det är roligt för att jag normalt översätter "bitch" till satkärring/slyna snarare än tik, men även med den insikten blir den där baksidetexten fantatiskt roligt.

[Vykort] Hälsningar från tjockisen!

Jag har fått ett vykort. Av en tjockis!

Hon — det är alltid en hon — berättar om hur hon skyr solen, hör pappas röst i bakhuvet och ständigt är trött. Kanske för att hon går en mil om dagen och får varken sallad eller fullkorn. Istället bjuds det socker tills hon blir illamående.



Nåväl. Hursomhelst. Det är det första vykortet jag fått till min nya adress och jag ska sätta upp det på mitt kylskåp (så jag slipper se det). Det verkar som att tjockisen har haft det rätt najs där hon har varit. Och att hon tänkt på mig. Och jag antar att det är det som räknas.

[Användbart] Hipster Ipsum

Har du någonsin suttit och layoutat och tänkt att Lorem Ipsum bara känns för "been there, done that"?

Ärligt talat, det är ju rätt "gjort" vid det här laget. Men misströsta icke, nu finns Hipster Ipsum (som typ slutade vara coolt redan innan jag berättade om det, men det är ju inte mitt fel att du är lite efter). Det här är inget jag är i behov av, jag har ju redan gått igenom min hipsterfas.

För er andra kan jag berätta att Hipster Ipsum genererar platshållartext specialanpassad för brunchätande, typsnittsälskande och mixbandslyssnande hipsters. Instruktionerna är enkla om du typ skulle behöva lite text till din hemsida eller whatever.

Välj hur många stycken text du behöver, om den ska vara kryddad med latin eller om du kör ren hipstersvada och sen är det bara att trycka på den magiska Beer me-knappen för att få din text. Typ.

[Zombies] INFILTRATÖREN

Jag var och dansade street idag. Som man gör. Det var rolig och jag var kass (även om läraren sa att jag inte var det, men det är hennes jobb).

Jag kommer hem, iklädd min Matt Damon-frisyr, tittar mig i spegeln och inser flera saker.

Vad är poängen med att zombiesäkra sin lägenhet om man är en zombie själv

1) Jag har ingen aning om varför mamma tycker att jag är lik Matt Damon. När jag ser mig i spegeln känner jag mig mer som hans karaktär i Team America än som Jason Bourne eller Will Hunting.



Anledningen till att Matt Damon är helt retarted i Team America är följande:

"While Matt Damon was originally meant to be an intelligent person in the film, Parker and Stone saw during production that his puppet was so malformed it 'looked retarded'. [And] they decided to have him only able to say his name."

Anledningen till att jag känner mig som honom är nog tydligt av bilden på mig.

2) Jag inser att jag svettats tokmycket. Jag fattar inte hur jag kan bli så varm och hur jag kan göra av med så mycket vatten. Vanligtvis blir jag andfådd långt innan jag hinner svettas så där mycket. Det är något som händer med min kropp...

3) Mina planer att zombiesäkra lägenheten har varit förgäves. Titta på mig! Det finns redan en zombie i min lägenhet och det var jag som släppte in honom. Nu gäller det att agera snabbt innan han äter upp mina blommor.

Som tur är kan jag nog se till att få död på honom genom att ge honom en ordentlig middag, ett stort glas vatten och en god natts sömn.

[Alltid redo] Zombiesäkrar lägenheten

Har du spelat Plants vs Zombies? Om ja — bra; om nej — gör det!

För dig som inte spelat det — och det finns verkligen ingen ursäkt, spelet har släppts till typ alla plattformar — går det ut på att skydda sitt hus från en inkommande zombieinvasion genom att plantera växter på sin gräsmatta.

Det kanske inte låter som något för dig, men alla som jag introducerat spelet för har gillat det. Det inkluderar mindre hardcore-spelare som Maja, Stella, Emelie, Charlie och Mamma.

För att kunna plantera nya växter behöver du solkraft. Den kommer antingen från solen i sig, eller från solrosor du planterar. Du använder sedan din solkraft för att plantera andra växter som kan skjuta, frysa, äta, krossa eller stå som hinder för de inkommande zombierna.

Min solros — första steget mot en zombiesäkrad lägenhet

En effektiv teknik är att satsa sina första resurser på att skaffa så många solrosor som möjligt. Genom att bygga upp sin inkomst tidigt kommer man igång och kan börja plantera växter hej vilt senare. (Ett liknande tänk är grunden för många StarCraft-taktiker också).

I första banan på Plants vs Zombies börjar du helt utan gräsmatta. Det visar sig att zombies inte vill anfalla över en gräsmatta och inget annat. Det första som händer är att en gräsfil rullas upp och zombiesarna börjar anfalla.

Zombierna är på väg att anfalla

Och det fick mig att inse att jag kanske var naiv när jag tolkade min fina gräsmatta som ett tecken på mitt välmående. Anledningen till att zombierna inte anfallit tidigare kan ju lika gärna ha varit att jag saknat gräsmatta. Och anledningen till att någon snodde gräsmattan kan ha varit att skydda mig.

Det är onödigt att chansa. En zombieinvasion kan vara på ingång. Därför har jag tagit ett första steg i att zombiesäkra lägenheten genom att införskaffa en solros. Nu hoppas jag att det inte är för sent!

[Livsåskådning] Min gräsmatta

"Man mår inte bättre än sin gräsmatta." Det låter som något pappa Rudolf skulle kunna ha sagt eller som en devis min pappa följer. Helt ärligt hittade jag på det själv precis nu.

Ok, så det är lite töntigt att citera sig själv. Men jag tror det ligger något i det. Varför var pappa annars så noggrann med att se till att vår gräsmatta i Slimminge var välklippt? Varför gick han med lie för att slå ner den höga växtligheten i vår fruktträdgård, varför kämpade han så med den där gräsklipparen?

Nej, det ligger nog något i det där med att man inte kan må bättre än sin gräsmatta. Och det var därför jag blev förskräckt när någon hade stulit gräsmattan utanför min lägenhet häromveckan. En sån fräckhet!

 
Någon stal gräsmattan utanför min lägenhet — jag kände mig krossad.

Jag fylldes av en tomhet. En uppgivenhet. Vem stjäl en gräsmatta?! Det blev inte bättre av att våra grannar hade en jättefin lite plätt där gräset bokstavligen var grönare.

Men så ryckte jag upp mig. Jag bestämde mig för att gilla läget. Jag hittade hinderbanan som gav mig mål och mening. Jag skaffade gymkort och skapade rutiner. Jag fixade bredband och återfick kontakt med gamla vänner. Allt kändes bra.

Och plötsligt kom gräsmattan tillbaka. Inte som vilken gräsmatta som helst, nej, den är tjockare och grönare än någon gräsmatta jag någonsin sett.

Så här ser gräsmattan ut nu — gissa hur bra jag mår?

Härom natten vinglade tre glada hem från någon fest i området. De var på väg upp mot Sibyllakiosken på S:t Eriksplan men stannade vid gräsmattan.

— Vilken snygg gräsmatta, sa den ene till de andra som fortsatte att vingla mot trappen.
— Nej, alltså, kolla. Jag har aldrig sett en så fin gräsmatta, fortsatte han. Kompisarna vände sig om och tittade på gräsmattan.
— Du har rätt, sa en av dem, du har fan rätt, den ser nästan overkligt bra ut.

Vi har en snubbe i 30-årsåldern som har hand om vattenspridaren. Han har alltid pressade byxor och skjorta med några uppknäppta knappar när han fixar med den. Och så röker han gigantiska cigarrer. Han ser inte ut som någon trädgårdsmästare, men han har förstått nyckeln till lycka.

Jag är inte säker på om det är gräsmattan som gör oss lyckliga eller om gräsmattan mår bra när vi är lyckliga. Egentligen spelar det ingen roll. Min gräsmatta är grön och även om det inte alls är min förtjänst så känns det riktigt bra.

[Leva i nuet] I morgon ska jag träna!

I morgon ska jag träna. Det ser jag fram emot.

Jag såg ett YoutTube-klipp som pratade om vårt förhållande till tid. Det nämndes bland annat att personer som bor närmare ekvatorn, och därför inte upplever årstider, lever mer i nuet. Vi som lever närmare polerna, där klimatet är cykliskt, är bättre på att planera.

Jag är inte så bra på att leva i nuet. Speciellt inte när jag har mycket att göra. Då känns det som att min hjärna vill ligga ett steg före. Så jag tänker på att träna när jag kramas och på att äta choklad när jag tränar. Det är inte bra.

Mamma har förklarat hur man kramas. Jag har sagt att man måste vara som en högländare. En annan synvinkel skulle kunna vara att vara där i stunden, att koncentrera sig till hundra procent på det som händer här och nu och bara vara närvarande.

Världens bästa Maja har illustrerat känslan av att inte riktigt leva i nuet.

Det är när jag bara finns i nuet som chokladen smakar som godast. Det är då jag är starkare och kan mer än jag själv hade kunnat tro. Och det är då den där kramen verkligen känns. På riktigt.

Så även om jag ser fram emot morgondagen, med både träning och överraskningar, så inser jag att var sak har sin tid. Jag inser att i morgon kommer först i morgon, att nu är nu och att det betyder att jag bara behöver koncentrera mig på en sak. Att leva i nuet och sova gott.

[SC2] Det gulligaste jag hörde igår

"Det är en sak jag alltid har undrat. Om en probe som bär på mineraler går in i assimilejtorn för att hämta gas, är mineralerna förlorade för evigt då?"

Jag dog lite. Det var så gulligt. Och i det ögonblicket önskade jag att det fanns ett sätt att krama människor över internet <3

(Svaret är "ja" förresten, de mineralerna är förlorade för evigt.)

#böckersomsaknarenbokstav

Jag sitter och har väldigt roligt åt #böckersomsaknarenbokstav på Twitter. Här är några av mina favoriter, har du något eget förslag?

 

[Packat och klart] Renens karaff

Renens nya karaff

Äter middag hos Renen. Han har varit på Mallorca och köpt en mycket stilig karaff. När vi sitter där och tittar på pilotavsnittet av Alphas börjar jag fundera.

Jag: Men hur fick du den till Sverige? Utan att den gick sönder?
Renen: Alltså, jag har ju diskat den nu....
Jag: Va?!
Renen: Jag fyllde upp den med mina skitiga kalsonger så den inte skulle gå sönder under resan.

Det visade sig att han inte hade haft något papper att fylla den med. Jag antar att jag borde berömma honom för att han är så uppfinningsrik, men liksom...

[Gilla läget] Till er som tycker att jobbet känns som skit just nu

Det finns de som har det sämre.

[Insyn] Inte kul att va ful!

Min basilika mår fortfarande bra!

Det här är utsikten från mitt fönster. Det är det enda fönstret jag har så jag försöker se till att det släpper in så mycket ljus det kan. Och så låter jag det stå öppet så ofta det går för att få in den där fräscha stadsluften i lägenheten.

Fram tills idag har jag inte riktigt tänkt på att om jag kan se ut så kan någon annan se in. Jag har glatt traskat omkring på mina 31 m² i olika klädnadsgrad. "Inget problem!" har jag tänkt, det är ändå ingen som ser och om någon ser lär de inte bry sig.

Så kommer jag hem idag och upptäcker att de visst bryr sig.

Alla mina grannar har satt upp skydd för sina fönster för att slippa se mig springa omkring klädd och oklädd i lägenheten. Jag vet att min kropp är klen — det är ju därför jag har börjat träna. Jag hade ingen aning om att det var såhär illa.

Man kan ju bli deprimerad av mindre.

[Dagens vackra] Move

Enkel idé. Väl genomfört.

The Marching Sounds of Bumblebees vol 2

Jag var på The Marching Sounds of Bumbleebees vol 2 i somras, eller Humlefestivalen som den också kallas.

Jag har inte någon direkt erfarenhet av festivaler så jag har inget att jämföra det med.

Ron förklarade att Humle är som vilken annan festival som helst. Man tältar, grillar, dricker öl och lyssnar på musik, har allmänt trevligt och slipper ta sig från campingområdet till någon spelning man betalat skitmycket för och som förmodligen kommer att göra en besviken i alla fall.

Han har rätt. Som vanligt. Det är precis så Humle är. Det är välorganiserat och vänligt och trots att det var mitt första år kändes infann sig en familjär känsla nästan omedelbart.

Ajla och jag hade en ambition om att göra en liten minidokumentär om vår resa, men efter att jag blivit uppmuntrad att dricka alkohol rätt snabbt så försvann lite av min motivation (dessutom hade jag glömt min kameraladdare). Resan, första kvällen och lite av första morgonen finns dock dokumenterade.

Under dagarna sökte vi skydd från solen under något partytält. Vissa badade, andra solade. Vi spelade brännboll (Ron slog dock bort bollen), Rugby (jag dominerade) och försökte spela lite fotboll även om det urartade i andra avarter (se filmen). På kvällarna sjöng vi allsång och grillade. Ja och öl. Vi drack en massa öl. Typ hela tiden.

Visst fanns det specifika händelser som går att peka på, som när Ron tände eld på sitt brösthår så det stod stora lågor till jubel och applåder från alla som tittade på eller när Martin, Fredrik eller Elina höll allsång med någon gitarr. Men sånna exempel blir bara just det. Exempel. Festivalen var så mycket mer än så.

Allt var planerat och det fanns en stabil grund (i form av tältplatser, partytält, grillplats, en grym musikanläggning med tillhörande musik, badplats och schysst utedass) som gjorde att vi kunde koncentrera oss på att inte koncentrera oss. Vi kunde koncentrera oss på att bara ha det helt sjukt najs.

Det var avslappnat och stundtals aspackat, glatt och precis som det borde vara. Som en fest man inte vill ska sluta och som inte gör det förrän man fått chans att äta sig ordentligt mätt.

Nu några veckor senare har festivalen vuxit i mitt minne. Den känns stor och viktig. Riktigt viktig. Och jag ser fram emot nästa års omgång.

[Plikttrogen] Kaos i London

Det är kaos i London efter att polisen i torsdags skjutit ihjäl en 29-årig fyrabarnsfar. På bilden ovan (lånad  härifrån) ses en lapplisa ge parkeringsböter till en felparkerad bil efter nattens kravaller.

Eller så är det en polis som sätter ut en lapp som förklarar att bilen inte ska bergas iväg innan kriminalteknikerna hunnit undersöka den.

[Ynklig] Brännskadad kanin

ur dagens Metro

Medan jag hade roligt på Pridefestivalen i lördags roade sig någon annan med att sätta eld på Aspuddsparken. Den här kaninen överlevde med svåra brännskador. Dumma. Dumma. Dumma.

[Pride] Hälsningar från paraden

Sara, Tina och jag skiner i regnet på Prideparaden.

Jag vet inte vad jag tycker om Pride. Skam är ingen känsla jag önskar någon. Jag önskar att alla kunde leva utan skam i kroppen. Att skambelägga människor på grund av härkomst eller sexuell läggning, saker vi faktiskt inte har möjlighet att påverka, är så sjukt korkat.

Men det är lika korkat att vara stolt över något vi inte har någon kontroll över.

Något som däremot är beundransvärt och något att verkligen vara stolt över är att våga vara sann mot sig själv. Att stå för sin sexualitet och inte låtsas vara någon man inte är. Jag är inte särskilt insatt i Priderörelsen men jag hoppas att det är det senare de är stolta över.

Samtidigt känns själva paraden så tillgjord och lika representativ för hbqt-personer som Quarnevalen är för teknologer.

Det var några ekipage som gjorde större intryck än andra. Nätverket Stolta föräldrar till homo- och bisexuella barn var fint (de vann också bästa ekipage) och gänget från den dubbelt tautologiska Stockholms Gaykör sjöng härligt.

På tunnelbanan till Söder träffade jag en man iklädd i ett par vita kalsonger, ett pärlhalsband lindat tjugofjorton gånger runt halsen och ett par enorma vita änglavingar. Han var täckt i glitter också och var förmodligen den minst diskreta tunnelbaneresenären jag träffat.

Han färgade av sig på allt och varje gång han vände sig var det någon som fick en vinge i ansiktet. Men han var glad och pratig. Han skålade med mig och sa att jag var tvungen att vinka när jag såg honom i paraden.

Jag försökte förklara min upplevelse för Sara och Tina men de såg något tveksamma ut. Tills han dök upp i paraden och gjorde det tydligt att han kände igen mig (och ville att jag skulle ringa honom efter paraden...).

Ekipage för homosexuella ninjor?

Att Pride är en fest där alla är välkomna är tydligt. Förutom de klassiska grupperna (de politiska partierna, poliser, läkare, brandmän) var det också döva, rörelsehindrade och vad jag antar var ett gäng cp-skadade homosexuella?

På stora scenen vid festivalområdet i Kungsträdgården hade de en dövtolk som livetolkade alla låttexter. Vi såg Alcazars sista framträdande och jag tror att jag lyckades lära mig några uttryck på teckenspråk.

Från låter Alcastar lärde jag mig tecknen för stars och universe.



Och från låter Not A Sinner Nor A Saint lärde jag mig tecknen för orden sinner och saint.



Det är ju möjligt att jag tolkade tolkningen helt fel. Om du kan teckenspråk vore jag tacksam om du berättade hur rätt/fel jag har. Puss!

[Lycka] En nörd i naturen

Gårdagen var fantastiskt och magisk.

Jag vaknade glad men med ett löjligt sömnunderskott och träningsvärk i baksidan av låren vilket resulterade i att jag haltade omkring som en zombie som bajsat på sig nästan hela dagen.

Jag såg ut som en av dessa, fast utan blod runt munnen.

När jag lyckats halta mig hem från jobbet låg en avi från posten på hallgolvet. Mitt bredbandsmodem hade anlänt! Jag skuttade lite och insåg att träningsvärken bara kändes när jag försökte gå normalt. Jag rusade upp för trappen till S:t Eriksplan och genom Vasaparken mot post-utlämningsstället.

Det var en euforisk känsla. Kroppen fylldes av mer och mer energi och jag funderade på hur jag skulle berätta för världen hur lycklig jag var. Tänk att äntligen få slippa använda mobilen som modem. Att inte behöva bry mig om datatrafikkvoter, batteritid eller hur bra täckning jag har i min lägenhet.

Best. Day. Ever.

Inne på ICA uppstod det en kamp när jag klev in. Jag var några steg före en kvinna som också skulle hämta ut ett paket. Vi fick hjälp parallellt av två unga tjejer som ryckte åt sig avierna och rusade ut i lagret. Kvinnans tjej kom triumferande ut före min med ett modem under armen. "Haha, jag vann!" sa hon till sin kompis som då smet förbi, scannade in mitt modem och räckte det till mig. "Haha, jag vann!" sa jag och rusade ut ur butiken.

Vid det här laget hade jag glömt bort både min extrema trötthet och träningsvärk. Jag hade sett fram emot riktigt internet sen jag flyttade in i lägenheten. Jag borde gått direkt hem och bara nördat ner mig. Men det gjorde jag inte. På vägen hem insåg jag att det fanns något som var viktigare. Som jag ville mer. Mycket mer.

Jag kom hem, duschade, bytte kläder och gick ut för att titta på kaninerna vid Karlbergs slott. Ett tag var jag orolig att jag skulle få sällskap av någon helt täckt av bin (som Lv Kongjiang från Kina som på bilden nedan ses täckt av 25 kilo bin) men min oro visade sig vara obefogad.

Jag fick inte sällskap av någon täckt av bin.

Kaninerna var små och gulliga. Jag ville bara plocka upp den, krama om dem, ta hand om dem. Om de vore människor hade de säkert pratat någon supercharmig dialekt som jag hade fallit för direkt. Nu knaprade de mest på lite växter de hittade på marken.

Jag tog mig igenom ett hål någon klippt i ett stängsel för att kunna komma nära. Det var en overklig känsla. Lite farligt, mycket spännande. Men kaninerna var nästan räddare än de var söta och jag blev orolig att jag skulle råka skrämma ut dem på vägen om jag gick för nära.

Jag gick till hinderbanan där en tjej kämpade sig igenom hindren. Hon horsebickade sig över några och fuskade sig igenom några andra och såg ut att ha riktigt roligt. Jag var övertygad om att hon hade kunnat ta sig igenom hela hinderbanan med rätt inställning så jag gjorde mitt bästa för att peppa henne.

På väg tillbaka från hinderbanan mötte jag två rådjur på stigen bakom slottet. Jag tror inte att jag har varit med om något liknande sen i januari eller om det var februari. Jag stod alldeles blixtstilla och bara stirrade. De stirrade tillbaka. Så vackra, så sköra. Jag fick en känsla av att det här var en sånt där ögonblick som jag inte kommer att få uppleva igen. Så jag gjorde mitt bästa för att inte skrämma dem och önskade att stunden inte skulle ta slut.

Efter en stund klev vandrade rådjuren in i skogen och jag horsebickade mig hemåt. Jag strövade lite utan mål ett tag, satte mig på Atlasmuren och funderade över livet och traskade sen hem till mitt bredbandsmodem.

Kvällen blev inte alls som jag hade föreställt mig. Den blev bättre. Mycket bättre.

[Skalbart] Bita i det sura äpplet

Jag blev hembjuden till Jessicas balkong igår. Hon och Maja hade gjort i ordning superfint. Verkligen. Superfint.

Titta bara på den här helt avslappande och oarrangerade bilden.

Lyxigt!

Till en början var det bara vi tre, sen kom det fler. Ariel gick från klarhet till klarhet genom att först envisas med att vi skulle se på det här YouTube-klippet och sedan påstå att man kan äta citron som ett äpple, vilket skulle få skalet att delvis neutralisera det sura i citronen.

Med viss oro att det skulle vara som att försöka motbevisa påståendet att "det inte går att äta en rågad matsked kanel" bestämde jag mig för att testa.



Det var svårare än jag trodde att det skulle vara. Citronskal är mycket jobbigare att ta sig igenom än till exempel äppelskal (det är inte så mycket jobbigare att ta en tugga av ett oskalat äpple jämfört med ett skalat). Jag tog verkligen i men hade svårt att få (ursäkta) bett.

När jag väl lyckats visade det sig att Ariel hade rätt. Det var inte så farligt surt.



För säkerhets skull tog jag några tuggor till, blev kladdig i hela ansiktet och samtidigt påmind om att jag varit torr och irriterad i ansiktet i några dagar. Det kändes som att hela ansiktet brann när citronsaften litade sig in i alla sprickor i huden. Nästa gång jag ska äta citron ska jag nog äta den klyfta för klyfta. Risken för att jag skvätter ner mig totalt lär ju vara mindre då.

[Barndom] Har jag tränats till en överlevare?

"Det kanske ser ut som en lek, men det här är övning för senare i livet." Typ så brukar det låta i naturprogrammen när man ser lejonungarna kivas med varandra.

Jag slogs nyligen av tanken att samma sak kanske gäller mig. Varje gång Romrom pekade på ett fält av treklöver och sa att det betydde tur att hitta en fyrklöver, var det kanske mer än en lek? Försökte hon lära mig att identifiera detaljer som skiljde sig från mönstret?

Och när hon berättade sina sagor, om fantastiska människor som övervann svårigheter och räddade världar för att de trodde på sig själva, försökte hon lära mig om livet?

Jag kommer ihåg hur hon vinglade omkring på landet som en förvirrad profesor kalkyl. Alltid med sin pendel. Alltid något intressant att förklara om jordens magnetfält eller hur planeter långt borta i den stora rymden påverkade oss här på jorden.

När vi var på besök hos henne gick vi alltid till brunnen i skogen och hämtade vatten. Jag trodde att det var för att hennes kranvatten inte gick att dricka, men det går att dricka, så det måste ha berott på något annat. Kanske ville hon att jag skulle lära mig att uppskatta vatten mer.

Vi gick mycket i skogen. Vi plockade svamp och bär och harsyra. Romrom lärde mig hur man tar sig fram över stock och sten, hon uppmuntrade mig att klättra och se hur högt jag kunde komma och hur jag kunde ta mig ner igen säkert. Det kändes som lek då, men kanske tränade hon mig att bli som Mowgli, eller kanske Rambo?