[Oro] Det här med läkarstudenter

Igår var jag på en fest där en läkarstudent hade med sig hembrygt (något övergäst) vin upptappat i kateterpåse.

Jag har svårt att tänka mig något mer osmakligt.


Det var vitt vin, för säkerhets skull. Och lite grumligt. Jag smakade aldrig. Det kändes bara så... fel.

Han hade haft med sig två påsar på tåget från Lund. En hade sprungit läck på vägen och spridit den övergästa lukten i hela kupén. Han försökte beskriva medresenärernas miner när de fick syn på i vad det var som läckte, men det kändes inte som att han gjorde dem rättvisa.

Halloween på Pure

"Försök att slappna av" sa hon och doppade penseln i färgburken. "Jag är full så jag vet inte hur bra det här kommer att bli."

Hon sneglade över min axel. "Blir säkert bättre än de stackarna jag övade på" fortsatte hon och nickade mot killarna som stod bakom mig. De såg ut som två pandor. Hon log mot dem. De flinade tillbaka.

Hon höjde penseln, tittade koncentrerat och bet sig i läppen. Den mjuka penseln gled över kinden. Jag slöt ögonen och drömde mig bort. Jag svävade på moln, kände silkeslena fjädrar mot min hud.

Någon stötte till min rygg och jag var tillbaka i verkligheten. Jag såg mig omkring. Var befann jag mig?

Jag hade blivit indragen på herrtoaletten av min sminkös bara några minuter tidigare. Hon var lång och smal och det skulle inte förvåna mig om hon jobbat som modell. Vampyrtänder, spetsknästrumpor och sånnadär handskar som går till armbågarna. Det såg ut som att hon hade satsat på en ganska vågad French Maid-dräckt men glömt att ta på sig klänningen. Vampyrtänderna gjorde att hon såg ut att komma från ett avsnitt av True Blood.

Jag vet inte, jag kanske minns fel. Det är möjligt att hon hade något över sina underkläder, oavsett vad det var så lämnade de plaggen inget bestående intryck.

Någon kom in på toan, såg att jag höll på att bli sminkad, frågade något dumt om varför, tittade på vem det var som sminkade mig, lät hakan falla till golvet och ursäktade sig till mig med en blick av blandad avundsjuka och vördnad.

Samma procedur upprepades ett flertal gånger av olika toalettbesökare. Jag växte varje gång. Någon gav mig en trollkarlshatt ("Du ser ut att behöva en hatt!") och när sminkningen var klar tog jag på hatten och klev ut från herrtoaletten med ett ohälsosamt bra självförtroende.

Det var Halloween på Pure och kvällen hade bara börjat.

Niklas, en gud bland dödliga

I helgen firade Niklas och Martin 60-årsfest och jag hade blivit ombedd att hålla tal. Eller ja, jag tror att alla blev ombedda att hålla tal. Oavsett var det bara jag som tackade ja.

Jag hade självklart hoppats på att lyckas skriva och framföra ett tal som folk kommer att minnas resten av livet, vars passager kommer att analyseras och användas som underlag i retorikkurser i hundratals år. Nu blev det inte riktigt så bra, men det var bra övning och jag är nöjd med resultatet i alla fall.

För er som missade mitt framförande ger jag er mitt manus så får ni i alla fall halva upplevelsen.

Jag har inte känt Niklas särskilt länge, så jag förstår om det är många här som inte vet vem jag är. Jag heter Albert och jag träffade Niklas första gången på en fest hemma hos mig. Det var Anton som hade bjudit med honom. Niklas kom in, hälsade, klagade på musiken, knäckte en öl och satte sig i soffan. Resten är, som det brukar heta, historia.

När Niklas bad mig att hålla ett tal ikväll kände jag mig hedrad. Sen sa han att det skulle vara ett hyllningstal. Typiskt. Hur håller man ett sånt? Hur gör man för att det inte ska låta som en kontaktannons för män som söker män? Jag vet inte men jag tänker börja med att prata om Niklas.

Niklas har den goda smaken att omge sig av vackra människor. Människor som bryr sig tillräckligt om honom för att göra sig extra fina en kväll som denna. Ni är fantastiska. Allihop. Det pirrar i kroppen och jag blir glad och varm när jag ser hur fina ni är ikväll. Och så har vi Niklas...

Som så obesvärat lyckas överträffa er. Som med sin naturliga charm och pondus bara äger. Jag tittar på Niklas det är självklart. Jag tittar på Martin. Tillsammans utgör ni en av världens bästa duos. Legender som Batman och Robin, Han Solo och Chewbaca, Hitler och Stalin, Albert och Herbert eller Barbie och Ken kan inte mäta sig med er.

Niklas, du är en Gud bland dödliga. Och jag tror inte någon här verkligen kan uppskatta hela din förträfflighet. Så när jag funderade på hur jag skulle avsluta det här talet fick jag lite problem. Om jag inte kan förstå hela din förträfflighet, hur kan min hyllning då göra dig rättvisa? Jag tänkte att någonstans där ute borde det finnas någon som kan mäta sig med din storhet

Så jag gjorde som vilken annan person som helst i min situation skulle göra. Jag kontaktade Steven Seagal. Men hans nya film Machete hade USA-premiär igår så han har varit för upptagen för att svara.

Så jag gjorde som vilken annan person som helst i min situation skulle göra. Jag kontaktade Chuck Norris. Men hans assistent förklarade om man ställer fel fråga till Chuck Norris så får man en round-house-kick som ens barnbarn kommer att känna. Men Chuck är väl inte ens i Sverige? Försökte jag. Men det spelar tydligen ingen roll.

Så jag gjorde som vilken annan person som helst i min situation skulle göra. Jag kontaktade Dolph Lundgren. Jag kontaktade hans officiella hemsida. Distributören av hans filmer. Hans agent. Jag fick höra att han är mycket upptagen. Och inte befinner sig i Sverige just nu.

Allt kändes hopplöst.

Men så i morse hade jag fått ett mail från distributören. De hade fått tag på Dolph och han hade skickat med en hälsning till Niklas som jag tänkte läsa upp nu.

“Hej Niklas!

Jag hörde att du fyllt 30. Det glädjer mig att veta att det finns en till lång, ståtlig och fruktansvärt manlig person i världen som passerat 30-strecket.

Keep fighting!”

Och med de orden skulle vilja utbringa en skål. Och ett fyrfalligt leve. För Niklas och Martin.

De leve!

Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Bilder från Emelies 25-årsfest

Nu har jag tittat igenom bilderna från Emelies 25-årsfest. Som alla som har träffat Emelie vet är det mycket svårt att fånga henne på bild, det första försöket för kvällen ser ut såhär:

Hon är inträngd i ett hörn och gör sitt bästa för att förklara för personen som håller i kameran (tror att det var jag) att hon inte vill vara med på någon bild. I förgrunden dricker Stefan sin Sangria med en allvarlig blick. Bilden är missvisande när det gäller Emelies humör under kvällen och stämningen i stort, men kanske ganska illustrativ när det gäller hur mycket Emelie uppskattar att bli fotograferad.

Emelie påstår att Anna-lill bara skrattade åt henne hela kvällen. Skrattade och pokade henne i magen. När Anna-lill skulle gå så fick jag i uppgift att poka tillbaks. Jag lyfte upp henne så Emelie fick chans att hämnas. Det kändes märkligt. Jag insåg nämligen att Anna-lill väger nästan ingenting precis lagom.

Sandra var lite mör efter en 24-timmarsmöhippa som inkluderat bakisfäktning ("Det är ingenting för dig Albert, man blir jättevarm!") men hade ändå orkat klä upp både sig och Lars. Emelie tyckte att de såg mycket hippa ut och tog många bilder på dem. På just den här förhör Lars Stefan på en lista med 50 ord som Stefan skulle memorera.

Stefan är så rock'n'roll så han kan självklart memorera 50 ord utan problem. När han gjort det förklarade han vad det är som gör en låt riktigt bra. Den ska tydligen har tillräckligt tvetydig text för att man ska kunna göra sin egen tolkning (men inte kunna vara helt säker på att det är den enda riktiga tolkningen) och samtidigt vara tillräckligt trallvänlig för att man ska kunna sjunga med.

Charlotte kom ganska tidigt och hade med sig en korg med supermat (som inkluderade avocado, nötter, vindruvor, ananas och choklad). Men eftersom det var några timmar tills mina röror skulle bli klara så fanns det ingen att äta, så hon tog en tallrik fil med päron och havregryn. Emelie tyckte att havregryn till filen inte lät så gott och föreslog att Charlotte istället skulle ta "salt o müsli". Både jag och Charlotte blev förvånade över förslaget tills Emelie förklarat att hon menat Saltåmüsli.

Staropramen. Vet inte riktigt varför jag visar den här bilden.

Här har jag någon i alla fall lyckats fånga en bild på Emelie när hon inte aktivt kämpar emot. Jag vill tro att det är för att hon sitter i mitt knä och jag håller om henne. Jag vill tro att det gör henne trygg och glad... men vad vet jag egentligen?

Lars förklarade att om man behöver le på bild, och inte är superglad från början, så ska man tänka på något hemligt och lite obscent. Då ler man tydligen med hela ansiktet. Här demonstrerar han och Sandra (eller så var de glada på riktigt, de är så bra skådisar så det är svårt att veta.)

Ja, som avslutning vill jag visa en scen från den danska filmen Blinkende Lygter. Det pratades ganska mycket om filmen på festen, och istället för att återberätta allt (kortversion: en bra film som vi vill se igen) så tänkte jag helt enkelt visa scenen med kon.

Tack till alla som kom och firade Emelie. Jag hoppas att ni hade lika roligt som jag.

Dans på Emelies 25-årsfest

Emelies 25-årsfest bjöd förrutom några märkliga röror, en god sangria, trevligt sällskap och (ibland) intelligent konversation även på dans.

Ja, vi försökte återskapa någon form av Vikingline-reklamskänsla. Vet inte riktigt hur bra vi lyckades. Det var väldigt roligt oavsett.

Trött på att vara duktig

"Han ska inte ha någon Minttu" sa de i kör när jag blev erbjuden. Fair enough. Det var inte som att jag visade att jag klarade av det senast. Jag kan ha roligt ändå.

Renen hade inflyttningsfest. En etta på undre botten (det ligger under nedre botten, när man kommer in på nedre botten måste man gå ner för att komma till hans lägenhet - varför kallas det inte för "källare"?) på 42 kvadratmeter (vad annars?), i det närmaste perfekt planerad.

Ett vardagsrum med plats för teve, soffa, skrivbord, säng och bokhylla utan att det känns forcerat. Ett riktigt kök med matplats, rymligt badrum och walk-in-closet. Jag vet inte vad mer man kan begära? (Sjöutsikt? Närmre city? Fiskbensparket?) Oavsett verkar det hur bra som helst och jag tror att han kommer att trivas där under sin vistelse.

Själv hade jag inte riktigt återhämtat mig efter matkomat. Potatisgratängen hade skapat en hinna av fett i min magsäck som gjorde att min alkoholkonsumtion kändes mer måttlig än den förmodligen var. Jag hade med mig en 4,5 % cider som spenderat några dagar på balkongen där den lyckats superkylas.

Vätskor under tryck har lägre fryspunkt än när de är i det fria. Om man lyckas kyla ner en vätska (som cider i det här fallet) under sin fryspunkt i det fria, men över sin fryspunkt under tryck (säg att cidern fryser vid -5 C° om den är öppnad och vid -12 C° om den är oöppnad och att du lyckats kyla ner den till -10 C°), så kommer den att vara flytande så länge burken är stängd. Men så fort du öppnar burken så fryser drickan till is. Det var vad som hände med min dricka. Mycket lurigt.

Det gäller att välja sina kamper. Trots rimligt alkoholintag ("Du är ju knappt full, du måste ha mer!") finns det saker att kämpa emot. Jag brukar mest kämpa mot mig själv. Kämpa för att inte säga något dumt. För att inte göra något dumt. Ikväll var jag ovanligt duktig och jag är ganska trött på att vara duktig, så jag vet inte om det var bra eller dåligt.

Jag fick dock chansen att öva lite på min salsa ("Men han kan ju!"), även om det föranleddes av en fetdiss och jag insåg att jag behöver öva mer för att klara av att få en cross-body-lead att se normal ut.

Vägen hem präglades av två stora utmaningar (förutom de jag satt upp för mig själv).

1. Försöka hindra Pinky från att gå och lägga sig i närmaste snödriva ("Titta! Snö! Fint!").
2. Hitta ett ställe som sålde 90-grams hamburgare utan lök, med rostad lök och stark senap.

Den första punkten inleddes med ett misslyckande. Pinky kastade sig i första bästa driva och när jag skulle hjälpa henne upp använde hon farten hon fått av mig till att skicka sig själv som en projektil huvudstupa in i nästa snödriva. Jag insåg snabbt att jag var tvungen att stötta henne mer än tifen (som jag förklarade är som "Ior på valium, med lagg" något han inte bestred, men det kanske säger mer om hans alkoholintag än om min beskrivning).

Att navigera Pinky till och från tunnelbanan var som att dansa tango med en ål. Det gäller att föra, men hon var hal, sladdrig och envis. Jag gjorde mitt bästa för att leda henne i rätt riktning, men det blev en ganska krokig omväg till sist. Hursomhelst kom vi fram utan att Pinky dök ner i någon ytterligare driva (trots detta klagade hon på att hon var kall när vi kom fram, hur kall hon hade varit om jag inte hållit henne från ytterligare drivor ville hon inte kännas vid).

Den andra punkten, att hitta den perfekta fyllerhamburgaren, var inte heller så lätt (i teorin, i praktiken fungerade det i det närmaste optimalt). Vi begav oss från Fruängen och Pinky visste att den perfekta hamburgaren fanns i Liljeholmen (som man måste passera på vägen till Slussen). Men eftersom det var 30 minuter mellan tågen var det ett svårt val (inte för tifen dock, han var beredd att åka hem innan oss och hade mycket svårt att förstå charmen med en fyllehamburgare, "vi kan väl äta rostmackor med skagenröra hemma istället?").

Till slut bestämde vi oss för att chansa på att kiosken vid Slussen skulle ha öppet (alternativet om kiosken var stängd hade varit att gå till donken) och den chansningen var lyckosam. Vi lyckades få våra hamburgare (med perfekta ingredienser) och hinna med rätt buss utan att behöva vänta (jag var dock tvungen att smuggla med Pinkys hamburgare på bussen så hon skulle hinna äta upp den).

Som ni förstår har jag varit väldigt duktig ikväll. Nu är jag trött. Trött på att vara duktig. Men också trött i största allmänhet. Den senare typen av trötthet vet jag som tur är botemedlet mot: sömn. Det ska jag prova nu.

Ni tror att det är fest, men för oss är det bara tisdag

Jag vill tacka alla som kom på Emelies fest igår. Det var mycket trevligt.

Tack alla som vågade smaka på mina pajer.
Tack alla som uppskattade mina pajer sa det till mig.
Tack alla som inte uppskattade mina pajer och var artiga nog att låta bli att berätta det för mig.
Tack Charlie som var med trots stress med C-uppsatsen, som var moraliskt stöd till Emelie (genom att ständigt kritisera) och som okuperade en plats i köket strategiskt nära dipp och chips.
Tack tifen som hjälpte mig att göra tapenade och skära grönsaker.
Tack Charlotte som visade mig de roliga isländska serieteckningarna och förklarade att hon spelat alldeles för mycket Torchlight.
Tack Sandy som kunde nästan hela sångboken utantill, som var både feg och modig, som kom i nystruken dress och upprivna jeans och som genom sin kvinliga list lyckades få mig att jobba extra i köket.
Tack Rob som kom ihåg att lämna tillbaka mina nycklar när jag var för onykter för att påminna honom.
Tack Vala som tyckte att vi hade den bästa festen på gatan.
Tack Mary som lyste upp festen med sitt glada humör och kylde ner min kind med sitt kalla öra.
Tack Renen som var med och dansade när han inte delade World of Warcraft-anekdoter med mig.
Tack Lars som jag inte hade träffat på flera timmar, som kom med choklad och som hjälpte oss reda ut varför Jason Bourne är hur grym som helst.
Tack Nilish som förstod vikten av att samlas i köket för att bröla i kör och som såg till så att tifen fick lite frisk luft.
Tack Emelie som bjudit in alla, städat lägenheten och som framförallt dansade mest.
Tack Pinky som kom trots tvivel och som dansade och sjöng och festade och log.
Tack väggen. Du är min vän.
Tack alla som sjöng.
Tack alla som dansade.
Tack alla som festade och hade roligt.

Tack. Det hade inte varit detsamma utan er.

<3