tisdag 9 augusti 2011

The Marching Sounds of Bumblebees vol 2

Jag var på The Marching Sounds of Bumbleebees vol 2 i somras, eller Humlefestivalen som den också kallas.

Jag har inte någon direkt erfarenhet av festivaler så jag har inget att jämföra det med.


Ron förklarade att Humle är som vilken annan festival som helst. Man tältar, grillar, dricker öl och lyssnar på musik, har allmänt trevligt och slipper ta sig från campingområdet till någon spelning man betalat skitmycket för och som förmodligen kommer att göra en besviken i alla fall.

Han har rätt. Som vanligt. Det är precis så Humle är. Det är välorganiserat och vänligt och trots att det var mitt första år kändes infann sig en familjär känsla nästan omedelbart.

Ajla och jag hade en ambition om att göra en liten minidokumentär om vår resa, men efter att jag blivit uppmuntrad att dricka alkohol rätt snabbt så försvann lite av min motivation (dessutom hade jag glömt min kameraladdare). Resan, första kvällen och lite av första morgonen finns dock dokumenterade.


Under dagarna sökte vi skydd från solen under något partytält. Vissa badade, andra solade. Vi spelade brännboll (Ron slog dock bort bollen), Rugby (jag dominerade) och försökte spela lite fotboll även om det urartade i andra avarter (se filmen). På kvällarna sjöng vi allsång och grillade. Ja och öl. Vi drack en massa öl. Typ hela tiden.



Visst fanns det specifika händelser som går att peka på, som när Ron tände eld på sitt brösthår så det stod stora lågor till jubel och applåder från alla som tittade på eller när Martin, Fredrik eller Elina höll allsång med någon gitarr. Men sånna exempel blir bara just det. Exempel. Festivalen var så mycket mer än så.



Allt var planerat och det fanns en stabil grund (i form av tältplatser, partytält, grillplats, en grym musikanläggning med tillhörande musik, badplats och schysst utedass) som gjorde att vi kunde koncentrera oss på att inte koncentrera oss. Vi kunde koncentrera oss på att bara ha det helt sjukt najs.

Det var avslappnat och stundtals aspackat, glatt och precis som det borde vara. Som en fest man inte vill ska sluta och som inte gör det förrän man fått chans att äta sig ordentligt mätt.

Nu några veckor senare har festivalen vuxit i mitt minne. Den känns stor och viktig. Riktigt viktig. Och jag ser fram emot nästa års omgång.