Rodeodrottningar tvingas ta till käpphäst efter herpesepedemi

När jag vaknade visste jag varken att det finns skönhetsuttagningar för att kora rodeodrottningar eller att hästar kan få herpes. Mycket kan hända på en dag.

Det finns två stora skönhetstävlingar för rodeodrottningar i USA: Miss Rodeo USA och Miss Rodeo America. Båda kräver att deltagarna ska  "vara singlar, inte ha några barn, vara ogifta, under en viss ålder och kvinnor" och de bedöms efter "utseende, ridskicklighet, kunskap och personlighet, med ett antal underkategorier". Likheterna mellan tävlingarna och att dejta mig är skrämmande.

Det här är precis lika dumt som det ser ut.

Det finns även mindre tävlingar som riktar sig till yngre tjejer. Jag har inget emot skönhetstävlingar så länge deltagarna är där av egen vilja och på sina egna villkor. Tävlingar där man utnyttjar småtjejer eller djur som inte har något att säga till om har jag däremot svårt för.

Davis County Sheriff's Mounted Posse Junior Queen Contest i Farmington, Utah, verkar tyvärr vara just en såndär tävling jag har svårt för, så jag grät inte blod när jag fick reda på att de fått problem. Hästarna som skulle vara med i tävlingen hade nämligen drabbats av herpes vilket tvingade arrangörerna att tänka om. Flickorna fick rida runt på käpphästar istället för riktiga hästar av kött och blod.

Random thought: visst borde Carl-Jan vara rätt bra på det där?

Ni kan läsa nyheten här och även kolla på klipp från tävlingen. Om ni undrar (det gjorde jag) så smittar inte hästherpes sexuellt och kan inte smitta människor.

Det roligaste med nyheten är inte att se tjejerna rida omkring på ett sätt som för tankarna till det här Monty Python-klippet (även om det är roligt) utan hur deltagarna motiverar varför det är meningsfullt att rida på käpphäst. Föredetta drottningen Savannah Steed förklarar.

— Det ger dig erfarenhet om det skulle uppstå ett liknande problem senare i livet. Då har du redan erfarenhet av att rida på en käpphäst!

Hon har rätt. Och det känns så självklart.

Ny vecka, nya utmaningar

Äntligen måndag!

Jag vaknade av att trädet utanför mitt fönster försökte ta sig in. Jag tror det gillar mig! Ibland öppnar jag fönstret så det får chans att hälsa ordentligt.



Den här veckan skulle kunna bli precis hur bra som helst, trots att jag redan har lägenhet, linser och teve. Ikväll är det avslutning på läxhjälpen för den här terminen, imorgon Baksmällan del 2*, onsdag studentmottagning och fredag X-Men: First Class.

Och det är bara vad jag har planerat. Som alla vet sker de mest fantastiska sakerna helt oväntat.

*Är det bara jag som stör mig på att de använde IMPACT som typsnitt i trailern? Det känns lite simpelt på något vis, som att de inte pallade med att hitta ett mer speciellt typsnitt, fast om Avatar använder sig av Papyrus kanske jag inte ska klaga på uppföljaren till The Hangover.

Idag är det mors dag

I år sammanfaller mors dag med avslutningen av EPIC WEEK. Det är inte någon slump, mamma är grym och det skulle inte kunna vara en EPIC WEEK utan henne.

När jag inledde EPIC WEEK undrade mamma med falsk ödmjukhet om hon skulle kunna platsa. Jag var tvungen att sätta henne på plats och utbilda henne på samma gång.

Mamma vet inte hur man använder uttrycket "fail", men hon vill så gärna. Därför försöker hon.

— Oj, va fejligt det här blev då, kan hon säga. Vilket får mig och Stella att skruva på oss obekvämt.

Det är fail att försöka böja fail. Men tillbaka till EPIC WEEK. Min syster Maja ringde mig i morse.

— Vet du vad som skulle vara en bra avslutning på EPIC WEEK? frågade hon.
— Det är ju mors dag, svarade jag, räcker inte det som avslutning?
— Visst behöver du en teve? fortsatte hon.

Det visade sig att hon hade en tokigt bra 40-tummare som behövde någonstans att bo. Jag ringde och väckte Renen som lät måttligt road när jag berättade att han skulle få hjälpa till att bära en teve från Hornstull Skanstull till S:t Eriksplan.

Min nya teve <3

Med teve fixat känns det kanske dags att runda av EPIC WEEK. Vad har hänt?

Måndag
Såg Fotbollens sista proläterer med Tina. Filmen var så bra att jag var uppspelt i flera dagar. Pappa säger att den kommer på teve så småningom. Jag ska påminna er då. Ni måste se den!

Tisdag
Skaffade linser som gör att jag ser ut som jag känner mig. Testade L.A. Noir.

Onsdag
Gjorde klart kopplingsschemat till mitt tiosiffriga och supernördiga kombinationslås (kommer berätta mer om det här senare). 

Torsdag
Flyttade till nya lägenheten! 

Fredag
Fick chans att testa The Witcher 2, riktigt roligt. 

Lördag
Såg på Champions League-final och träffade ett härligt gäng från Värmland, de har så otroligt charmig dialekt som jag har svårt att låta bli att härma. 

Söndag
Fick en teve och dessutom: mors dag.

---

När jag och Renen burit teve, ätit och kändes oss riktigt duktiga bestämde vi oss för att ta en promenad till Hornstull. På vägen dit mötte vi en Segway-trupp. Den såg fantastiskt fånig ut. Vi blev lite avundsjuka.

På Västerbron hade någon virkat budskapet "För ett varmare Stockholm".



Renen tog sig tid att chilla lite.



Någon hade hängt upp ett hjärta och två gulliga figurer.



Och hängt upp några lås.



Jättenågra.



Utsikten från Västerbron var som den brukar. Helt magisk.



Ett perfekt sätt att runda av EPIC WEEK helt enkelt. Och mamma, grattis på mors dag förresten!

CSI: StarCraft II

Vem är anonymous? Det var en fråga som dök upp på ett StarCraft II-forum i veckan efter att en spelare som ingen visste vem det var hade gått 75-3 i matcher på laddern.

StarCraft II har ett system för att matcha spelare mot motståndare som är lika bra. anonymous hade i stort sett uteslutande spelat mot världens bästa spelare och bara förlorat tre matcher. CSI-teamet på TeamLiquid startade en undersökning. Det fanns bara två alternativ: han var antingen en korean eller en hacker.

Vem är anonymous?

Hackervinkeln var given. Anonymous är vad vissa användare från 4chan kallar sig och de skulle knappast ha något problem att hacka StarCraft II:s ladder "bara för att".

Men så började dyka upp spelare som mött anonymous och de kunde bekräfta att han spelade på riktigt, det här var ingen hacker. Spelare började samla information om anonymous för att kunna identifiera vem det skulle kunna vara. Historier berättades om människor som mött denne mystiske spelare.

— Han bygger inga tanks när han spelar mot terran, inte ens i late-game, kom en spelare fram till.
— Hur är det möjligt? Alla bygger tanks mot terran! sa någon annan.

Efter att ha fått tag på några replays från spelare som förlorat mot anonymous kunde taktiker och kontrollgrupper analyseras.

Det senare är viktigt. I StarCraft II har du möjlighet att spara kontrollgrupper med enheter eller byggnader till siffertangenterna, men det är upp till varje spelare att bestämma vilka enheter som ska hamna i vilken grupp. Efter att ha jämfört anonymous kontrollgrupper med de bästa koreanska spelarna kunde antalet misstänkta reduceras ner till tre: Bomber, MVP och MMA.

Bomber, MVP och MMA dominerar den koreanska rankingen av StarCraft II-spelare.

Här tog utredningen temporärt stopp. För att komma vidare krävdes kraftigare verktyg.

Genom att köra en replay, en reprisfil som skapas efter varje spelat match, genom ett specialbyggt program som skapar en såkallad Hotkey Map går det att jämföra spelare med större noggrannhet.

Toppspelare spelar snabbt, vissa snittar mer än 240 handlingar per minut (APM) över en hel match. Det är fyra tangentnedslag eller musklick per sekund, i snitt, i upp mot 40 minuter. Det är tokigt snabbt och det skapar mönster. En Hotkey Map är ett sätt att synliggöra dessa mönster så de går att jämföra. En Hotkey Map är unik för varje spelare på samma sätt som ett fingeravtryck eller DNA är det.

Hotkey Map för MVP, MMA och Bomber (i den ordningen).

Genom Hotkey Map-analys av Bomber, MVP, MMA kunde anonymous identitet till slut fastställas.

Så vem är anonymous? Hans namn är Jeong Jong Hyeon, men i StarCraft-världen är han mer känd som MVP. Han var den första terran-spelaren som vann GSL (Global StarCraft League), han rankas som den tredje bästa koreanska spelaren och det är endast tre spelare som spelat in mer vinstpengar.

Beviset. MVP:s och anonymous Hotkey Maps är nästan identiska.

Vad betyder det här? Vad gör en korean på de amerikanska servrarna? Antingen vill han vänja sig vid fördröjningen som den innebär att spela från Korea eller så är han nyfiken på hur amerikanerna spelar. I sommar avslutas första säsongen av North American Starleague med 50 000 dollar till vinnaren. Kanske är det det som MVP siktar på?

Utsikten från mitt fönster

Någon har som sagt planterat ett träd precis utanför mitt fönster, det gör att det känns som att jag har blommor i lägenheten, men jag slipper ha dåligt samvete för att jag kommer att döda dem.



Pappa sa att jag skulle hänga upp en såndär liten boll som fåglar äter av till vintern.

— Då kommer du aldrig att känna dig ensam, sa han med en ton som fick det att kännas tragiskt snarare än fint.

Lars hjälpte mig att flytta alla mina saker. De fick plats i hans pyttelilla bil, vilket får mig att tro att hans bil antingen är större än den verkar, eller att jag har mindre saker än jag trodde. Det är förmodligen en kombination.



Sen kom Renen förbi, konstaterade att allt såg schyst ut och att det liksom inte fanns så mycket att göra förutom att packa upp.

Nu har jag varit och handlat det absolut nödvändigaste, toalettpapper, och gått igenom vad för köksgrejer jag äger. Jag kan konstatera att jag har fler meningslösa saker än jag trodde och färre av de verkligt nödvändiga. Som om personen som är ansvarig för att torka rent luren i telefonautomater hade fått packa ner mina grejer.

Jag har:

• tre bakformar
• sex koppar
• en koka-ägg-i-micron-grej (har dock ingen micro)
• en måttsats
• en mäta-hur-mycket-pasta-man-behöver-pryl
• en ugnssäker form
• två vinglas
• två skärbrädor
• ett underlägg
• en stekspade

Jag saknar:

• Tallrikar (alla sorter, djupa, platta - jag har inget), dricksglas, bestick, stekpanna, kastrull och knivar (fast jag är rätt säker på att jag har två knivar som jag glömt packa ner bara).

Blir nog till att åka en akut-runda till IKEA och hämta upp det viktigaste i morgon. Nu ska jag försöka hitta mina sängkläder och min kudde så jag kan gå och lägga mig.

Nyinflyttad.

Möbleringen är något spartansk än så länge, men potentialen känns enorm. Har till och med ett blommande träd utanför mitt fönster som ger en väldigt blommig känsla i hela lägenheten. Och även om jag försökte vet jag inte hur jag ska kunna ha ihjäl den.

Kommer bilder lite senare.

Första intrycket: L.A. Noire

Renen har köpt L.A. Noire. Du spelar en polis i 1940-talets Los Angeles. Du har hatt. Du är cool och hela grejen hade varit helt fantastiskt om det inte vore för puckot med handkontrollen.

Första intrycket är bra. Utvecklarna har lyckats skapa någon magisk teknik för ansiktsanimering som gör att karaktärernas ansikten rör sig väldigt verklighetstroligt. Kombinera det med välskriven dialog och bra skådespelare och resultatet är ett spel där du faktiskt kan se på karaktärerna om de ljuger.



Och det behövs, för stora delar av spelet går ut på att leta fram bevis och förhöra vittnen och misstänkta, som du måste pressa på information om du misstänker att de ljuger. Problemet blir dock att eftersom just ansiktena är så verklighetstrogna så blir figurernas övrigt styltiga rörelser mer påtagliga.

Vi spelade bara någon timme, men det känns som att det finns en intressant övergripande historia mellan alla brottsutredningar. Hur kommer det sig till exempel att ens karaktär fått en tapperhetsmedalj från kriget? Och varför blir han så nojjig av att behöva använda sitt vapen om han är krigsveteran? Det är säkert frågor som kommer att besvaras innan filmen, ehh, spelet, nått sin upplösning.

Hela 40-talsstämningen känns perfekt, i den mån jag kan avgöra sånt. Miljöerna, bilarna, kostymerna, språket och inte minst soundtracket — uteslutande jazz-musik — gör att spelet känns som att spela i sin egen version av Chinatown.

Men så var det de där puckona som håller i kontrollen. Det går rätt bra för oss, så länge vi inte hamnar bakom ratten. Nu har Renen övat mer än jag — jag upptäckte rätt snabbt att jag kunde låta min partner köra bilen, Renen envisas med att köra själv — men vi har båda lyckats besudla bortsplatser med hjälp av vårdslöst körande.

Först var det Renen som krashade rakt in i en brottsplats det första han gjorde. Jag var mer subtil.

Jag till fots till brottsplatsen (som låg bara något kvarter från polisstationen), sen letade jag noggrant upp alla bevis och förhörde alla vittnet. Men när jag skulle tillbaka till stationen bestämde jag mig för att hoppa in i en polisbil som stod parkerad vid brottsplatsen. Först la jag i backen och lyckades ramma en avspärrning, sen gav jag lite för mycket gas och körde nästan över det viktigaste vittnet.

Men det tar sig och jag ser fram emot att se hur historien utvecklar sig.

Maja och pappa

Den här veckan har börjat helt awesome. Därför har jag utnämnt den till EPIC WEEK 2011. Så hur ska vi fira att det är tisdag? Jo, med en bild på min syster Maja och pappa på en strand på Kuba. Är det inte EPIC så vet jag inte vad som är det.

Bokat tid hos optikern

Jag var till två optiker igår. På det ena stället fick jag hjälp av en kvinna i 40-årsåldern, på det andra av en tjej några år yngre än jag.

Jag är tycker om när folk försöker sälja till mig så jag beter mig som att jag inte har någon aaaaaaning om någonting alls. Vad menar du med linser? Säger jag, ler och pillar mig i håret.

Det fungerar bra, oftast. I det här fallet blev den äldre kvinnan lite generad.

— Jo, du borde välja oss för att annars blir dina ögon infekterade och måste amputeras, förklarade hon när jag pressade henne på varför jag skulle välja hennes butik.

Den yngre tjejen var inte alls lika läskig. Hon var söt i sina enorma glasögon och hennes leende smittade av sig som en gäspning i tunnelbanan. Jag fiskade upp min mobil ur fickan och letade upp en bild på Niklas.

— Ser du mannen på bilden? frågade jag.
— Är det han, den där stiliga? sa hon och pekade på honom.
— Aa, Niklas, en Gud bland dödliga, svarade jag.
— Ja, jag ser honom. Vad är det med honom?
— Har du några glasögon som skulle hålla om han klev på dem?
— Ehh, det skulle vara om vi hade några i pansarglas, sa hon och funderade. Men, nej, fortsatte hon, det har vi inte. Så nej, svaret är nej.
— Synd, sa jag.

Sen kom vi överens om att vi ska ses igen idag.

Reservglasögon

Jag tappade mina glasögon i lördags och lyckades få dem söndertrampade innan jag hann rädda dem.

Söndagen var ett suddigt fumlande, men jag var på gott humör så alla jag träffade var jättevackra.



Nu är har jag fått tillbaka synen med hjälp av mina reservglasögon som jag strategiskt lagt på kontoret. Känns bra.

Promenad på söder

"Jag trodde du skulle vara längre" sa hon, märkbart besviken. "Och hårdare."

Första intryck är svåra. Jag kände mig som en rysk terrorist i en Bourne-film. Som Karl Urban. Vilket inte alls har något med verkligheten att göra. Jag råkade bara vara iklädd en svart hoodie med en jacka över. Det räcker för att jag ska känna mig som Karl Urban (på samma sätt som det räcker med en kostym för att jag ska känna mig som James Bond).

Jag kände mig som Karl Urban, fast gladare.

Hon såg inte alls ut som Karl Urban, vilket jag var tacksam för. Hon förklarade att hon jobbade med att förslava bönder, jag att jag ägnar fritiden till att hjälpa behövande barn. Det kändes som att vi hittade någon form av balans. Jag berättade mina mest pinsamma kroppsvätskehistorier och hon verkade nästan besviken över hon inte hade något att kontra med.

Det var perfekt väder. Spridda skurar varvat med skyfall. Då slipper man höra vad den andra personen säger och när det börjar ösa ner måste man springa och ta skydd under något träd eller i en port. Och då plötsligt står man sådär supernära varandra och huttrar och så tittar man varandra djupt i ögonen och så slutar det regna så man kan fortsätta promenera. Perfekt!

Vädret över Nacka, tur att jag inte bor där.

Vi gick mitt i vägen och det kom bilar som ville köra över henne. Det hade varit den perfekta ursäkten att avsluta vårt möte. Jag kunde se konversationen framför mig:

— Hur var hon?
— Sådär, jag tänkte dissa henne efter fem minuter.
— Men det gjorde du inte?
— Nej, lite awkward att dissa personer jag nyss har träffat.
— Så vad gjorde du?
— Äh, det löste sig. Hon blev överkörd av en bil efter typ 20 minuter. Då drog jag hem.
— Najs.

Men istället för att låta henne bli överkörd drog jag undan henne. Betyder det att jag gillar henne? Kanske. Men det var en rätt fin bil också, vore helt klart synd att skada den.

Katarinahissen i solen

Hon hade försökt googla mig, vilket inte är så svårt med tanke på hur ovanligt namn jag har. Jag hade inte gjort samma med henne — inte för att jag är oförmögen att göra det utan för att jag inte ville ha någon förutfattad uppfattning. Hon hade dock inte hittat bloggen, vilket jag tror säger mer om hennes googleskills än bloggens synlighet på google. Hon hade inte heller sett det här klippet från Fråga Anders & Måns, vilket var konstigt eftersom det är människor som han i klippet hon jobbar med att förslava.

Jag gjorde mitt bästa för att härma. Vet inte om det var bra nog.

Därför följer jag @ensonja på Twitter!

För att Sonja är så grym så klart! Hon bloggar också, om bröst bland annat.

Mitt namn på kurdiska och arabiska

Det är möjligt att jag blivit lurad, det de där tjejerna skrev ner på lappen kanske inte alls var mitt namn på kurdiska och arabiska. 

Jag känner samma oro när någon visar upp en tatuering med något kinesiskt tecken. De sägs alltid betyda något vackert, de där tecknen, men jag har ingen aning. För mig känns det precis lika sannolikt att de fått det kinesiska ordet för hemorrojd intatuerat på axeln.

Albert på kurdiska och arabiska, hoppas jag

Det var några tjejer på läxläsningen igår som skrev ner mitt namn. Inte för att jag bad om det, utan för att jag hade förklarat att jag de var mycket bättre på svenska än jag är på kurdiska.

Tecknet längst till vänster ska tydligen inte ha ett streck över sig, utan snarare två prickar (antar att det är precis som när man gör prickarna över a och o till streck när man skriver slarvigt på svenska) vilket gör att det ser ut som en jätteglad smiley.

Den ena tjejen behövde hjälp att svara på frågor om en text om andra världskriget, hon hade strukit under alla ord som hon varit tvungen att slå upp. Det var minst vart fjärde. En del ord var lite luriga att förklara.

— Vad betyder spion?
— Ja, alltså, vet du vem James Bond är?
— Nej.
— Ehh, okej. Spion är en person som åker snor hemlig information från någon.

— Vad betyder lockbete?

— Om du har en musfälla så lägger du lite ost i den. Du vill lura musen att ta osten så att fällen smäller igen och fångar musen.

— Ja?

— Osten kallas för ett lockbete. Det är det du använder för att lura någon att gå i din fälla.

En annan tjej behövde hjälp med samhällskunskap och hade fått ekonomifrågor att svara på. En handlade om marknadsekonomi vs planekonomi och hade en svår följdfråga som undrade vilket det ultimata ekonomiska systemet är. Jag fick låna hennes dator och skrev ner svaren medan hon dikterade. Mina 70 ord per minut gjorde eleverna mycket imponerade.

Den roligaste uppgiften var en kille som behövde hjälp med vem det var som sagt vad. Det var en lista med citat av typen: "One small step for man, a giant leap for mankind", "May the force be with you" och "Ask not what your country can do for you, but what you can do for your country." Uppgiften blev dock trivial när han visade mig att det fanns en lista på namn och tillfälle som citaten kom ifrån. Då var det bara att matcha ihop.

Jag tycker att det är roligt att hjälpa eleverna i Tensta. Det känns som att jag gör skillnad och att bli kallad för geni någon gång ibland är ett bra botemedel mot min överdrivna ödmjukhet.

Namnbyte

Hur tänkte han där? Påminner om ett skämt pappa brukar dra om killen som går och vill få sitt namn bytt.

— Det går inte om det inte är väldigt speciella omständigheter. Vad heter ni?
— Jag heter Johan Hitler.
— Ja, då förstår jag verkligen att ni vill byta namn. Vad vill ni heta istället?
— Anders Hitler.

Inte för att det är något fel på namnet Fredrik.

Renderar

Jag sitter och renderar film på jobbet. Den har hunnit till bildruta 8 159 av 25 523 och det är lite drygt 3,5 timmar tills den påstår att det ska vara klart.

Det kommer en ny version av Final Cut Pro, programmet jag använder för att klippa film, i sommar och den ska tydligen ha en funktion som gör att det går att rendera i bakgrunden. Den är också bättre på att utnyttja processorer med fler kärnor. Båda de här sakerna använder jag som argument för att företaget ska uppgradera min utrustning i sommar.

Men det känns kanske inte helt ärligt. Visst hade det varit bra att slippa vänta hela tiden, att kunna fortsätta arbeta medan datorn kämpar på i bakgrunden, men ibland är det rätt skönt att få någon minuts paus för en rendering (och de här superrenderingarna som jag håller på med nu sker rätt sällan).

xkcd: compiling

De här ofrivilliga pauserna uppstår inte bara för oss som redigerar film. Programmerare har kunnat använda kompileringen, när koden man skrivit ska översättas så det blir läsligt för en dator i stället för en människa, som en ursäkt för att inte jobba. Och jag tror att pauserna behövs.

Avid, ett konkurrerande videoredigeringsprogram, har tydligen redan möjligheten att rendera i bakgrunden. Och reaktionerna till den nya funktionen var inte odelat positiva. Det kan vara skönt med de där pauserna, speciellt om man jobbar så intensivt att det känns svårt att motivera att ta några andra pauser än de absolut nödvändigaste.

Å andra sidan vore det rätt skönt att få välja själv. Att slippa ha använda ett program med en inbyggd mat-och-sov-klocka och själv få ta ansvar för min raster. Fast med tanke på hur dålig jag är på just det kanske jag mår bättre med den här förlegade tekniken.

Man vet att man är populär

När man kollar in Spotifys mest spelade låtar i Sverige och upptäcker att man har en låt på plats 11.

Och med "man" menar jag Basehunter, som jag ständigt tycks underskatta. Jag trodde han skulle försvinna efter någon vecka, men nu har det gått flera år. Att Maggio intagit plats 1, 2, 5, 7, 9, 10, 13, 15, 16, 18 och 21 är nästan lika otippat (men välförtjänt).

Carlsberg don't do hats

Modell: Sadie. Hatt: Carlsberg.Foto: Albert.

Ölhäng i Vitabergsparken i perfekt eftermiddagssol och trevligt sällskap. Marta envisades med att gäspa varje gång jag började prata, Blondie med att gräva en grop bakom Niklas rygg. Emil och Sofia roade sig med en Gilla-stämpel som fick alla att känna sig omtyckta.

Skulle platsa i Deliverance

Barn alltså. Vad de kan åstadkomma om de slipper titta på teve. I beskrivningen till klippet ber de (8, 12 och 13 år gamla) om ursäkt för att de inte ler.

We're HAPPY PEOPLE :-) We just learned the song and are playing fast and concentrating. We'll post another with BIG SMILES. :-)

De verkar också ha en uppstoppad räv och en Millenium Falcon-modell. Vet inte vad man kan dra för slutsats från det.

Skandiabankens lilla problem

Lars sammanfattar situationen:

Även de stora kan ha strul på hemsidan
Deras IP-telefoni ligger också nere
De har INGA kontor
Deras ENDA kontakt med omvärlden är två telenummer och ett fejjankonto
LOL

Plötsligt känner jag mig lite mindre stressad.

Vikten av att kyssa tillbaka

"Okej" sa hon "men då kan du ju kyssa mig så får du se själv hur det känns."

Hon var upprörd efter att jag knappt reagerat när hon berättat hur jobbigt det var att kyssa någon som inte kysste tillbaka. Hennes förslag kändes naivt. Jag ville kyssa henne, verkligen, jag ville verkligen kyssa henne, men jag var rätt säker på att den känslan inte var ömsesidig, egentligen.

Nej, det här var en utmaning och hon tänkte inte på konsekvenserna.

"Hur menar du?" undrade jag, fortfarande osäker på om jag hade förstått rätt. "Vill du att jag ska kyssa dig på munnen?"

"Ja" svarade hon.

"Men, varför?" försökte jag.

"Du fattar inte. Jag ska visa hur det känns att kyssa någon som inte kysser tillbaka."

Hon stod otåligt och väntade. Jag tog två steg mot henne och vi var plötsligt väldigt nära. Jag tittade ner i golvet. Tvekade.

"Är du säker?" sa jag och lyfte blicken "Jag menar med tanke på—"

"Sluta fåna dig! Kyss mig bara!" avbröt hon mig.

Allt gick snabbt. Mina händer tog ett vänligt men bestämt tag om hennes nacke, mina fingrar gled genom hennes hår. Jag vred mitt huvud lite på sidan och böjde mig fram för att kyssa henne.

Hon hade tydligen någon poäng hon ville bevisa, att det var helt värdelöst att kyssa någon som inte kysste tillbaka, eller något i den stilen, men så fort mina läppar rörde hennes kände jag hur hon darrade till. Hon försökte behålla lugnet. Hon försökte låta bli att reagera. Hon kämpade. Hon kämpade så att hon nästan sprack, men det räckte inte.

Hon släppte efter. Hennes läppar rörde sig en aning och jag kysste tillbaka. Mina fingrar masserade hennes nacke, hennes läppar svarade mina. Kyssen växte. Hennes läppar underbart mjuka. Jag kysste intensivare och hon svarade igen.

Den var nog inte så lång egentligen, den där kyssen, men det var som att den existerade på en plats där tid inte fanns. Den var oändlig och ett ögonblick på samma gång. Fantastiskt och magisk.

Hennes hjärna återfick kontakt med sin kropp som skrek efter mer. Efter en dragkamp mellan förnuft och känsla lyckades hon så ta sig ur kyssen. Hon stapplade baklänges. Hennes blick förvirrad, hennes fingrar trevande över munnen efter ett svar.

"Hur…?" försökte hon få fram "Hur… gick det här till?"

"Det var du som—" började jag, men avbröt mig när jag såg hur hennes ögon fylldes av tårar.

"Jag… jag vet att det är mitt fel. Hur… hur kunde jag låta det ske?" muttrade hon.

"Du kanske ville?" önskade jag.

"Nej!" högg hon tillbaka "Eller, njae, jag... jag tror inte det i alla fall."

Hon tittade på mig, som om hon letade efter ett svar i mina ögon. Ett svar eller kanske en förklaring. Hon torkade tårarna från kinden med baksidan av handen, snörvlade och log. Bara lite, så det knappt gick att upptäcka, men jag såg. Hon log.

Då vaknade jag.