onsdag 25 maj 2011

Första intrycket: L.A. Noire

Renen har köpt L.A. Noire. Du spelar en polis i 1940-talets Los Angeles. Du har hatt. Du är cool och hela grejen hade varit helt fantastiskt om det inte vore för puckot med handkontrollen.

Första intrycket är bra. Utvecklarna har lyckats skapa någon magisk teknik för ansiktsanimering som gör att karaktärernas ansikten rör sig väldigt verklighetstroligt. Kombinera det med välskriven dialog och bra skådespelare och resultatet är ett spel där du faktiskt kan se på karaktärerna om de ljuger.



Och det behövs, för stora delar av spelet går ut på att leta fram bevis och förhöra vittnen och misstänkta, som du måste pressa på information om du misstänker att de ljuger. Problemet blir dock att eftersom just ansiktena är så verklighetstrogna så blir figurernas övrigt styltiga rörelser mer påtagliga.

Vi spelade bara någon timme, men det känns som att det finns en intressant övergripande historia mellan alla brottsutredningar. Hur kommer det sig till exempel att ens karaktär fått en tapperhetsmedalj från kriget? Och varför blir han så nojjig av att behöva använda sitt vapen om han är krigsveteran? Det är säkert frågor som kommer att besvaras innan filmen, ehh, spelet, nått sin upplösning.

Hela 40-talsstämningen känns perfekt, i den mån jag kan avgöra sånt. Miljöerna, bilarna, kostymerna, språket och inte minst soundtracket — uteslutande jazz-musik — gör att spelet känns som att spela i sin egen version av Chinatown.

Men så var det de där puckona som håller i kontrollen. Det går rätt bra för oss, så länge vi inte hamnar bakom ratten. Nu har Renen övat mer än jag — jag upptäckte rätt snabbt att jag kunde låta min partner köra bilen, Renen envisas med att köra själv — men vi har båda lyckats besudla bortsplatser med hjälp av vårdslöst körande.

Först var det Renen som krashade rakt in i en brottsplats det första han gjorde. Jag var mer subtil.

Jag till fots till brottsplatsen (som låg bara något kvarter från polisstationen), sen letade jag noggrant upp alla bevis och förhörde alla vittnet. Men när jag skulle tillbaka till stationen bestämde jag mig för att hoppa in i en polisbil som stod parkerad vid brottsplatsen. Först la jag i backen och lyckades ramma en avspärrning, sen gav jag lite för mycket gas och körde nästan över det viktigaste vittnet.

Men det tar sig och jag ser fram emot att se hur historien utvecklar sig.