Topploppet 2011, eller: Att springa med svarta tights.

Den 2 oktober 2011 överlevde jag Topploppet. Det är en löptävling där man tar på sig ett par svarta tights och springer ett (5 km) eller två (10 km) varv runt högsäkerhetsstaket till Victoria och Daniels slott i Hagaparken.

Jag hade anmält mig till distansen på 5 km. Jag har aldrig sprungit så långt tidigare. Alla gånger jag har övningssprungit utomhus har jag (1) tyckt att det gått för långsamt, (2) höjt tempot, (3) dött efter typ 800 meter, (4) gått hela resten av rundan.

Hybris följt av fall är så typiskt mig.

Svarta tights i Hagaparken.

När jag kom till Hagaparken insåg jag att jag missat klädkoden. Nästan alla hade svarta tights. Jag var klädd i mina stora gula badbyxor. Jag mötte upp Lars och Sandra som också skulle med och springa och la upp en plan att hålla Lars tempo genom loppet för att inte klappa ihop efter 800 meter.

Löpträning i gula badbyxor på Algonquins

hotellgym i New York, juli 2010. 

Startskottet gick och vi föstes fram i en homogen massa av svarta tights.

Det gick inte särskilt snabbt men Lars är liten och flink och jag var tvungen att anstränga mig för att hålla rygg när han smet igenom folkklungan. Det kändes jättetungt att springa och jag var nära att ge upp efter en, två, två-och-en-halv och tre kilometer. Jag hade bestämt mig för att vinna över Lars så jag kämpade vidare.

Efter 3 500 meter kom jag ikapp en lång tjej med kort-korta shorts, ben som gick upp till naveln och framförallt utan svarta tights. Med hennes shorts i blickfånget kändes kroppen lättare. Vid 4 000 meter fick var ikapp Lars och han förklarade att vi höll ett helt okej tempo.

Tvåhundra meter senare påstod han att det var 500 meter kvar och då höjde jag hastigheten. Jag sprang så fort min kropp kunde bära mig. Jag drog ifrån och lyckades få ett 20 sekunders försprång när jag passerade mållinjen på 24m 22s.

Jag hade fyra mål när jag kom till tävlingen.

(1) Överleva.
(2) Orka springa hela vägen.
(3) Springa snabbare 25 minuter.
(4) Slå Lars.

Jag lyckades med alla. Nu funderar jag på vad nästa mål ska bli. Å ena sidan hade jag velat klara av att springa 5 km på 20 minuter eller 3 km på 10 minuter. Men det är ju såååååå trååååååkigt att springa och när jag springer själv får jag inte springa igenom några partytält där det dansas till Y.M.C.A (jo, precis så var det på Topploppet).

Vi får se.

Skandiabankens lilla problem

Lars sammanfattar situationen:

Även de stora kan ha strul på hemsidan
Deras IP-telefoni ligger också nere
De har INGA kontor
Deras ENDA kontakt med omvärlden är två telenummer och ett fejjankonto
LOL

Plötsligt känner jag mig lite mindre stressad.

Helvetesröret

"Det där blir man ju i alla fall inte kissnödig av" säger Lars och det är först då jag inser att ljudet av rinnande vatten inte kommer ifrån att han sitter och dricker.

Vi har kontor på översta våningen och avrinningen från taket går genom ett rör som passerar precis över Lars skrivbord. För drygt 40 minuter sen började det rinna vatten genom röret och det vore egentligen ett rätt trevligt ljud, om inte för dess vätskedrivande effekt.

Som det är nu leder porlandet till kronisk kissnödighet, vilket i och för sig tydligen ska göra att man fattar bättre långsiktiga beslut, men ändå är irriterande.

Lars teori, som jag är en anhängare av, är att det soliga vädret fått en ispropp att lossna och vattnet att forsa. Nu sitter vi och hoppas att det ska sluta rinna snart (och att det ska bli ledigt på toaletten).

Besök på Mickel Räv i Hökarängen

Det första vi frågade oss var "hur hamnade vi här?" När vi försökte följa våra fotsteg tillbaka insåg vi att det varit oundvikligt. Det fanns bara ett ställe vi hade kunnat hamna: där vi var, på Mickel Räv i Hökarängen.

Jag och Lars var på väg ifrån båtmässan på jakt efter mat. Jag såg en skylt mot Nynäshamn och trafikljus som lyste klargrönt. "Åk ditåt!" sa jag och så hade vi satt ut vår kurs.

Vi visste inte vart vi ville åka, inte vad vi ville äta, bara att vi skulle försöka undvika att hamna på MacDonald's. Vi behövde åka tillbaka till kontoret så en färdriktning åt Haninge-hållet var nödvändig, i övrigt använde vi en klassisk limousin-chaufförs-algoritm för att avgöra vart vi skulle åka.

Alla som jobbat som chaufför/livvakt vet att du aldrig får stanna bilen — gör du det utsätter du dina passagerare för fara — så det är viktigt att hela tiden välja en rutt så du kan fortsätta åka. Det var precis vad vi gjorde. "Åk dit, det är grönt!" följt av "Åk dit, det är grönt!" gjorde att vi (på rekordtid) lyckades ta oss från Älvsjö till Hökarängen och innan vi viste ordet av det hade vi parkerat framför Mickel Räv.



Jag var osäker på om det var öppet, men Lars var övertygad om att han skymtat någon röra sig vid en av JackVegas-maskinerna inne på krogen. Hade vår algoritm fört oss till Mickel Räv var det säkert meningen att vi skulle äta där och även om det kändes som en chansning så var det ju i alla fall inget MacDonalds.



Inne på krogen möttes vi av en femti-femti-blandning av glada öldrickare och middagsgäster. Det kändes precis som man önskar att ett lokalt hak ska kännas, varmt och välkomnande, och av någon anledning förde det mina tankar till Shaun of the Dead.



Det jag tror att jag försöker säga är att Mickel Räv kändes som ett rätt bra ställe att barrikadera in sig på när innevånarna i Hökarängen drabbats av ett dödligt virus och förvandlats till hjärnätande zombies. Så mysigt var det!



Jag och Lars fick ett bord och varsin meny. Jag har alltid lika svårt att veta vad jag ska välja när jag besöker ett matställe för första gången. Vi försökte hitta någon rätt som hade kunnat vara krogens specialitet.



Lars hittade en pizza som hette "Husets special".



Och jag hittade en pizza som hette "Mickel".

Vår metod kändes värdelös. En av de där två pizzorna borde ju vara krogens verkliga stjärnpizza, men vilken? Ingredienserna gjorde inte valet enklare heller — hur är det meningen att vi ska kunna välja mellan bacon och bearnaisesås? — så vi gjorde det enda vi kunde. Beställde en av varje.

Efter att ha skurit och jonglerat med pizzorna på ett sätt som gjort Hanibal Lector avundsjuk var pizzorna äntligen klara att ätas.



Och de hade riktiga burkchampinjoner! Mycket gott.

Nu tog det jag skulle göra igår 10 timmar längre tid än jag hade räknat med (ett program jag jobbade i hängde sig samtidigt som jag sparade mitt dokument, vilket gjorde sparfilen korrupt så jag var tvungen att gå tillbaka till en ändre version och sen fortsatte det på det viset) så jag hade inte riktigt så mycket tid över. Jag får förhoppningsvis lite lugnare i morgon.

Besök i studion

Igår hade jag och Lars besök i studion vi har byggt.

Normalt är det bara roligt. Men igår blev det lite problematiskt. Vi har en gräns. En skogräns som inte ska överträdas. Jag stod oroligt och såg på när vår besökare liksom nafsade med skon på fel sida skogränsen. Skulle han respektera skogränsen eller skulle han kliva över?

Så plötsligt hände det. Han tog ett steg över gränsen. Den smutsiga uteskon mot vårt fina vita studiogolv. Jag rös men tänkte att han kanske skulle inse sitt misstag och kliva tillbaka.

Mina förhoppningar var förgäves. Han tog ett steg till och ytterligare ett. Så plötsligt stod han där. Mitt på studiogolvet, på fel sida skogränsen, med sina mutsiga uteskor.

Lars var upptagen med att koppla och svara på frågor och jag hade svårt att få vår besökares uppmärksamhet. Jag bara stod där och såg på. Jag bara stod där och lät det ske.

Det kändes som att han hånade oss. Som att vår besökare besudlade vårt studiogolv bara för att få en reaktion. En klassisk mobbare. Och hur hanterade vi situationen? Vad gjorde vi?

Ingenting. Nada.

Min kollega Lars

Jag har en kollega som heter Lars. Han är bra på många saker, till exempel att hitta på nya sätt att sitta i sin kontorsstol.

Lars brukar klaga på att hans stol är hal och gör att han glider av. Han har rätt. Lars stol är hal och gör att han glider av.

Lars i sin kontorsstol.

Min stol är inte lika hal, men jag glider av i alla fall. Det är nog för att jag har ännu sämre hållning när jag sitter i min stol än vad Lars har när han sitter i sin. Men det har jag inte tagit några bilder av.

Poppa popcorn: försök 1

Nu har jag försökt poppa popcorn på induktionsspis.

Jag hällde i en näve popcorn och lite matolja i en kastrull och satte effekten på induktionsspisen på 2 000 watt. Sen skakade jag om så gott jag kunde och hoppades på det bästa.

Observerade fenomen:

• Rökfyllt kök
• Stor brännfläck på bordet OCH på ett underlägg
• Två unduktionsspisar överhettade
• Hälften av popcornen brända

Förslag till förbättringar:

• Mer olja? - "Det ska täcka popcornen" föreslog en kollega
• Lägre temperatur? - "Halvvärme, annars bränns det"
• Bättre koll på var jag kan ställa ifrån mig en varm kastrull?
• Vädra?

Andra funderingar:

• Skönt med micropop.
• Lock är en bra uppfinning.
• Rätt trevligt ljud ändå.

Lars livekommenterade händelsen på chatten.

"HAR NI SPELAT IN EN TIMME MATERIAL?!"

Jag och Lars spelade in över en timme filmmaterial i studion igår. Kollegorna undrade hur det var möjligt.

Nu har jag gått igenom en del av materialet och kommit fram till att det mesta var skitsnack där kameran lika gärna hade kunnat vara avstängd. Å andra sidan var det en övning i att vara så naturlig som möjligt framför kameran, så att skitsnacka behövdes nog.

I klippet här pratar vi om vad vi borde ha för vatten i studion. Saltvattenglaset som vi mätte ledningsförmågan i i förra veckan är fortfarande inte bortstädat och alla som kommer in i studion undrar vad vi har i glaset.

Om jag får kommentera klippet, och det är klart att jag får, för det är ju min blogg, så vill jag säga att jag gillar min "blubb-blubb-blubb"-beskrivning av en Water Cooler. Ibland räcker det med att härma ljudet för att Lars ska förstå vad jag pratar om.

Hälsning på kretskortet

"Man blir bara glad när de gör så här" säger Lars. Han har precis skruvat isär en pryl vi har på jobbet och blottat kretskortet.

Jag blir också glad. Jag ska ha en trevlig dag, det har jag bestämt mig för. Det där ansiktet gör mig dock liiiiiiite orolig. Är utropet ironiskt? Typ "Lycka till med att koppla in något i mig ;)".

Jag funderar på vad jag skulle skriva för meddelande om jag gjorde ett eget kretskort. Lite som de där inplastade meddelandena man lämnade i vattenbehållaren i toalettstolen. Jag har hjärnsläpp så jag kan inte komma på vad det heter, men den där delen som spolknappen sitter på, där vattnet som man ska spola med samlas upp.

Det går ju att lyfta på locket till den där vattenbehållaren på rätt många toalettmodeller. Det kanske bara är jag som lämnar meddelanden där, men jag gör det mest för att jag önskar att jag en gång när jag öppnar locket hittar ett eget hemligt meddelande. Det skulle vara hur coolt som helst.

Jag borde göra mer sånt.

[Sova hos Lars] Jag väljer glädje…

Lars frågade om jag ville sova hos honom. Javisst, tänkte jag.

Han har en luftmadrass med en elektrisk pump som låter som en dammsugare i en torktumlare. Jag somnar medan luftmadrassen sakta töms på luft. Jag bottnar för att jag ligger olämpligt. Gör mitt bästa för att ändra ställning så att jag ska täcka så stor area som möjligt.

Vaknar av att jag ligger på golvet i alla fall. Uppdaterar min facebook:

Tar täckte och kudde och börjar röra mig mot soffan. "Vill du sova här?" frågar Lars. "Vi kan sova skavfötters."

Lars har nyligen köpt en ny 160 cm säng. Jag vill inte vara i vägen så jag lägger mig på kanten. Jag rör mig inte så mycket när jag sover så det är inget problem. Efter att ha legat direkt på golvet känns sängen fantastiskt skön. Uppdaterar min facebook:

Jag somnar nästan direkt och drömmer en bisarr dröm där Lars sparkar mig i ansiktet. Väcks av mobillarmet.

"Har du sovit gott?" undrar Lars. Det har jag.

"Jag tror att jag råkade sparka dig i ansiktet i natt" fortsätter han "jag trodde det var väggen jag sparkade mot, men så flyttade sig väggen."

Så då var det ingen dröm ändå. Jag väljer glädje.

Att fotografera en katt

Jag sover över hos Lars och Saba. Saba är en perser som bor hos Lars. Han ger Saba mat, kammar henne och tar hand om hennes bajs. I utbyte får han klappa henne lite då och då.

Det första Saba gjorde när jag satte mig i Lars soffa var att hoppa upp i mitt knä och nysa mig på handen. Jag blev förvånad, dels för att hon oftast är blyg och därför brukar gömma sig under någon möbel när jag är på besök, men också för att jag aldrig sett en katt nysa tidigare.

Jag tog fram kameran och försökte fånga henne på bild. Det var inte så lätt.

Lars säger att Saba är en svartkropp och därför omöjlig att fotografera. Att hon är kameraskygg och bor i en lägenhet som är sparsamt belyst gör inte saken lättare. På bilden ovan har jag dragit upp ljusstyrkan så att du nästan kan ana nosen, hon var alldeles svart från början.

Och så var det det här med katters fria vilja. Oavsett hur mycket jag kravlar omkring på golvet i jakt på en perfekt bild så känns det inte som att det är min förtjänst. Saba är en diva som själv bestämmer när hon låter sig fotograferas.

Efter flera minuters katt-och-råtta-lek, eller ja, det var snarare en kamera-kille-och-katt-lek som gick ut på att jag kröp runt på alla fyra och försökte hitta en vinkel där Saba inte bara var en svart pälsboll, så hände något. Saba slutade diva sig, gick och ställde sig mitt på golvet och poserade för bilden ovan. Visst är hon söt!

Men när jag ville ta en bild till hade hon hunnit bli otålig och bestämde sig därför för att fotosessionen var över för den här gången. Nu ligger hon på Lars laptop och njuter av värmen. Där verkar hon trivas rätt bra. Men så har hon gjort sig förtjänt av vila. Hon har ju modellat så fint.