Det är framförallt två saker som gör Washington DC specielt just nu: värmen och mängden scouter. På hotellet är ingetdera något direkt problem. Stella sitter i fönstret (för att hålla sig varm) och jag ligger på sängen och bloggar.
På tal om att blogga blir det ganska mycket kö till pappas lilla dator. "Ska bara..." hörs titt som tätt, ofta följt av "...kolla min facebook" eller något på samma tema. Det kanske är typiskt vår familj, vad vet jag, eller kanske tidstypiskt. Oavsett är det trevligt, vi samlas kring datorn som vore den en lägereld och delar med oss av våra historier till vänner över hela jorden.
Men ute är det som sagt varmt, tokigt varmt. På bilden nedanför den här texten försöker jag och Stella se oberörda ut utanför hotellet. Jag har precis druckit två stora glas lemonad. Sweet sweet lemonade!
Tanken var att vi skulle promenera ner till vita huset, men vi insåg snabbt att vi inte skulle klara av att gå ner dit, en sträcka på cirka en och en halv kilometer, utan att stanna för en vätskepaus. Vi hittade ett McDonalds (vilket var mycket svårare i Washington än i New York) där jag och Stella beställde varsin BigMac.
Både hamburgaren och pommesfrittesen överträffade allt av vad jag har ätit på McDonalds i Sverige och det faktum de, utöver ketchupautomaten, även hade automater för senap, barbeque- och sötsursås gjorde bara besöket bättre.
Efter att ha lyckats missa vita huset på väg söderut lyckades vi ta oss till baksidan av huset. Där tog vi en bild med usikt över Washington Monument (världens största fallossymbol?) innan vi vände oss om och tog en bild framför baksidan av vita huset.
Sa jag att det var tokigt varmt? Vi besämde oss för att runda vita huset på östra sidan för att kunna knäppa lite bilder från framsidan. Det var scouter överallt.
Vi undrade varför. Vi hade sett en massa scouter redan på tågstationen, men runt vita huset var det helt knäppt mycket scouter. Lite googlande här på hotellet avslöjar att det är 10 000 scouter (vilket får mig att tänka på en hassansketch) som ska fira 100-årsjubiléum med en stor parad imorgon. Kanske kommer Obama dit och håller tal?
Så tog vi bilden framför vita huset, i den otroliga värmen - det kanske syns? - och funderade på huruvida det är vi som var utestängda från Obama eller om det är Obama som är instängd. Det senare alternativet tyckte vi kändes mest troligt.
På vägen hem fick vi syn på en polisbil som hade parkerat över ett övergångsställe. I ett okaraktäristiskt exempel på självbehärskning undvek jag att göra en Lars och sa inget till poliserna.
På tal om att blogga blir det ganska mycket kö till pappas lilla dator. "Ska bara..." hörs titt som tätt, ofta följt av "...kolla min facebook" eller något på samma tema. Det kanske är typiskt vår familj, vad vet jag, eller kanske tidstypiskt. Oavsett är det trevligt, vi samlas kring datorn som vore den en lägereld och delar med oss av våra historier till vänner över hela jorden.
Men ute är det som sagt varmt, tokigt varmt. På bilden nedanför den här texten försöker jag och Stella se oberörda ut utanför hotellet. Jag har precis druckit två stora glas lemonad. Sweet sweet lemonade!
Både hamburgaren och pommesfrittesen överträffade allt av vad jag har ätit på McDonalds i Sverige och det faktum de, utöver ketchupautomaten, även hade automater för senap, barbeque- och sötsursås gjorde bara besöket bättre.
Sa jag att det var tokigt varmt? Vi besämde oss för att runda vita huset på östra sidan för att kunna knäppa lite bilder från framsidan. Det var scouter överallt.
Vi undrade varför. Vi hade sett en massa scouter redan på tågstationen, men runt vita huset var det helt knäppt mycket scouter. Lite googlande här på hotellet avslöjar att det är 10 000 scouter (vilket får mig att tänka på en hassansketch) som ska fira 100-årsjubiléum med en stor parad imorgon. Kanske kommer Obama dit och håller tal?
Så tog vi bilden framför vita huset, i den otroliga värmen - det kanske syns? - och funderade på huruvida det är vi som var utestängda från Obama eller om det är Obama som är instängd. Det senare alternativet tyckte vi kändes mest troligt.
På vägen hem fick vi syn på en polisbil som hade parkerat över ett övergångsställe. I ett okaraktäristiskt exempel på självbehärskning undvek jag att göra en Lars och sa inget till poliserna.
