Ett glas mjölk, tack

Visst var det bra drag på festen, men det intressanta hände utanför fönstret. 

En tjej, förmodligen i min ålder, stod på en sten. Solen höll på att gå ner. Hon var sådär snyggt solbrun, perfekt kropp, endast iklädd ett par trosor och en lätt uppriven topp. Hennes långa hår sträckte sig ner över skulderbladen när hon lutade huvudet bakåt och öppnade munnen.

Hon såg ut som att hon väntade på att himlen skulle öppna sig, redo att ta emot regnet i sin mun, men det fanns inte ett enda moln på himlen. Hon smekte magen med sina händer, lät de leka upp längs sidorna på kroppen, över revorna på toppen.

Hon tog ett fast grepp om sina bröst. Fortfarande med huvudet bakåtlutat klämde hon till och en stråle mjölk sprutade upp ur munnen på henne. Högt, över en meter. ”Vad håller hon på med?” tänkte jag.

”Oh, nej. Nu kommer barnet!” hörde jag brevid mig från någon som också tittade genom fönstret. Och ja, ett barn, fyra, kanske fem år gammalt, hade letat sig in på gården. Barnet hade en vattenpistol. En såndär stor vattenpistol som man måste pumpa upp tryck i. Efter barnet kom två stora katter.

”Det här kommer inte att sluta bra” sa personen bredvid mig.

Katterna cirkulerade kring tjejen på stenen. Hotfulla. Barnet skjöt vatten. När det träffade tjejen slutade hon spruta mjölk ur munnen. Hon vände sig och tittade på katterna och plötsligt, rakt framför ögonen på mig, förvandlades hon till en katt.

De två andra katterna såg rasande ut. Den ena hoppade mot flickan och slagsmålet var ett faktum. Jag hatar ljudet av katter som slåss. Det låter så brutalt, så läskigt. Att se det är ännu värre. Klor och tänder överallt. Tjejen kämpade tappert. Den andra katten betraktade striden på avstånd.

Tjejen bet tag i tassen på katten. Hon bet och slet. Slet och bet. Sen släppte hon. Hennes mun och morrhår blodröda. Spottade ut kattens klor. Sen bet hon tag i den andra tassen och gjorde samma sak med den. Katten kunde knappt sätta ner framtassarna. Den gjorde sitt bästa för att halta bort.

Nu klev den andra katten fram. Den var lite större. Mycket starkare. Det var aldrig jämnt. Tjejen försökte allt, inget fungerade. Hon kunde inte fly. Inte klösa. Inte bitas. Hon blev tröttare och tröttare. Fick ett slag över nosen. Tappade balansen. En hopplös strid. Hemskt att se.

Jag insåg snabbt två saker. Tjejen skulle förlora och den andra katten skulle aldrig sluta. Vad skulle jag göra? Jag skulle aldrig hinna ner till gården för att rädda tjejen innan det var för sent. Inte för att jag ens tänkte så, nej, stod som förtrollad vid fönsterrutan och betraktade det oundvikliga.

Hon slets i stycken till slut, tjejen som var förvandlad till en katt, tjejen som sprutat mjölk genom munnen, den solbruna tjejen med den perfekta kroppen. Jag förstod aldrig varför. Eller varför de andra som tittat ut genom fönstret med mig inte alls verkade tycka att situationen var upprörande eller ens märklig.

När det var över sa ingen något till varandra. Vi bara vände oss om och försvann i minglet på festen. Som om inget hade hänt. Eller som att det händer på varje fest. Vad vet jag? Jag kanske borde gå ut mer.