I guess this is goodbye

Det här är min hållplats. Här ska jag kliva av. Resan har varit trevlig, konversationen givande och jag ångrar ingenting. Men här måste det ta slut.

Det var slumpen som förde oss samman. Slumpen som gjorde att vi fick platser i samma kupé. Jag hade ingen aning om vem jag skulle träffa när jag klev på tåget och så här i efterhand har jag svårt att föreställa mig att jag skulle kunnat hamna med något bättre sällskap.

Vi är inte så olika, du och jag. Vi försöker båda hitta vår plats i livet. Hitta vårt sammanhang. Vår chans att växa, att blomma ut, att uppfylla våra drömmar och bli allt det vi kan bli.

Jag vet att du kommer att lyckas. Jag ser det i din blick. Den är sökande, nyfiken och intensiv. Du är inte rädd för att prova nya saker. Och så är du stark. Mycket starkare än du tror.

Vårt samtal hade en vacker melodi. Artigt trevande till en början. Vart är du på väg? Var har du varit? Sådana saker. Vanliga saker. Oftast är inte svaren så intressanta, men de är ofarliga och de skapar en grund, något gemensamt att bygga vidare på.

Visst hettade det till några gånger. Dina ögon blixtrade till när vi började prata om ämnen som du verkligen brinner för. Andra gånger blev det tyst. Landskapet susade förbi utanför fönstret utan att vi sa ett ord till varandra. Men det var ingen fara.

Det är få människor jag uppskattar att dela en tystnad med på det sätt som vi delat tystnader. Det var skönt att inte känna mig tvingad att hålla igång konversationen.

Att bara sitta tyst kan vara en mycket intensivare upplevelse än att prata. Det går att lägga märke till små detaljer, som hur plasten på din mobil är nött eller hur du satt upp ditt hår med en penna eller hur du andas. Hur du ser ut när du andas, när du tar ett andetag och låter luften fylla dina lungor. Alla andas på olika sätt och det är fantastiskt att bara sitta och betrakta dig när du andas. Att härma, dra ett andetag samtidigt som du, ett djupt andetag, och känna hur det känns att andas som du.

Vi hade roligt. Riktigt roligt. I en annan tid, i ett annat liv, ett annat sammanhang hade vi kanske blivit bästa vänner. Eller något ännu större. Det är svårt att säga, men det känns som det. Vi har något speciellt. Du har något speciellt. Det där lilla extra som är så svårt att sätta fingret på, som känns nere i magen, som man bara vet men som är så svårt att förklara.

Jag kan inte göra annat än tacka. Du har gjort att resan gått mycket snabbare än jag trodde var möjligt. Ditt sällskap har gjort en transportsträcka till ett äventyr och ett minne för livet. Jag räknar inte med att våra vägar någonsin kommer att korsas i framtiden, men gör de det skulle jag bli glad. Riktigt, riktigt glad.

På återseende.