Släktträff på Björknäs

Jag är nere i Skåne, delvis för att träffa släkten och delvis som basläger inför min, pappas och Stellas resa till New York imorgon. Jag insåg precis att New York och Shanghai ligger precis 12 timmar ifrån varandra tidsmässigt, men det var egentligen inte det jag ville berätta om.

Igår var vi på Björknäs och träffade släkten på mammas sida. Det var helt fantastiskt. Det stora huset ligger bara hundra meter från Ljunghusens vackra sandstrand, vi parkerade mammas gamla Sharan bredvid hennes kusins Ferrari och gick genom trädgården till baksidan av huset. Där möttes vi av havsutsikten, släkten och unga söta tjejer som serverade champagne och utsökta snittar.

Alla är så glada och positiva när vi är på Björknäs. Allt känns bara perfekt. "Vad stor du har blivit" får jag höra i år igen. Det känns lite som ett tema. Det var fem år sen vi sågs sist, då firade Björknäs 100 år, och visst har vi yngre förändrats mycket sen dess, men jag tror att jag alltid fått höra att jag blivit stor. Johan ursäktar sig och säger att han skäms över att säga att jag har blivit stor men jag tycker inte att det är någon fara. Jag vill nog helst att han ska säga samma sak när vi ses på Björknäs nästa gång om två år.

Efter välkomstdrinken och hur många goda snittar som helst (de där tjejerna var verkligen duktiga med att gå runt och servera och fråga om vi verkligen inte ville ha en till) går vi bort till de indiska tälten som står i skuggan på andra sidan huset. På vägen dit ser vi ett långt rep som hänger från ett träd, ett sånt där rep som är upphängt för att barnen ska kunna svinga sig i. Jag frågar Stella om hon kan dra sig upp hela vägen, säkert fem eller sex meter, med bara händerna. Hon säger att hon inte kan. Jag visar hur man gör.
I tältet är det uppdukat med broderade servetter med Björknäs och alla får vars två kortlekar med Björknäsmotiv. "Så gör de i Kina" säger Åsa.

Där står en buffé med lamm, en sallad och ungsbakad lax. Någon gammal släkting frågar om jag fortfarande är matintresserad. Det är jag. Salladen är smaksatt med tryffelolja, det är den första jag lägger märke till när jag smakar. Jag inser att det förmodligen säger mer om mitt matintresse än något annat, att jag känner igen tryffelsmaken direkt. Åh, tryffel.

Det står två stora badkar fyllda till bredden med is och flaskor vitt vin och rosé. De serverande tjejerna ser till att ingen behöver törsta. Det känns så härligt lyxigt att bli så uppassad. Jag tar en modest förstaportion av buffén, när jag är säker på att alla blivit serverade tar jag mer, mycket, mycket mer. "Har du inte ätit något på hela terminen?" frågar någon, jag ler och låter maten tysta mun.

Det är dags för efterrätt och buffén är utbytt. Det finns mer jordgubbar än jag någonsin sett förut, alla helt perfekta. Det finns kar med ovispad grädde, det enda rätta tillbehöret till färska jordgubbar om du frågar Thomas (och han har rätt), vanliglass, Skånsk spittekaka, melon, marshmallows och en chokladfondue. Marshmallows in chokladfondue känns syndigt gott och helt galet kladdigt. Det dröjer inte länge förrän barnen ser ut som zombies med chokladslem i hela ansiktet.

Det blir dags för fiskdamm för de minsta barnen. De får drakar. Kasper tar sin drake och ger sig ut på jakt efter Maja som han träffade mycket när hon var i Shanghai. "Maja" skriker han och springer mot huset. "Maja" han kan inte hitta henne. "Maja" till slut hittar han henne utanför toaletten. Hon förklarar att hon inte har några skor och undrar om det inte är okej om jag hjälper honom istället. Kasper accepterar försiktigt.

Vi går ut på stigen som går genom ljungen från huset ner till stranden. Kasper är inte så stor så ljungen når honom nästan till midjan. Jag förklarar att han måste stå still och hålla draken rätt medan jag virar ut linan lite. "Okej, släpp den nu!" säger jag. Kasper släpper draken, jag drar bestämt i linan och draken far upp i luften. Det är helt perfekt drakväder. Vi virar ut vår drake fullt och vår drake flyger högst av alla. Jag ger handtaget till Kasper. Vi springer mot stranden. Det kommer några golfare som säger att vi borde flytta oss eftersom vi står precis bredvid en green och det är folk som ska spela ut nu. Vi flyttar oss lite och flyger vidare med draken.

Plötsligt korsas tråden till Kaspers drake med tråden till någon annans. Kaspers tråd lossnar från handtaget och draken flyger iväg. Jag börjar rusa genom ljungen i jakt på draken. Jag springer förbi folk på väg till stranden som stirrar upp i skyn och berömmer vår bortflugna drake. Jag springer så snabbt jag kan, hoppar över en häck, och in på en granntomt. Där här tråden fastnat i en rosenbuske. Jag lyckas få loss den och kan ta tillbaka den till Kasper.

Jag knyter fast draken så mycket jag kan, det går några minuter, men så lossnar den igen. Vår drake flyger så högt att det är svårt att hålla emot med Kasper är stark. Jag lyckas rusa ikapp draken igen (och sen två gånger till när Kasper råkar tappa den). Kasper springer fram och tillbaka på stigarna bland ljungen. Han trillar ibland, faller platt, men blir aldrig ledsen, han slår sig aldrig och framförallt håller han hårt i draken även om han trillar.
Efter drakflygandet tar jag ett premiärdopp i det långgrunda vattnet. Jag har blivit rätt varm efter att ha fått springa efter draken så många gånger. Den varma vita sanden kryper in mellan tårna, precis som det ska kännas. Vi blir serverade saft och bullar, någon har fått sin drake att fastna på taket, med lite tålamod lyckas jag få ner den. Folk börjar dra sig hemåt. Vi säger hejdå men vill egentligen inte gå. Det blir ett väldigt långt farväl. Både för att vi haft det så trevligt och för att vi vet att det kommer att dröja två år tills nästa gång.

Jag längtar redan.