Efter att ha gnuggat sömnen ur ögonen och käkat frukost på hotellet begav vi oss ut i den ofattbara värmen. Det är märkligt hur snabbt man vänjer sig vid det behagliga luftkonditionerade klimatet inomhus och hur förvånad man blir varje gång man klivet ut. Idag var inget undantag.
Vi var på väg till en bio på 7:e gatan för att se Salt, en actionrulle med Angelina Jolie i huvudrollen. Vi tog en omväg förbi vita huset där Stella fick chans att posa lite extra. På just den här bilden tror jag att hon föreställer sig budskapet i Rise Againsts Hero of War.
Utanför vita huset satt en man som demonstrerade mot kärnvapen. Han brydde sig inte så mycket om just Obama och det kanske inte är så konstigt med tanke på att mannen suttit utanför vita huset sedan 1981.
Vår plan för dagen var ganska enkel. Promenera bort till bion. Se på Salt. Gå ner och titta på scoutparaden. Äta lunch. Gå på muséer.
Det skulle visa sig att den första delen, att promenera bort till bion, skulle komma att bli ganska jobbig. Det var tur att vi hade ett så tydligt mål. Vi gjorde vårt bästa för att röra oss i skuggan (det var få fotgängare som stod vid övergångsstället och väntade på att det skulle bli grönt, de flesta gjorde som vi och stod i skuggan istället).
Väl framme vid bion möttes vi av några svarta kvinnor i foajén. Deras kyrka hade någon form av gudstjänst i en av sallongerna och vi blev inbjudna att lyssna på "contemporary music", lite som alternativ till att titta på bioreklamen innan vår film började. Både jag och Stella var lite tveksamma men vi följde med pappa in i sallongen.
Det var två andra vita i hela sallongen. Alla stod upp och sjöng. Det var ett band som spelade och alla sjöng. Jag kan föreställa mig många sämre sätt att spendera en söndagförmiddag. Stämningen var skön, likaså budskapet (om man för en stund ignorerar det faktum att de som sjöng förmodligen tror ordagrant på texten om hur Jesus besegrade graven). Jag och Stella sjöng rycktes med och kunde inte låta bli att ta ton.
Det var några som tittade konstigt på tröjan jag hade på mig. Den har ett evolutionärt tema, jag vet inte riktigt vad de tyckte om det.
Vi lyckades ducka ut ur sallongen efter två låtar och gick till den där Salt skulle visas. Salt är en Bourne-liknande actionfilm med ett problem: det är aldrig tydligt vad som motiverar huvudpersonen. På afficherna ställer de frågan "Vem är Salt?" och även om det delvis besvaras mot filmens slut gör bristen på artikulerade motiv att det blir svårt för publiken att identifiera sig med huvudpersonen.
Bortsett från det känns Angelina som en frisk fläkt och det faktum att filmen utspelar sig i stort sett uteslutande i New York och Washingtong D.C. gjorde att det kändes extra häftigt.
Efter bion var det ut i värmen som gällde. Vi tittade på scoutparaden i kanske... tio minuter? Max tio minuter. Hur kul är det med scouter egentligen? Och i den värmen sen. Efter max tio minuter gick vi in i första museum vi kunde hitta, kändes det som. Men pappa hade en plan!
Muséet, som jag inte kommer ihåg vad det hette, låg i en märklig byggnad som gav en känsla av att vara en del av själva utställningen. På en vägg hängde ett självporträtt av Van Gogh, som jag tror att jag känner igen från Absinthflaskan i pappas spritskåp. I ett annat rum var sju svarta tavlor upphängda.
Mot bättre vetande gick vi ut från muséet för att gå till Smithonians Space Museum. På vägen passerade vi Capitolium och var liksom tvungna att stanna i solen några sekunder extra för att kunna ta en bild.
Rymdmuséet var fyllt av scouter och blev snabbt tråkigt. På golvet satt tre svenska tjejer som scouterna (bara killar) snackade med. Jag ville att Stella skulle gå fram till tjejerna och fråga "where are y'all from?" och när de svarade att de var från Sverige säga "Oh, I know some Swedish! Gee-nom steak-ta ch-er-t-bull-ar" men det vile hon inte.
Vi gick ut från muséet och bestämde oss för att ta en taxi tillbaka till hotellet. Vi var trötta och behövde vila oss lite. Inte mer än två minuter efter att vi hoppat in i taxin började det blåsa, ordentligt. Folk på gatan hade problem att gå rakt och det flög löv i stora virvlar. Det gick ytteligare en minut eller två och sen började det ösregna. Vattenplaning följdes av störtfloder längs gatorna.
Vi kände att vi hade tur som lyckats få tag på en taxi, men påmindes också om att det var precis så vädret hade varit kvällen innan vi åkt från New York. Var det kanske ett tecken? Gör vi rätt som lämnar Washington D.C. imorgon?
