En religiöst salt scoutdag på muséer och i värme

Vi börjar känna oss rätt nöjda med Washington D.C. Det är en stad där arkitekturen bara utstrålar en enda sak: makt. En stad som skulle gjort Albert Speer stolt, eller kanske avundsjuk.

Efter att ha gnuggat sömnen ur ögonen och käkat frukost på hotellet begav vi oss ut i den ofattbara värmen. Det är märkligt hur snabbt man vänjer sig vid det behagliga luftkonditionerade klimatet inomhus och hur förvånad man blir varje gång man klivet ut. Idag var inget undantag.

Vi var på väg till en bio på 7:e gatan för att se Salt, en actionrulle med Angelina Jolie i huvudrollen. Vi tog en omväg förbi vita huset där Stella fick chans att posa lite extra. På just den här bilden tror jag att hon föreställer sig budskapet i Rise Againsts Hero of War.

Utanför vita huset satt en man som demonstrerade mot kärnvapen. Han brydde sig inte så mycket om just Obama och det kanske inte är så konstigt med tanke på att mannen suttit utanför vita huset sedan 1981.

Vår plan för dagen var ganska enkel. Promenera bort till bion. Se på Salt. Gå ner och titta på scoutparaden. Äta lunch. Gå på muséer.

Det skulle visa sig att den första delen, att promenera bort till bion, skulle komma att bli ganska jobbig. Det var tur att vi hade ett så tydligt mål. Vi gjorde vårt bästa för att röra oss i skuggan (det var få fotgängare som stod vid övergångsstället och väntade på att det skulle bli grönt, de flesta gjorde som vi och stod i skuggan istället).

Väl framme vid bion möttes vi av några svarta kvinnor i foajén. Deras kyrka hade någon form av gudstjänst i en av sallongerna och vi blev inbjudna att lyssna på "contemporary music", lite som alternativ till att titta på bioreklamen innan vår film började. Både jag och Stella var lite tveksamma men vi följde med pappa in i sallongen.


Det var två andra vita i hela sallongen. Alla stod upp och sjöng. Det var ett band som spelade och alla sjöng. Jag kan föreställa mig många sämre sätt att spendera en söndagförmiddag. Stämningen var skön, likaså budskapet (om man för en stund ignorerar det faktum att de som sjöng förmodligen tror ordagrant på texten om hur Jesus besegrade graven). Jag och Stella sjöng rycktes med och kunde inte låta bli att ta ton.

Det var några som tittade konstigt på tröjan jag hade på mig. Den har ett evolutionärt tema, jag vet inte riktigt vad de tyckte om det.

Vi lyckades ducka ut ur sallongen efter två låtar och gick till den där Salt skulle visas. Salt är en  Bourne-liknande actionfilm med ett problem: det är aldrig tydligt vad som motiverar huvudpersonen. På afficherna ställer de frågan "Vem är Salt?" och även om det delvis besvaras mot filmens slut gör  bristen på artikulerade motiv att det blir svårt för publiken att identifiera sig med huvudpersonen.

Bortsett från det känns Angelina som en frisk fläkt och det faktum att filmen utspelar sig i stort sett uteslutande i New York och Washingtong D.C. gjorde att det kändes extra häftigt.

Efter bion var det ut i värmen som gällde. Vi tittade på scoutparaden i kanske... tio minuter? Max tio minuter. Hur kul är det med scouter egentligen? Och i den värmen sen. Efter max tio minuter gick vi in i första museum vi kunde hitta, kändes det som. Men pappa hade en plan!


Muséet, som jag inte kommer ihåg vad det hette, låg i en märklig byggnad som gav en känsla av att vara en del av själva utställningen. På en vägg hängde ett självporträtt av Van Gogh, som jag tror att jag känner igen från Absinthflaskan i pappas spritskåp. I ett annat rum var sju svarta tavlor upphängda.

Mot bättre vetande gick vi ut från muséet för att gå till Smithonians Space Museum. På vägen passerade vi Capitolium och var liksom tvungna att stanna i solen några sekunder extra för att kunna ta en bild.

Rymdmuséet var fyllt av scouter och blev snabbt tråkigt. På golvet satt tre svenska tjejer som scouterna (bara killar) snackade med. Jag ville att Stella skulle gå fram till tjejerna och fråga "where are y'all from?" och när de svarade att de var från Sverige säga "Oh, I know some Swedish! Gee-nom steak-ta ch-er-t-bull-ar" men det vile hon inte.

Vi gick ut från muséet och bestämde oss för att ta en taxi tillbaka till hotellet. Vi var trötta och behövde vila oss lite. Inte mer än två minuter efter att vi hoppat in i taxin började det blåsa, ordentligt. Folk på gatan hade problem att gå rakt och det flög löv i stora virvlar. Det gick ytteligare en minut eller två och sen började det ösregna. Vattenplaning följdes av störtfloder längs gatorna.

Vi kände att vi hade tur som lyckats få tag på en taxi, men påmindes också om att det var precis så vädret hade varit kvällen innan vi åkt från New York. Var det kanske ett tecken? Gör vi rätt som lämnar Washington D.C. imorgon?

Varm dag i Washington DC

Det är framförallt två saker som gör Washington DC specielt just nu: värmen och mängden scouter. På hotellet är ingetdera något direkt problem. Stella sitter i fönstret (för att hålla sig varm) och jag ligger på sängen och bloggar.


På tal om att blogga blir det ganska mycket kö till pappas lilla dator. "Ska bara..." hörs titt som tätt, ofta följt av "...kolla min facebook" eller något på samma tema. Det kanske är typiskt vår familj, vad vet jag, eller kanske tidstypiskt. Oavsett är det trevligt, vi samlas kring datorn som vore den en lägereld och delar med oss av våra historier till vänner över hela jorden.

Men ute är det som sagt varmt, tokigt varmt. På bilden nedanför den här texten försöker jag och Stella se oberörda ut utanför hotellet. Jag har precis druckit två stora glas lemonad. Sweet sweet lemonade!

Tanken var att vi skulle promenera ner till vita huset, men vi insåg snabbt att vi inte skulle klara av att gå ner dit, en sträcka på cirka en och en halv kilometer, utan att stanna för en vätskepaus. Vi hittade ett McDonalds (vilket var mycket svårare i Washington än i New York) där jag och Stella beställde varsin BigMac.

Både hamburgaren och pommesfrittesen överträffade allt av vad jag har ätit på McDonalds i Sverige och det faktum de, utöver ketchupautomaten, även hade automater för senap, barbeque- och sötsursås gjorde bara besöket bättre.

Efter att ha lyckats missa vita huset på väg söderut lyckades vi ta oss till baksidan av huset. Där tog vi en bild med usikt över Washington Monument (världens största fallossymbol?) innan vi vände oss om och tog en bild framför baksidan av vita huset.

Sa jag att det var tokigt varmt? Vi besämde oss för att runda vita huset på östra sidan för att kunna knäppa lite bilder från framsidan. Det var scouter överallt.

Vi undrade varför. Vi hade sett en massa scouter redan på tågstationen, men runt vita huset var det helt knäppt mycket scouter. Lite googlande här på hotellet avslöjar att det är 10 000 scouter (vilket får mig att tänka på en hassansketch) som ska fira 100-årsjubiléum med en stor parad imorgon. Kanske kommer Obama dit och håller tal?

Så tog vi bilden framför vita huset, i den otroliga värmen - det kanske syns? - och funderade på huruvida det är vi som var utestängda från Obama eller om det är Obama som är instängd. Det senare alternativet tyckte vi kändes mest troligt.

På vägen hem fick vi syn på en polisbil som hade parkerat över ett övergångsställe. I ett okaraktäristiskt exempel på självbehärskning undvek jag att göra en Lars och sa inget till poliserna.

Att resa till Washington DC

De varnade på nyheterna i morse om att det skulle bli varmt. Riktigt varmt. Speciellt i Washington DC. Nästan 40 grader i skuggan och hög luftfuktighet. De förklarade också att regnet och åskan vi upplevde igårkväll varit mycket värre än vi befarat med orkanvarning på Manhattan!

Morgonritualen började som vanligt med att pappa kom in och väckte oss alldeles för tidigt, följt av lite allmän förvirring, gymmande, dusch, klädbyte och jakt efter något att äta till frukost. Vid Rockefeller Center hittade vi ett fik där jag hade stora problem att beställa mjölk (fick kaffe istället) men det ordnade sig till slut.

Vi rafsade ihop våra grejer, checkade ut från hotellet och passade på att ta en bild utanför, mest för att visa att vi stått utanför hotellet, inte för att en bild bevisar något nu förtiden.

Vi tog en taxi till Pensylvania Station för att ta tåget till Washington. De har ett märkligt system med AMTrack i USA där de inte berättar vilken perrong tåget kommer in på förrän precis innan avgång. Resultatet är att man står och väntar och väntar och väntar på att få reda på vart man ska gå och bara blir mer och mer och mer orolig över att tåget ska bli försenat.

Eftersom pappa väckt oss för tidigt passade vi på att sova på tåget.De som tycker att folk är snygga eller söta eller något annat när de sover har uppenbarligen inte sett mig sova.

Men det var svalt, nästan kallt, och skönt på tåget. Pappa undrade hur länge vi skulle uppskatta värmen efter att vi klivit ut ur tåget. Jag sa att det förmodligen skulle vara skönt i 30 sekunder. När vi väl klev ut var det helt ofattbart varmt. Det påminde om när de testade en jetmotor som värmefläkt på det lilla thaistället vid systembolaget i Handen, fast hela tiden och överallt. "Det är tågen som gör att det blir så varmt" föreslog pappa och vi skyndade oss in i stationsbyggnaden.

Inne i stationsbyggnaden var det svalt och skönt och många scouter, varför var olkart. Byggnaden var fantastiskt vacker och värdig en centralstation i världens rikaste lands huvudstad. När vi kom ut på andra sidan stationen var det minst lika varmt som det varit vid tågen. "Märkligt att tågen lyckas värma även på den här sidan av centralen" kommenterade jag.

Vi tog en taxi till Tabard Inn där vi ska bo i några dagar. Taxichauffören var hur cool som helst. Han förklarade att han inte hade något problem med värmen, att det skulle behöva bli över 60 grader varmt för att det skulle vara jobbigt för honom och att han hade AC:n på i bilen mest för kundernas skull.

Hotellet är hur mysigt som helst, fast Stella klagar på att det är för kallt. Nu sitter jag och bloggar medan pappa lyssnar på kvarifemekot.