Jag hämtade min säng hos Emelie idag. Hon hade klippt sig. Det såg riktigt coolt ut. Frisören hade tydligen föreslagit färgning. Jag tror att Emelie skulle passat i det också.
Sänghämtningen kändes lite märklig. Sådär ordentligt definitiv på något vis; en tydlig kontrast mot hur jag kände mig resten av dagen.
Jag vaknade efter för lite sömn och lyckades aldrig riktigt komma ikapp. Jag var hela tiden ett steg efter.
Plötsligt satt jag i en bil med släp på väg att hämta en garderob vi köpt på blocket, sen var jag på väg till Anton för att hämta mina kläder, datorn och min blomma. Allt gick så fort. Innan jag riktigt förstod vad som hade hänt stod jag där och ringde på dörren till min gamla lägenhet. Och jag visste inte riktigt varför. Eller jo, visst gjorde jag det.
Vi pratade inte så mycket med varandra, jag och Emelie, mest artigheter egentligen. Jag fick hjälp att bära sängen, hiva upp den på släpet och sen, sen kom verkligheten ikapp antar jag. Allt gick från overkligt till sådär definitivt och på riktigt så det var svårt att ignorera frågan som alla har ställt mest hela tiden de senaste dagarna: Hur känns det egentligen? Jag har svarat alla likadant. Jag vet inte hur det känns. Jag har inte vågat känna efter ordentligt.
Med sängen på släpet gick det inte att värja sig längre. Emelies ögon var stora och glansiga. Jag kramade om henne och öppnade dörren till frågan, frågan om hur det känns egentligen, lite på glänt, så lite så jag bara nästan kunde skönja vad som fanns på andra sidan. Det var ljust och jag hörde bekanta röster som jag inte riktigt kunde placera. Jag stängde snabbt dörren igen. Det fick räcka för idag.
Jag kramade om Emelie lite extra, vände mig om, snubblade till över rabattkanten och flydde in i bilen. Inte världens mest graciösa sorti, men så är det kanske typiskt mig. Oavsett så gav det mig ett skratt och ett leende från Emelie, må hända ett tårögt och lite sorgset leende, men ändock ett leende. Av någon anledning gjorde det att allt kändes lite bättre på något vis.