You honk, you pay the price!

Jag och mamma var precis på Ica för att handla gröna ärtor till Wallenbergarna vi ska äta till lunch. På vägen dit genade vi genom ett parkeringshus. Strax innan vi kommit ut på andra sidan var det någon som tutade aggressivt bakom oss.

Jag har en lång stubin. Jag är duktig på att bita ihop och ignorera folk som irriterar mig. Jag kanske fäller någon sarkastisk kommentar till mitt sällskap, men sällan mer än så. Men så händer det saker som får mitt blod att börja koka.

Det kan vara när en vän blir illa behandlad och jag förvandlas från en vänlig guide till en auktoritär riddare i glänsande rustning (bokstavligen talat, faktiskt). Eller när någon bilist gör något dumt och jag bara måste få ge igen (det händer dock enbart när jag själv är oskyddad, dvs till fots eller på cykel, av någon anledning har jag inte samma behov av att hävda mig när jag själv sitter i bilen). Det var vad som hände idag.

Någon tutade på oss när vi gick i parkeringshuset. Det var en lång och aggresiv tutning som gjorde att jag hoppade till. Min första reaktion var att det var sjukt omoget att (1) tuta i parkeringshus och (2) göra det aggresivt. Jag vände mig om och blängde på bilen bakom mig. Kvinnan som körde bilen vevade ner rutan, bad om ursäkt och påpekade att det minsan var bilen bakom hennes som hade tutat.

Jag lät henne passera och gick och ställde mig framför den andra bilen. Jag var fortfarande lite skakig efter tutandet. Jag gav föraren en trött blick. Han började varva motorn för att skrämmas och skrek svordomar mot mig. Jag stod still i ytterligare några sekunder, blängde lite extra och började sedan gå mot utgången så långsamt jag vågade.

En gubbe skrek något på skånska åt mig. Jag tror att han tyckte att det var omoget av mig att blockera den stackars invandraren som varvade motorn och som tutat aggressivt i parkeringshuset. Jag ryckte på axlarna och fortsatte sega mig ut ur parkeringshuset. Mannen i bilen var vid det här laget riktigt arg, vilket kändes bra, men han bedömde att det var viktigare att ta sig från parkeringshuset än att kliva ur bilen och bråka med mig.

Jag gick in på Ica och han åkte sin väg.

Mamma kommenterade att hennes första reaktion hade varit att flytta sig ur vägen. Och visst, det hade jag också gjort om jag upptäckt att jag var i vägen,  det var ju vi som hade gjort fel från början. Vi borde inte ha gått där. Men när jag blir skrämd händer det att jag slutar handla rationellt och förresten är det jävligt omoget att tuta en massa i parkeringshus, så det kunde han fan få ta. Idiot.