Visst hände det att jag slarvade och gjorde dumma fel, men det spelade ingen roll för resultatet, jag fick nästan full pott på varje prov. Förr eller senare skulle jag dock stöta på uppgifter som krävde ett lite mer metodiskt tillvägagångssätt. Min matematiklärare Sam, en gammal farbror med stort skägg och pipa, gjorde sitt bästa för att jag skulle hinna lära mig innan den stunden kom.
Det var inte så att jag aldrig skrev ner mina uträkningar, visst krafsade jag ner lite tal här och där, speciellt om uppgifterna var lite längre. Hade Sam försökt hade han inte haft några problem att följa mina lösningar, men det gjorde han inte. Inte mina. Aldrig mina.
Om någon annan elev löste en uppgift korrekt, sånär som på något enkelt slarv eller räknefel, kunde de få nästan full poäng på uppgiften. Sam skrev "R.I.P" i kanten vid uppgiften, det stod för "rätt i princip", men nästan alla läste det som "Rest in Peace" och efter ett tag började Sam helt enkelt rita ett kors i kanten istället för att skriva "R.I.P".
På mina prov stod det varken "R.I.P" eller några kors. Jag fick noll poäng på uppgiften om jag slarvat (den mest pinsamma missen var när jag gjort hela uppgiften korrekt och fått x till något, men sen skrivit något annat i svaret, det sved rejält att få noll poäng på den uppgiften). Det var Sams sätt att visa att han förväntade sig mer av mig. Jag var bättre än mina slarvfel.
En dag förändrades allt. Vi hade prov och jag bestämde mig för att jag skulle skriva helt perfekt. Jag började med att istället för att definiera den okända som x definiera det som ett litet får.
Jag var noggrann med att definiera variabler, argumentera utförligt för varje steg i mina uträkningar, ha goda marginaler och göra allt så snyggt och prydligt som det bara gick. Plötsligt tog de papper jag blivit tilldelad slut. Jag var tvungen att gå fram till Sam som satt bakom sin kateder. Han tittade upp över sina glasögon och undrade vad jag gjorde framme hos honom. "Jag behöver fler papper" sa jag och Sam trillade nästan av stolen.
Jag gick tillbaka till min plats, ett stort och fånigt leende över hela ansiktet, och fortsatte skriva. Jag kom snabbt fram till varför det är bättre att anta att den okända är x och inte ett litet får. Får tar lång tid att rita, x går tokigt snabbt att skriva. Men jag bet ihop och fortsatte skriva ner lösningarna på uppgifterna, jag skulle allt visa Sam hur duktig jag kunde vara om jag verkligen försökte. Jag skulle göra honom stolt.
Totalt blev det fem sidor uträkningar, jämfört med de en och en halv eller möjligtvis två som jag brukade använda. Det var mäktigt att få lämna fram vad som kändes som en hel bunt med lösningar. Jag sträckte på mig lite extra och smet ut ur salen.
Jag fick tillbaka provet veckan därpå. Jag hade alla rätt, men min slutpoäng var 26 av 25. Jag tittade frågande på Sam. Han nickade och log. Jag förstod att jag gjort honom stolt och att den extra poängen var hans sätt att visa det. Det kändes stort. Riktigt stort.
