Samtal om närvaro

"Jag heter Albert och jag har aldrig mediterat" det var det första jag sa på Lust och Liv-samtalet om närvaro som jag var med på härom kvällen.

Någon frågade om jag hade någon kommentar till vad de andra hade berättat. "Ärligt talat så har jag inte lyssnat så noga" svarade jag.

Förutom en av samtalsledarna var jag den enda.. ehh.. mannen närvarande. Jag var också minst tio år yngre än den näst yngsta deltagaren. Jag har ingen erfarenhet av meditation eller yoga och jag visste inte riktigt vad de menade med närvaro. Mina ögon var vidöppna, det skulle bli spännande att få kliva in i den här världen.

Det pratades mycket om hur meditation kunde få en att bli hundra procent närvarande. Jag hade svårt att relatera. Vad menade de egentligen?

Mamma berättade om när vi var och simmade med delfiner. Det var jag och mamma och vi hade snorklar. Vi var tvungna att andas genom munnen, råkade man andas ut med näsan så fylldes cyklopet med vatten och det var inte så kul. Mamma beskrev det som en fantastisk upplevelse. Hon var tvungen att ha koll på mig och koncentrera sig på sin egen andning. Det fanns inget utrymme i hennes huvud att oroa sig över var vi skulle äta middag eller om vi hade smort in oss i tillräckligt med solkräm. Hon var där i stunden. Närvarande.

Mammas historia var intressant av två anledningar. Dels uppfattade jag inte delfinsimmandet på samma sätt som hon gjorde. Jag var så liten så jag levde nog mer i stunden än vad hon gjorde. Det slog mig att förmågan att oroa oss över framtiden eller bära med oss vår historia är något vi utvecklar mer och mer ju äldre vi blir. Små barn lever mycket mer i stunden än vad vuxna gör..

Det andra jag insåg var att jag också upplever stunder av total närvaro. Det tydligaste exemplet är när jag åkt skidor och förirrat mig ut i en backe som är precis på gränsen av vad jag klarar av. Jag blir tvungen att koncentrera mig på varje rörelse för att klara av att ta mig ner utan att falla och i den stunden är jag verkligen närvarade på samma sätt som tanterna pratade om.

Att skriva historieuppsatser på gymnasiet gav en liknande upplevelse. Vi skulle välja tre uppsatstitlar utifrån ett tjugotal och skriva tre uppsatser på 150 minuter. För att få höga betyg var vi tvungna kunna de viktigaste händelserna i stora drag, att ha detaljkunskaper om storlek på truppförflyttningar eller kolproduktion, kunna några viktiga historikers tolkningar av händelserna samt kunna visa på en egen förståelse och analys av frågeställningen.

Vi rekommenderades att lägga någon minut per uppsats på att skriva en outline över uppsatsen, resten av tiden gällde det att skriva så att pennan glödde. Gjorde man inte det fanns det inte en chans att man hann få med allt som var vi var tvungna att ha med.

Efter ett sånt prov var jag alltid helt slut i kroppen. Känslan av att skriva uppsatserna var helt underbar. ("Det låter som att meditera" kommenterade en av tanterna vid samtalet). Det var lite roligt för när jag hade min första tenta på KTH blev jag förvånad över att de andra kom dit med vattenflaskor, frukt och godis medan jag bara hade penna och sudd med mig. Jag undrade vad de höll på med, skulle de campa i tentasalen?

Men tillbaka till samtalet. Jag har insett att när jag verkligen är närvarande klarar jag av mycket mer än vad jag tror. När jag inte är det kan det gå hur som helst. Jag har också insett att ord och uttryck som för mig kan tyckas främmande och flummiga inte behöver vara det. Ibland är det bara en gemensam vokabulär för att beskriva känslor och företeelser som alla upplever.

Jag skulle fortfarande säga att jag heter Albert och att jag aldrig har mediterat, men jag tror att jag förstår vad de menar med att meditera och jag har inget problem med att andra säger att det jag gjort var meditation. Om du säger det så. För mig var det bara ett prov.