Bara en lek

"Är du säker på att du vill?" frågade hon lite nervöst. Det här var vår chans att backa. "Ja" svarade jag "jag är säker." Hon suckade och log. "Okej, men du måste hämta."

Jag tassade upp ur sängen. Började rota igenom byxorna - ingenting. Jackan - inget. Väskan - helt tom. "Hittar du inte?" frågade hon från sängen. Då slog mig att allt det här - sängen, tjejen, jakten på kondomen - hade börjat som en lek.

Jag tror ingen av oss hade någon plan. Du vet hur folk brukar säga att "det ena ledde till det andra"? Jag tycker att det låter hur dumt som helst, men det var precis så det gick till. Jag menar, vi var båda väl medvetna om att ingenting fick hända. Att ingenting kunde hända. Det var omöjligt.

Vad skulle vi skylla på? Alkohol? Vi var båda spiknyktra, det hade ingenting med det att göra. Var det oundvikligt? Något vi behövde få ut ur systemet? Kanske. Eller så var det som det är med den Katolska kyrkan och självmord.

Tar du ditt liv har du ingen plats i himlen, men vad händer om du utsätter dig själv för livsfara? Att korsa motorvägen med ögonbindel, det kan knappast räknas som självmord, men risken att du stryker med är rätt jävla stor. Vi visste ju att ingenting fick hända, men så utsatte vi oss ändå för stora risker. Klart som fan att det är oundvikligt då. Vad hade vi förväntat oss egentligen?

Så det ena ledde till det andra, men det fanns hela tiden chans att backa. Chans att säga ifrån. Att sluta. Det gjorde vi inte. Ingen av oss. Så plötsligt kom vi till den stunden. Det fanns bara ett sätt att fortsätta, en anledning och hundra anledningar att sluta, att låta bli, att backa.

"Är du säker på att du vill?" frågade hon med lätt darrande röst. "Ja" svarade jag "jag är säker." Hon log. "Okej, men du måste hämta." Jag tassade upp ur sängen och fiskade upp en kondom ur väskan. Luften vibrerade av spänning. Det var ju bara en lek, hur kunde det bli sånt allvar?