När Stella regerat klart på scenen (vilket både jag och pappa filmade och som jag hoppas att jag hinner klippa ihop en liten film om i helgen så ni får se) var det dags för själva avslutningen i klassrummet. Jag kan inte förstå hur någon kan lära sig något överhuvudtaget i den miljön.
Visst var det en del elever i min högstadieklass som inte var säskilt motiverade att lära sig, i alla fall i åttan (det kanske blev bättre i nian). Men jag blev chockad över vilken brist på respekt för både lärarna och ordning som jag såg i Stellas klass. Jag frågade Stella om det var speciellt stökigt för att det var sista dagen. Det tyckte hon inte, snarare tvärtom.
En av Stellas klasskamrater ropade tirumferande "YES! TRE VG:n!" när han fick sina se sina betyg, andra suckade "Typiskt, fyra VG:n" när de fick sina. Det gjorde mig glad. Jag gillar att ett VG kan vara en stor besvikelse eller en enorm bedrift beroende på vad du har för inställning.
När vi kom tillbaka till mamma var jag galet trött och gick och vilade. När jag vaknade var det någon slags presentutdelning. Jag är inte riktigt säker, men jag tror att Stella fick kläder som Mamma och Maja köpte i Kina. Själv var jag av någon anledning mer koncentrerad på mobilen än på Stella. Tänka sig.
Mamma började förbereda superkinesisk kinamat, Stella och Maja gjorde rabarberpaj och jag gjorde en vaniljsås (vaniljstång delas, inkrom och skal kokas upp i 2 dl mjölk, 3 äggulor och 1/2 dl socker vispas i några minuter, den uppkokade mjölk- och vaniljblandningen stjälps över äggblandningen, rörs ihop och hälls tillbaka i kastrullen och såsen värms till 85 grader, vilket tydligen är när man kan se första bubblan, silas och kyls sedan ner snabbt, mycket gott).
Efter maten fick vi varsin fortune cookie. På lappen i min stod det "Pray for what you want, but work for the things you need". Jag gillar det i princip, men jag tror att det kan vara värt det att anstränga sig lite för sakerna jag vill också och inte bara de sakerna jag behöver. Fast det kanske är så att jag vill ha saker jag behöver, så det kanske inte behöver vara ett motsatsförhållande.
Nu sitter jag, Maja och mamma och tittar på The Day After Tomorrow. Den är sådär mysigt dålig och vi kommenterar och skrattar högt både på rätt och fel ställen. Det gör att det känns riktigt bra att vara i Skåne.
