"Jag är lite osäker på hur jag ska gå" sa jag till Fanny. "Men du har väl jättebra lokalsinne?" svarade hon.
Jo, jag tycker det. Jag har bra lokalsinne. Jag brukar bara behöva snegla på en karta för att hitta var jag är och lägga upp den bästa rutten till mitt mål. Jag har lätt för att hålla reda på väderstreck och ha koll på var jag befinner mig och vart jag borde gå för att komma dit jag vill.
Men ibland går det lite fel.
Det var en märklig känsla när jag såg skylten. Jag var förvånad men ändå inte. Den enda vägen framåt var genom gångtunneln under tågrälsen. Gångtunneln vars ingång pryddes med texten ROSENGÅRD och ett citat av Zlatan "Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från killen".
Vad hade jag för val egentligen? Att gå tillbaka och ta en annan väg hade inneburit en omväg så det gick inte. Min första tanke när jag kollat kartan innan jag började bege mig var att jag skulle kunna gena genom Rosengård, det skulle i alla fall inte vara någon omväg. Men sen tänkte jag att det kanske var korkat att göra det mitt i natten och att jag skulle ta en annan nästan lika kort väg genom lite lugnare kvarter.
Så plötsligt stod jag där. Framför skylten. Jag kände mig som Simba och Nala när de upptäcker att irrat bort sig till Elefantkyrkogården. Jag suckade lite och gick sedan genom gångtunneln.
Vid det här laget hade var det kolmörkt och jag hade inte full koll på var jag befann mig. Jag var bredvid rälsen och mamma också bor vid rälsen, så om jag bara skulle följa rälsen åt rätt håll så borde jag komma hem till mamma så småningom. Det var nog lugnt. Det skulle ordna sig.
Jag har nog en skev bild av Rosengård egentligen. Det jag vet om Rosengård är det som når riksnyheterna och det är inte så positivt. Men innan pappas jobb flyttade brukade han cykla igenom Rosengård på morgonen och han säger att det medierna skriver om Rosengård är överdrivet.
Även om jag litar på pappa så hade jag lite svårt att skaka bort mediebilden av Rosengård. Mörkret och det faktum att jag hade vissa obehagskänslor redan från början eftersom jag gått fel hjälpte säkert inte till heller.
Jag drog upp luvan till den munkjacka jag fått låna av Fanny och fortsatte gå ("För att du inte ska frysa" - det var anledningen hon uppgav när hon räckte mig tröjan. Jag tror hon lånade ut den för att försäkra sig om att vi kommer att träffar igen innan jag åker upp till Stockholm. Jag vet nog hur tjejer funkar!).
Med luvan uppdragen kändes det lite bättre men inte helt bra. Jag skyndade mig för att komma till mer familjär mark så snabbt som möjligt. Passerade en fotbollsplan som jag föreställde mig att Zlatan hade spelat på. När jag kom fram till stationen som ligger jättenära mamma kunde jag andas ut. Precis då såg jag två kaniner skutta över en lite gräsplätt. Jag tog det som ett gott tecken. Det kändes bra.
