Jag tänker också mycket. Stort ibland, smått andra gånger. Jag skulle vilja tänka mer precist. Jag skulle vilja kunna förklara saker så enkelt möjligt. Det är inte lätt. Oftast kommer andra tankar i vägen.
Ibland fastnar det jag vill säga i fluff i huvudet. Då är det svårt att vara tydlig. Antingen får jag med lite fluff när jag förklarar, vilket är onödigt. Eller så gömmer sig lite av det jag vill förklara i fluffet så jag inte kan se det, vilket är ännu sämre.
Puh däremot har grym koll på sina ord. Läs till exempel om vad han gillar mest.
Det handlar inte om att uttrycka sig så kortfattat som möjligt utan om att vara precis och använda just så många ord som behövs. Jag önskar att jag vore mer som Nalle Puh. Han får det att se så lätt ut. Han är en stor tänkare den där Puh.
Jag älskar passagen ovan. Den är enkel. Så på pricken. Jag är rädd att jag kanske förstör det fina med den om jag försöker förklara den, så istället ska jag berätta om mig själv.
För mig är förväntan viktigt. Det är en känsla som kan vara mer underbar än det jag förväntar mig. Det finns en baksida. Om något inte lever upp till mina förväntningar blir jag besviken. Därför har jag lärt mig att hålla igen. Att inte ha för höga förväntningar. Då minskar risken att bli besviken.
Men det är tråkigt. Jag vill inte hålla igen. Tänk vad underbart det hade varit att leva sitt liv utan filter, på gränsen, med så mycket friskt luft att du får ett lyckorus av varje ordentligt andetag. Den tanken kräver att jag inte försöker sänka mina förväntningar av rädsla för att bli besviken. Och det är lite läskigt (men desto mer spännande).
Jag tror inte att det är så farligt att ha högt ställda förväntningar. Höga förväntningar gör det pirrigt och spännande och lite oroligt. Jag blir rädd att det kanske inte kommer att leva upp till förväntningarna, men när det gör det (och det händer oftare än jag vill erkänna), när det lever upp till och passerar mina förväntningar, då lever jag.
