tisdag 18 maj 2010

Den stora piggelindagen

Plötsligt fanns det enorma mängder piggelin på fikat. Jag tog en, som jag naturligtvis åt för snabbt. Den började rinna och för att rädda sista biten så slukade jag den.

Det får alltid samma effekt. Det blir tokigt kallt i huvudet och jag försöker göra munnen så stor som möjligt för att undvika det ska kännas så jobbigt (jag gör exakt samma sak med varm mat också, tar för mycket och så blir det så varmt och så gör jag en superlustig min).

Jag önskar att jag hade en bild som kunde visa hur fånig jag ser ut. Det enda jag hittar är en bild på min farbror när han försöker dölja att han precis knyckt en julgodis. Det är inte precis samma min, men förvånansvärt nära och va fan, det är min blogg, använda fantasin!


Det gick inte många sekunder från att jag lyckats få koll på situationen, svalt glassen och återställt temperaturen i munhålan förrän Pinky skulle göra samma misstag som jag. Nu är det det är enklare att hantera situationen om man får göra det på egen hand och obemärkt.

Som tur är (eller tyvärr, från Pinkys synvinkel) insåg jag vad Pinky hade gjort, så jag kunde passa på att kommentera att jag visste hur det kändes. Det gjorde hennes min och hennes frenetiska viftande med armarna ännu roligare.

Jag tycker det är underbart. Det finns något avväpnande och fantastiskt med att få i sig för mycket av något för varmt eller kallt i munnen. Något som gör att vi för ett ögonblick glömmer bort alla charader och spel vi normalt spelar. Något som gör att våra egentliga "jag" skymtar fram lite. Kanske är det vad Nickelback sjunger om?

Lars förklarade att vi åt glassen fel. Hemligheten, sa han, var att hålla glassen horisontellt så att den inte glider ner längs pinnen. Varken jag eller Pinky kände att vi behövde glassätarinstruktioner. Lars något dryga iställning skulle dock snart komma att straffa sig.

Från det ena till det andra landade konversationen slutligen på Nobellpriset och frågan om när det första Nobellpriset hade delats ut. Någon föreslog att det var över hundra år gammalt och Lars fick ta upp sin HTC Desire och surfa in på Wikipedia för att ta reda på svaret.

Några sekunder senare proklamerade han stolt att Nobellpriset endast var 99 år gammalt eftersom det första hade delats ut 1901. Jag och Pinky tittade på varandra, sen på Lars, sen på varandra. Lars såg förvirrad ut. Vad? "Nittionio år?" frågade Pinky "Verkligen?".

Revenge is a dish best served cold.